choguling, baby!

Slutet på det roliga.

2010-06-22T14:41:00.000-07:00

Efter Jeju hände rätt mycket coolt, höjdpunkten var utan tvekan vårat uppträdande på skolfestivalen. Det är en ganska grym grej de har här, skolfestivaler. Äta konstig mat, dricka drinkar mitt på dagen, hoppa studsmatta (och landa på nacken när man försöker göra lika coola bakåtvolter som 정훈) och framför allt dansa. Inför publik. Dock dåligt tajmat.

Jeju veckan innan uppträdandet, men på nåt sätt var det tvunget att gå. Min lösning kvalitet (alltså... jämfört med hur det hade sett ut annars, inte absolut) före kvantitet, så jag var bara med i den första av de två låtarna. Mindre jidder, mera youtube. Här kommer det första och enda dansklippet på mig dansandes i Korea. Inte super, men det funkar.

Det här var en helt fantastisk kväll! Publiken var sjukt bra! Enligt både mig och de flesta andra så var det den bästa publiken vi haft det här året. Så mycket energi! Sen var både scenen och ljuset schysst också. Vi hade eld! Kalas! Och ja, kalas var precis vad det skulle bli sen! Humöret på topp för hela dansklubben ledde till en helkväll i Nokdu med oss och Morphine (skolans jazzdansklubb). Min bästa kväll med HIS!

Och sen då... det är lite löst. Pluggat, men faktiskt inte så mycket. Klart hanterbart. Nästa roliga dansgrej var ganska nyligen. 정훈 (en av mina två bästa kompisar i dansklubben) frågade om jag ville vara med och dansa i Nokdu. Först fick jag intrycket av att det var nån sorts dansevent i Nokdu som våran klubb skulle arrangera, sen förstod jag det som att vi skulle uppträda på en nyöppnad restaurang. Skitsamma tänkte jag, vi ska mest freestyla och jag ville dansa med de andra bboysen en sista gång. Det visade sig att Nokdu numera har en klubb, Track, och att vi skulle uppträda på öppningskvällen. Coolt!

Väl där så segar arrangörerna nåt bedrövligt medan jag roar mig med att oroa mig. Tror vi kom på scenen nästan en och en halv timme efter att vi skulle. Att dansa som vit i Korea är lite intressant. Så fort man kliver upp på scenen jublar folk mer än när en Koreansk dansare gör bakåtvolter. Som Jeremy så fint sammanfattade situationen. Det är en sak när Tony Hawk gör störda skateboardtrick men när hans fyraåriga son (med reservation för att just Tony Hawk förmodligen inte har en fyraårig son) gör en ollie är det en mycket större grej. Han kan, fast han är vit ;). Uppträdandet gick lite sådär, men det var kul och publiken var ganska okritisk. Jag med, mot mig själv, för en gångs skull. Fast en och en halv timmes nervositet gjorde sitt när vi var klara. Partyhumöret dog och jag gick en liten stund efteråt, något som senare skulle ge mig ett smeknamn.

Härnäst då? Jo, det ska jag förklara! Med risk för att kronologin blir fel, ja det blev den nog. Det här var innan Track. Olov och My! :D Vi käkar Jimtak, Dak galbi och dricker i Nokdu, bestiger berg med 승희, festar/spelar biljard en helnatt i Sinchon, misslyckas med att gå på Starcraftfinal tillsammans (damn you, Korean Air. Amatörer!), hänger i Hongdae och har fruktansvärt trevligt! Skitkul att ni kunde komma! Strax ses vi igen!

Sen hände det säkert mer, the Street Game till exempel, men i stora drag så är det nu det blir sluttentor och skit. Inte så mycket dansande eller annat kul, mest nån veckas plugg och sen var det klart. Tror det på det hela taget gick ok, vilket vore väldigt larvigt om det inte gjorde med tanke på mina kurser (eller avsaknad därav).

För drygt två veckor sen fick jag sommarlov, bland de första av mina vänner. Lite tråkigt att ingen annan hade det, men lov är ändå lov! Shoppat lite kläder, träffat massa folk, druckit för ofta (ja, Nokdu har den effekten, finns inte mycket vettigt att göra när man träffar sina vänner där tyvär), sagt hej till världens bästa professor, Sang Lyul, hängt på Vitamin PC, ätit nästan daglig Bibimbap och försökt göra allt jag annars skulle haft ogjort. Vilket mest handlat om att träffa folk och se en match Starcraft till.

I stora drag lyckades jag också, men fyfan. Den här sista perioden har varit underbar och förjävlig. Att nästan varje dag säga förväl till vänner för att inte veta när, eller ens om, man kommer träffa dem igen suger som inget annat jag varit med om. Tuya var först, måndagen efter lovet började. Därefter vän efter vän, avslutningsfest efter avslutningsfest. Svårt att säga vad som var svårast, men HIS avslutningsfest för mig ligger bra till. Många hade fortfarande skolarbete kvar, så jag fick aldrig chansen att på riktigt säga hej då till alla i dansklubben. Det suger.

(Den kvällen fick jag förresten mitt smeknamn. Tydligen var Track inte första gången jag behövt gå hem tidigt från dansklubbsfester, så numera är jag Cinderella, aldrig kvar efter tolvslaget. >__<)

Men det var en fantastisk period. Jag bestämde mig för att inte lämna landet med något viktigt osagt. Det gjorde jag inte heller, vilket ledde till ett helt fantastiskt samtal! Men också en del människor jag kommer sakna väldigt mycket mer nu. Några rader till innan jag ger mig, men nu börjar det faktiskt bli för personligt för en blogg. Tänkte avsluta med några bilder på människor som betytt väldigt mycket för mig (och som jag råkar ha kort på). Tyvär har jag ingen bild på 정훈, men han är helt klart en av dem.

Må vara att jag är trött nog att se drogad ut, har två kepsar

på mitt huvud och mosar Ragnhilds, men det här är mina

vänner! Så bild blir det ändå. Ragnhild och Joanne, the best!

Joanne tycker så mycket om mig att hon

klädde sig svenskt idag, utan att veta om det!

Och jag tycker om henne minst lika mycket!

Det här är egentligen mera ett sätt att visa en fantastiskt rolig

bar. Aldrig varit där, men det står coffee & beer. Borde

betyda att man kan få coffeebeer där. Coffeebeer har varit

lite av ett tema nu senaste veckan. Somliga gillar det, andra

(Ragnhild undantaget) är mesar!

Här är Yurika igen. Hon är nog den sötaste människan jag känner.

Eller varför ens nöja sig där. Tror inte ens jag känt kattungar som

varit gulligare. Hon sa en väldigt fin sak häromdagen. Hon sa att

jag alltid är glad och ler. Jag är inte alltid glad och ler, men jag är

det när jag träffar henne. Alla borde ha en vän som Yurika.

Tillsammans med 정훈 så är 지영 människan jag kommer sakna

mest från HIS. En helt fantastisk kvinna. Önskar bara att jag

lärt känna henne tidigare... Eller att jag får chansen igen någon

gång framöver. Kan ingen ta och flytta Korea närmare Sverige.

Det här är orimligt :(.

Önskar att jag hunnit ta kort på alla mina underbara vänner men det har jag inte. Och fortsätter jag det här dör jag snart nostalgidöden. Hej då bloggen. Hej då Korea.

Strandad i St:Petersburg

2010-06-22T13:32:00.000-07:00

Efter uppskattade visdomsord från en vän blev det skitflight ett par dagar senare snarare än den bra som gick före helgen. Och vad glad jag är för det! Hade inte velat gå miste om de här senaste dagarna med mina kära vänner, men nu betalar jag priset. Tänkte (bland annat) lägga tiden på att blogga klart om vad jag gjort sen Jeju, i ärlighetens namn mest för min egen skull, för snart kan jag komma hem och berätta för er andra :). Dock inte än, för nu är jag strandad.

Nån som har fördommar mot Ryssland? Om inte så borde ni. Tro mig när jag säger att det finns skäl för dem. Efter att ha landat i ett grådaskigt Ryssland vid tiotiden börjar det. Vi slussas genom betonggråa korridorer (ja, innan idag trodde jag på det där att alla flygplatser ser någotsånär likadana ut. Inte den här, den ser ut lite som bajs) till passkontrollen och utan att veta om det förväntas vi ha fyllt i en blankett i dubbla kopior. Det får man veta efter att man på ryska blivit förolämpad för att man inte förstod att man skulle vänta bakom linjen tills man blev framvinkad. Med ifylld blankett köar jag lite till för att sen mötas av den värsta stereotypen jag varit med om.

Kortklippt, översminkad och med en lätt drogad blick sitter hon där. "Passport!" (notera avsaknaden av please... lite skillnad när man nyss varit i Korea) säger hon med monoton stämma. Jag ger henne pass och biljett och det triggar följande konversation:

- Visa, no! No no no!

- I'm transferring.

- No no, no visa!

- I'm only going to transfer.

- No no NO! No visa!

Jag pekar på biljetten, visar att det är transfer.

- No no! No visa!

Hon plockar upp telefonen och ringer en aningen mindre irriterande kvinna som tar mitt pass och min biljett, och efter en stund kommer tillbaka och förklarar att jag ska vänta på våningen ovanför tills mitt plan går imorgon. Våningen ovanför där det finns ett rökrum och några bänkar. Ingen toalett, inget att äta, inget att göra. Så jag börjar irra lite. Efter vad som inte kan beskrivas som en labyrint kanske, men banne mig långt från intuitivt, hittar jag vad som verkar vara området där man borde vänta. Lite nödmat finns det, och toaletter. Så jag överlever.

Medan jag stod och facebookade på lånedatorn med tangentbordet från helvetet så hände dagens positiva överraskning. Fram kommer en rysk tjej som jobbar här och (på i princip flytande engelska!!!) frågar om det är jag som skulle till Stockholm, ber lite om ursäkt för hon pass-kärringen, berättar hur jag ska resa och är allmänt hjälpsam. Visar mig var det finns ström och internet och var och när jag ska åka imorgon. Ryssland ska tacka henne för att jag har nån sorts positiv bild alls kvar av dem.

Hursomhelst, nu sitter jag här småfrusen, gäspande och lätt hungrig med tretton och en halv timme tills nåt händer. Borde ju gå att få lite bloggande gjort kan man tycka... Kommer jag hem alls imorrn blir jag nöjd, eller så känns det nu. Prutt!

Bloggens återkomst!

2010-05-03T07:58:00.000-07:00

Gammalt inlägg som jag inte kom mig för att publicera när det begav sig. Ruggigt inaktuellt nuförtiden, men såhär tänkte jag för nån månad sen.

Först till ursäkterna: Trasig kamera är väl egentligen den enda vettiga, när jag tänker på det. Så mycket roligare att skriva om man får fylla ut med lite snygga bilder. Kompensera mitt numera nästan bortglömda språk med grafik. Sen är inte alla ursäkter vettiga heller. Som att ingen tjatat på mig, till exempel. Fy på er! Inget tjat, ingen blogg! Säger sig självt! (Gammalt inaktuellt. Tack Emelie! Utan dig skulle knappt nåt bli bloggat!) Sen börjar det kännas lite som att jag vardagsbloggar, vilket sällan är coolt. Må vara att Korea är konstigt, häftigt och underbart på en massa sätt, men har man bott här i drygt åtta månader vänjer man sig. Därmed inte sagt att inget händer, för det gör det!

Till att börja med kommer jag hem. Nu är det bokat. Planen är att jag landar 23 juni i Sverige efter ett dygn i Sankt Petersburg (som jag ser måttligt fram emot, tips på saker att göra där uppskattas). Känns riktig skönt, roligt och alldeles alldeles... värdelöst! En känsla av att flytta hem och flytta hemifrån på en och samma gång. Komma hem till er alla underbara senskar, överge mina nya vänner. Från storstaden jag till slut lärt mig hitta i, till småstaden jag kan utan och innan. Från världens bästa kollektivtrafik till, ännu bättre, min cykel! Från billig mat i restauranger öppna dygnet runt till ett eget riktigt kök. Och nu till de lite mer ensidaga sakerna:

- Från en stad som aldrig sover till Uppsala som går och lägger sig strax efter sju.

- Från att vara glad när folk jag pratar med pratar vettig engelska till att ha svenska runt mig hela tiden.

- Från att vara Bboy Borns elev och ha tillgång till en spegelsal 24/7 till att undra var jag ska träna i sommar.

- Från betongdjungel till Uppsala. Parker, det är helt sjukt vad man saknar dem i längden!

- Från dygnsrytm mer eller mindre i synk med Uppsala, från Seoul, till samma dygnsrytm från Uppsala (notera mer eller mindre).

- Från Seouls nattliv till Uppsala på sommaren T_T.

- Från snygga kläder man har råd med och kan inhandla till fem på morgonen till... Uppsala. Räcker att säga så.

- Från dyrt råtthål till min underbara lägenhet i Luthagen!

Säkert massa massa mer också, som jag inte kommer på. På det hela taget väldigt kluvet, men trots allt: alla ni härliga människor i Sverige gör att det tippar över! Det var framtiden. Nu det, i bloggen i alla fall, försummade förflutna.

Sen senast har jag dansat, förlorat mot min lilla koreanska tjejkompis Seunghee i dryckesspelet Centurion (stort!), börjat klä mig somrigt (nu av praktiska skäl, inte bara vilja), kommit undan mid terms nästan helt smärtfritt, bittert erfarit att starcraftskills inte hjälper något särskilt i WC3, gjort massa annat som jag på grund av uteblivet bloggande glömt och sist, men verkligen inte minst, åkt på vunna biljetter till Jeju Island!

Eftersom jag är lat och nu har en kamera tänkte jag ta det lugnt med snacket och låta bilderna tala för sig själva. Nära på i alla fall. Här kommer Jeju!

Första dagen hängde vi mest kring berget där vi bodde. Fin

natur, men fruktansvärt turistigt. Berget hade högtalare hela

vägen upp som med jämna mellanrum upplyste oss om att vi

befann oss på ett av UNESCOs världsarv.

Såhär såg staden (samhället kanske?) där vi bodde ut

uppifrån berget. Mysig(t)!

For your safety, walking off the cliff is not allowed.

Shanai och Kaddi på väg mot toppen!

Bergets fot var inte bara otroligt vacker utan även en utmärkt

plats att dricka öl, spela gitarr, titta på stjärnorna, slå sig

fyllebreakandes, skjuta fyrverkeri och framför allt: slappna av.

Av hela resan så var det det bästa. Att komma iväg från storstaden

en stund. Så avslutade vi dag ett!

Dag två var det dags för Halla-san, Koreas högsta berg! På vägen upp hade vi bråttom. I Korea har berg nämligen strikta öppettider och vi var dåliga på att följa dem. Därför kommer bilderna först på vägen ner.

En gång hörde jag någon jämföra stadsjeepar med

djungelfracker. Det tyckte jag var kul, men aldrig

trodde jag att jag skulle få skåda en riktig bergs-

bestigarkostym. Philipp är en väldigt vis man på

många sätt. Vis och välklädd.

Vi hittade fin röd lera. Fin röd lera tar fram människors mjuka sidor.

Det är alltså inte sådär man ska ta sig ner från berg. Man

kanske kan tycka det är konstigt med anvisningar för hur

man går i trappor uppe på ett berg. Men det är bara om man

inte varit i Korea. Hela vägen till toppen av Koreas högsta

berg går trappor.

Åka taxi är kul, på Jeju likväl som någon annan stans.

Sista dagen hade jag och Philipp för mycket fritid, så vi bestämde

oss för att turista lite. Vi valde det till synes lamaste (och närmaste)

turistmålet: the Rock that looks like a Dragon, eller som den

snarare borde heta: the Rock that slightly resembles a rabbit

or the monster from Alien when viewed from the correct angle.

Må vara att the Rock that looks like a Dragon inte var mycket

att hänga i julgranen, men efter det hittade vi något riktigt ballt!

Beskåda the Dragon that looks like a Rock! Notera

hur den faktiskt ser ut precis som en sten!

Är huvudet dumt får kroppen åka till Jeju Island

2010-04-03T09:50:00.001-07:00

Förra veckan: en eländigt förkylning som inte ville ge med sig. Början av den här veckan: förkylningen verkade gett med sig. Mitten av den här veckan: jo tjena, feber och sängliggande till idag, lördag. Dock inte tillochmed. Efter att missat att plugga språk med min otroligt söta och roliga vän Yurika, en fredagsmiddag med en okänd koreanska som pluggat i Uppsala och en utgång i Sinchon så insåg jag att, förkylning eller ej, så skulle jag inte missa lördagen också. Nån sorts jävla måtta får det vara. Breaking för Born, introdag för de nya i dansklubben och så utbytesstudenternas sportdag. Med så mycket att välja mellan fanns liksom inte "ligga kvar och snörvla i sängen" med som ett ett rimligt alternativ.

Nu när jag inte pluggar språk känner jag att det vore kul att lära känna lite fler utbytisar, så sportdagen fick det bli, följt av fest med dansfolket efteråt. Win-win, särskilt eftersom jag var för sjuk för att breakingklassen i Hongdae skulle vara ett seriöst alternativ. Sportdagen bestod av lite blandade sporter: fotboll, basket, lite traditionella koreanska lekar, dragkamp och så... koreansk traditionell brottning! Under de ganska få dagarna när jag fick för mig att min kropp inte hatade mig längre hann jag anmäla mig till brottningen och på så vis (man behövde delta i minst en sport) delta i lotteriet om biljetter till Jeju Island.

Upp och iväg! Fram tills att jag är halvvägs till bussen (dvs 200 meter ungefär) känns det som en helt ok idé. Sen börjar ögonen, bihålorna och huvudet värka. På bussen lugnar det ner sig. Jag tänker att det kanske bara var solen. Inte sett den på ett par dagar. Man kan ju bli lite överkänslig då. Det var det inte. På kvartspromenaden i uppförsbacke mot tävlingsplatsen överproducerar jag saliv och spottar två gånger i minuten, funderar på att ta en buss hem, tänker att jag inte orkar vänta på en buss, funderar på att ta en taxi hem, tror att jag kommer kollapsa snart och känner att det här var en fruktansvärt dum idé, innan jag till slut kommer fram.

Väl framme möts jag av Hye-Jeon som påpekar att jag ser ut som ett sånt där blodsugande monster hon inte kunde komma på vad de hette. Blek som en vampy, tydligen. Dock utan nån särskild övermänsklig styrka, tyvär. Nu piggnat till lite, så jag tänkte att om jag tagit mig såhär långt vore det väl larvigt att inte brottas lite också. Den där helvetesvandringen för ingenting hade inte funkat... Träffa lite vänner, heja på lite nya utbytesstudenter och sen var det dags. 5vs5, man står kvar tills man blir besegrad.

I koreansk brottning har man nån sorts festligt band lindat kring ena benet och runt midjan som man börjar matchen genom att greppa. Tydligen mest till för att ge båda en rättvis start, för sen fick man greppa hur man ville. Eller så uppfattade jag det i alla fall. Vinner gör man genom att få motståndaren att sätta valfri fotskiljd kroppsdel på marken.

Först ut var Jeremy från vårat lag mot Lak. Efter en hyggligt jämn match vinner Jeremy för att sedan förlora mot okänd korean nummer 1, min blivande motståndare. Man får tydligen inte använda huvudet i koreansk brottning, så när jag försöker positionera mitt åker jag på en varning, för att därefter på ganska mycket yta, men inte så mycket tid få ner okänd korean nummer 1 och gå vidare till min match 2. Okänd korean nummer 1 fick nåt litet blåmärke, som jag faktiskt skyller mer på hans fallteknik än nåt annat. Det tror jag inte han gjorde, men skitsamma. Har han svart bälte eller? :D

Nästa match, nu vs okänd korean nummer 2. Nummer 2 var lite muskligare och kortare än 1, som jag minns honom. En lite segare match, eller längre snarare, så hamnar även han på rygg med en Göran över sig. Just grejen att man inte vill landa med några kroppsdelar på marken blandat med människor som inte vet hur man faller blir en ganska grötig sport... En till skadad korean, men inte allvarligt han heller. När jag ska till att möta lång tysk istället tycker domarna att resten av laget ska få vara med och leka också och mellan hostattackerna klagar jag inte.

Resten av matcherna går hyggligt och vårat lag vinner. Sen när vårat lag vunnit alla grenar utom fotbollen så är det dags att lotta ut flygbiljetterna till Jeju Island. Två är öronmärkta till manlig och kvinnlig MVP (Most Valuable Player, för er som inte heller är sportnördar), och när de är utdelade är det dags för de två biljetterna öronmärkta vinnarlaget. Den första biljetten fick jag ingen särskild vibb av. De ropade upp namnet, en överlycklig tjej hoppar upp, springer fram, läser namnet, inser att det var fel uttalat, blir ledsen, går tillbaka. Rätt tjej kommer upp, får sin biljett.

Nästa biljett däremot, den kände jag redan innan faktiskt. Det låter skitlarvigt. Det är skitlarvigt, men ja, jag kände det. Det var min biljett. Lappen ur lådan, läser upp, Göran Nehlin. Ingen slump. Feberyra eller ett välförtjänt pris, biljetten var ämnad för mig. Jeju, here I come!

Efteråt, en trevlig middag med HIS följt av ut och dricka som för mig med dagens kropp är en öl, ett halvt shotglas soju och en alkoholfri drink (med jordgubbssmak!), i ovanligt trevligt sällskap. Det är mycket lättare att vara jag i HIS den här terminen. Dels för att jag känner folk, men framför på grund av nybörjarna. Koreansk hierarki kan vara ett jävla gissel, men på något sätt gör den det mindre ok för nya medlemmar att säga "don't speak english", till mig som äldre medlem, istället för att försöka. Just att få folk att våga känns ibland som en större barriär än de faktiska engelskkunskaperna.

Massa nya roliga medlemmar (som inte vågar låta bli att testa engelska :D), en hel del utbytesfolk bland de nya och så de jag redan känner såklart. Det är helt enkelt mycket lättare att vara engelsktalande Göran i HIS nuförtiden.

Insåg att jag trivs i HIS. Det var kul att brotta koreaner. Har en biljett till Jeju! Däremot har jag en nu kropp som får mig att undra om det verkligen var värt det. Men inte så länge. Klart det var!

Seouls största idiot

2010-03-29T21:26:00.000-07:00

Ni som följt bloggen ett tag kanske minns min kära senila surgubbe till fysiklärare förra terminen. Efter ett skrytmail två månader efter kursslut med topic "Keep on trucking", inget meddelande och ett bifogat intyg på att han fått nåt lärarpris är han fortfarande hästlängder efter den förbannade idioten till rasistisk skitprofessor jag dras med den här terminen. En usel pedagog, sen till föreläsningarna, dåliga slides, värdelösa inlämningsuppgifter. Fine, jag kan leva med det. Tillochmed det faktum att han verkar tycka att .docx är det bästa sättet att förmedla åtta meningar text med står jag ut med. Vad som däremot är lite svårare att leva med är hur idioten definierar att en kurs ges på engelska.

Jo, han förvarnade i början. Att han tänkte använda koreanska för att förklara svåra termer på engelska och att kanske 20% av lektionstiden skulle vara på koreanska. Hade valt kursen bland ganska få vettiga andra kurser (man är minst sagt begränsad på SNU om man inte kan ta kurser på koreanska) så jag tänkte att jag kunde leva med det. Och det hade jag väl kunnat, om det var det det handlade om. Ganska snart visade det sig att det inte handlade om att förklara svår engelska så mycket som att dra varje litet skämt, varje lite anekdot och framför allt, i princip varje förklaring av det som inte står tryckt på slidsen, på koreanska.

Inte en jävla chans i helvetet att det rör sig om under 40% koreanska, mycket möjligt 50-60. I synnerhet eftersom han lite skönt blandar koreanska och engelska genom att till exempel definiera och förklara termer på koreanska och sen prata om dem på engelska, på ett sätt så han lika gärna kunde hållit sig till koreanska rätt igenom. Kanske förstår han inte att jag också behöver höra förklaringarna på de (datavetenskapligt, inte engelskt) svåra termerna? Kanske inser han inte att det blir obegripligt att förstå koreanskblandad engelska eller att en uppgift att designa om en koreansk hemsida inte är särskilt lätt att göra om man inte kan läsa innehållet? Lika bra att jag pratar med honom...

Vilket jag då gjorde idag, därav inläggets titel. Jag blev ju förvarnad innan om att det skulle vara 30% (ja, det reviderades visst) koreanska. Att det bara var saker som var svårt på engelska som behövde koreanska hade jag fått om bakfoten. En del av sakerna han säger är nämligen oöversättliga. Ja precis, DATAVETENSKAPEN man lär sig i Korea går inte att begripa på engelska. Makes perfect sense, idiotjävel.

Sen kan han tydligen inte anpassa kursen efter bara en student. Visst, vettigt... om det nu inte hade varit så att kursen redan var på engelska, något som ganska tydligt framgick när man sökte den. Det finns hinkvis med kurser att välja om nu engelska är för svårt för studenter som tagit sig in på "Koreas bästa universitet". Det är inte precis så att han pratar avancerad engelska heller. Jag pratade bättre när jag började gymnasiet själv, men nej, enligt honom är det att kräva för mycket av de koreanska universitetsstudenterna. Det ligger nog en hel del i det där att svårigheten med koreanska universitet är att komma in, inte gå ut...

Tydligen har han haft den här "policyn" i sex år utan att någon annan utbytesstudent haft något problem med det. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jo, här. Till att börja med är det ett förbannat under och inget annat att en sån jävla usel och inkompetent skithög till lärare kunnat få undervisa i sex år. Eller nej, det är det inte. Men det borde vara det. Min naturliga följdfråga "Har du frågat dem?" möttes med ett svar ni säkert kan lista ut själva. I mina ögon är det minst sagt märkligt att ett "toppuniversitet" inte uppfunnit kursutvärderingar än, men det kanske bara är jag med min svenska syn på saker och ting.

Vad jag gillar minst med hela det här är att det får mig att tycka mindre om Korea. Korea överlag ligger fortfarande sjukt mycket på plus, men SNU... jag förstår verkligen inte hajpen. Det ligger ute i obygden, lokalerna är oftast nånstans mellan helt ok och halvkassa. Campus är fint, maten bra, men utöver det har jag ganska svårt att se så mycket fint. Ett Microsoft-horande av sällan skådat slag, halvdant boende, obefintlig engelska, men framför allt: helt ofattbart dåliga lärare. Sen jag kom hit har jag, bortsett från mina språklärare, inte haft en enda ens halvbra koreansk lärare. Tur att det inte var studierna som fick mig hit.

Skulle jag rekomendera blivande studenter att åka till Korea? Absolut! Skulle jag rekomendera SNU? Högst tveksamt faktiskt.

edit: Glömde det bästa! Hans lösning på problemet: "if you don't like it, you can always drop the course.", sådär ett par veckor efter att det är för sent att hoppa på nya kurser. Min önskelista just nu: 1) En hitman. Nån som har maffiakontakter? 2) Att jag inte behövde poängen för CSN...

Hur Göran lurade söta döden (med DTs såklart!)

2010-03-22T23:57:00.000-07:00

Fet nörd-varning i hela inlägget!

För varje dag närmare fredag känns det som en dag mindre att leva. Redan tidigt på veckan hade jag börjat säga farväl till vänner och bekanta jag stötte på. På torsdagen började ångesten komma. Ångesten och en målmedvetenhet. Må vara att fredag är dagen jag dör, men jag ska göra det med äran i behåll. Må vara att det är lönlöst egentligen, men jag lämnar inte jordelivet utan en fight, det ska 교태 allt få se. Ja, det var nämligen han som skulle ta mig av daga, min dansande vän 교태. Varför? Något så dumt som en utmaning. I brist på sumosar att utmana i brottning, ninjor i kaststjärnedueller och fransmän i mitt-i-veckan-krökande så väljer jag min död genom att utmana en livs levande 250-apms-korean i Starcraft. Väldigt begåvat, Göran.

Fredag kväll och det börjar bli dags att ses. Livet kom emellan tyvär, så inget gemensamt PC Bang, bara några matcher över bnet. Tråkigt, men en liten tröst i att jag får min egen dator medan han sitter på PC Bang med halvsunkig mus (ja, 250 apm var med en dålig mus). Det kan jag behöva. Efter en veckas psykande där vi bland annat kom fram till att gubben jag hanterar bäst är probes, han: reavers, så är det till slut dags. Nog med dödshoten, dags för action.

Match 1 glömde jag tyvär spara rep till. Då 교태 är en gentleman berättade han att han randomat zerg, på Gaia. Tyvär precis efter att jag slängt ner min första pylon i basen, som jag av någon dum anledning inte kommer mig för att avbryta. Visade sig att det inte var nån jättegrej dock eftersom han 12hattat i vilket fall. Efter en för mig sällsynt bra (skryt skryt) probe-micro ser jag att han går tidig lair och att det inte kommer någon hydra den. Därifrån kunde man ju dragit slutsatsen att han går mutas. Det gjorde jag. Av slutsatsen att han gick mutas kunde man sen dra slutsatsen att det då är bra att bygga kanoner. Det gjorde jag tyvär inte. Kanonen 75% klar ungefär när första mutorna är inne i basen. Mainen dör, techen ganska mycket också, egentligen gg redan där även om jag håller ut en stund av ren envishet.

Match 2, PvT på Gaia, eller "Göran inte kan micra och macra samtidigt". Eller varför inte "Göran kan inte micra"? Alltid käckt när man rallypointar in i Siege Tanks och dör med 1.5 k mineraler på banken...

Match 3, PvT på Othello, var nog ändå den mest förnedrande. Nervositet och frustration leder till bortglömda pylons. Bortglömda pylons leder till... ja, ni kan se själva. (Har ni inte så mycket tid att titta på reps så gör det inget, den här är inte precis lång.)

Men Göran, sa du inte att du lurade döden? Lugn, det kommer! Sådär efter tre stenhårda förluster har man inte mycket ego kvar som kan dö, så varför inte ta en fjärde, tänkte jag när han frågade om vi skulle ta en sista. Den här gången valde han. Protoss. Våran gemensamma mainras. PvP, bådas favoritmatchup. Nu var det dags för Reaver-förnedring tänkte han. Själv tänkte jag att det var det sista som skulle komma, med tanke på hans snack om Reavers hela veckan. Så hade i alla fall inte jag gjort det, men å andra sidan är jag inte Korean med 250 apm... Min gameplan var dts->fast exp->templar/goon/zealot-armé för att slippa micra reaver/goon mot hans reaver/goon. Hans var lustigt nog att techa-rusha till Reavers.

Det jag lärde mig den här matchen var att koreaner inte behöver detection för att döda dina DTs. En Reaver och lite egna probes duger bra. Dock så betyder det en Reaver som står länge nog i basen för att jag skulle hinna kanona upp både main, exp och dessutom fick han inte särskilt mycket inkomst under ett bra tag. Ren ekonomivinst till slut. Må vara att det var för att han och hans Reavers bestämt sig för att driva med mig. Må vara att han satt på PC Bang med pissig mus. Må vara att det var en lam DT-rush. I vilket fall slutade mötet med en livs levande Starcraftkorean med mindre än 100% loss. Jag är stolt. Här är reppen i alla fall.

Så varför söta döden då? Karln heter 교태, vilket uttalas ungefär Kjo-tä, eller Cutie, om man vill. Det ville hans engelsklärare i high school i alla fall. Fruktansvärt roligt! Det enda koreanska namnet som inte alls var svårt att memorera :).

(Den observante kan notera att jag i dessa reps ägnar mig åt att suga. Det är en korrekt iakttagelse. Sen jag senast laddade upp reps har det mest gått utför med starcraftspelandet, men med lite tur så ska 교태 lära upp mig nån gång snart. Isåfall är det gg, Uppsala ;) )

Lycka!

2010-03-09T08:05:00.000-08:00

Precis så, lycka! Tillvaron är så sjukt bra nu bara! Solen kanske, föreslog någon. Alls inte, snöblandat regn och modd på Seouls gator. Sunshine in my mind! Hittat en låt jag verkligen verkligen verkligen velat ha tag på ett tag, vilket kanske var startskottet. Fast nog mest alla underbara människor runt omkring mig! Massa roliga nya utbytisar, gamla koreanska vänner, Sinchons festcrew och så mina kära danskoreaner! Termin ett och ett uppträdande tillsammans avklarat. Nu är jag inte lika läskig och konstig längre, fast de måste anstränga sig och prata engelska. Läskigt, tror verkligen det är där det ligger faktiskt, till stor del. För nyfikna är de, och intresserade. Engelska är spännande, och nu är de bekväma nog med mig för att försöka prata, vilket gjort att jag nu känner mig konstig och speciell, på ett skönt positivt sätt. Normal känner man sig nog aldrig som vit i Korea.

Bland de nya tillskotten i dansklubben hittade jag världens roligaste Japanska som kompenserade sin bristande engelska med en helt ofattbar förmåga att beskriva saker med gester, hela tiden hjärtligt skrattandes. Nästan en granne är hon också och av någon outgrundlig anledning har hon länge velat lära sig svenska, vilket jag ser som den perfekta möjligheten att få en privatlärare i koreanska, och en hel hög med goda skratt. Nu finns det lite hopp för språket också :).

Oh, och så upptäckte jag att 정훈 är en riktigt intressant kille. Han började breaka för att han för snart tio år sedan såg bboy Blond (en av mina favoriter) göra airflares (eller air tracks som alla kallar dem här) och ville veta hur det kändes. Sen har han varit hyfsat tight med bboy Pocket, det 14-åriga koreanska underbarnet som sätter till synes snabbspolade kombos med airflares, headspins, mills, you name it. Dessutom kan han prata rätt bra engelska, sån där som man kan ha intressanta samtal med hjälp av. Kul kul!

Såhär glad har jag inte varit på jag vet inte hur länge, egentligen ville jag väl inte skriva mer än det. Visa att jag fortfarande lever, för er som undrat. För det gör jag, fullt ut! Jag insåg också att man borde vara såhär jätteglad oftare! I uppgift ger jag mig själv att slänga ihop en playlist som frambringar och bygger på det här humöret (typ som den här låten gör). Tyvär blir den nog lite för personlig för allmänt användande, men har du musiksmak som min (ja, bra alltså) så fråga mig om nån vecka.

Imorrn: lunch med snäll kompis, dans, taekwondo-prova-på, inflyttningsfest hos världens bästa Hye Yeon... och så några små tramsiga lektioner däremellan, men det överlever jag nog också :).

Dagens önskan: fler timmar per dygn!

Tills nästa gång: ha det bäst!

Terminsstart!

2010-03-03T04:24:00.000-08:00

Äntligen! Faktiskt, på riktigt, äntligen! Inte för att jag inte haft ett schysst vinterlov, för det har jag. Nisse, Camilla, Amanda, Kajsa och Bäbis har varit här och förgyllt det. Sen har jag hunnit både dansa, uppträda, sett på starcraftfinal och Kara (!). Träffat nya vänner och hittat nya ställen. Vad jag inte hunnit med är väl framför allt att plugga och koda, men jag gråter inte över det. Lovet var schysst, men väldigt långt. Ohyggligt nästan: 10 veckor. Mer tid än som riktigt är kul faktiskt... vilket nästan är min definition av ett tillräckligt långt lov. Sista två dagarna satt jag bara rastlös och ville komma igång med terminen.

Koreanskan är nu tyvär mer eller mindre lagd på hyllan. Insåg att jag skulle behöva en termin mer eller mindre heltid om jag skulle lära mig tillräckligt för att kunna prata, och det har jag varken tid eller riktigt lust med. Tänkte köpa textboken till nästa kurs och läsa lite själv, samt repetera och försöka använda det jag kan lite mer. Men det får räcka.

Vad jag däremot har lust med är dans! Massa dans! Idag var en sån där löjligt bra dag. Hittat lite schyssta danskläder som gjorde sitt till, men framför allt var humöret så rätt det blir nästan. Bra väder (sol och varmt nog för att kunna skippa jackan. Förlåt att ni behövde höra det), vettig dygnsrytm, trevliga människor och något vettigt att göra om dagarna. Precis en sån dag man ska dansa på alltså. Det är något jag insett titt som tätt nämligen. Att oavsett humör innan så blir det starkare efter. Känner man sig nere så dansar man livlöst och oinspirerat. Inför en spegel. När man däremot mår bra och trivs med sig själv märks det minst lika mycket. Spegeln är ett sorts kvitto på man ser lika grym ut som man känner sig. Idag var en löjligt bra dag. Spegeln visade att jag sken. Dessutom hittade jag ett move som jag borde kunna lära mig närmsta månaderna, och som just nu känns som skillnaden mellan nivån där jag är nu, och rätt mycket bättre. Video kommer om/när det sitter.

Utöver movet hittade jag nåt nästan lika bra, ett perfekt gym! Perfekt hurdå? Läges- och prismässigt mest, i ärlighetens namn. Men det räcker bra. Beläget ca 50 meter från föreläsningssalen där jag har lektioner 11-12:15 måndag till torsdag så känns det som fyra dagars lunchträning med riktigt goda odds att faktiskt bli av. Imorrn börjar jag.

Planer för den här terminen: Dansa massvis, träna en del, plugga lite, hinna leva. Känns som en bra plan!

OSL-final!

2010-02-07T07:13:00.001-08:00

Nördvarning så det skriker om det! Det här inlägget kommer uteslutande handla om OSL-finalen, dvs finalen i en av starcraftligorna i Korea. Därmed inte sagt att inlägget behöver vara obegripligt för dig som inte spelar Starcraft, men ickenördar, nu vet ni vad ni ger er in på.

Det hela började med Movie vs Shine, eller egentligen när Camilla sa att hon ville se livestarcraft som inte var i sunk-Mullae. Hye Yeon, som för övrigt är tjejen som blev förvånad när jag berättade att det fanns folk i Sverige som inte kände till Starcraft, jag och Camilla begav oss mot Yongsan och OGN-statium. Vad jag tänkte var en bra marginal på en timme innan matchen visade sig betyda en plats sist i kön och ståplats när matcherna kom igång. Varför så mycket kö skulle komma att visa sig.

Matcherna var riktigt grymma, även om det mest var jag och Hye Yeon som såg charmen i dem. Men nu var det inte Movie vs Shine jag skulle prata om. Vad jag skulle prata om hände nämligen efter matcherna var över och det var också förklaringen till varför det var så mycket kö. På vägen ut gav de alla besökare VIP-biljetter till OSL-finalen! Sweet!

4:54, Jag, Camilla och Hye Yeon i glasögon mellan oss.

Camilla skulle inte vara i landet, så fick jag sno hennes. På en breakingträning strax därefter berättade Paul, en fruktansvärt trevlig amerikansk korean som var här som språklärare, att han var starcraftfan. Lägligt när jag hade en biljett över.

På finaldagen möts vi utanför Seouls olympiska stadium där matchen ska hållas. Det säger faktiskt rätt mycket om hur stort Starcraft är här och när vi såg köerna utanför blev det ännu tydligare. Bara i VIP-kön stod det några hundra fans, de flesta unga killar eftersom varken Flash eller Movie är särskilt snygga.

Inne så lyckas vi få de sista schyssta platserna på VIP-läktaren, tyvär ganska långt från scenen. Vi slår oss ner och snart ska det börja. En ganska pampig öppningsshow med eld, konfetti och en OSL-logga som målas på scenen i självlysande färg går från att vara imponerande till underbar när nästa akt presenteras. Som öppningsband spelar inga mindre än... KARA! Precis, mitt favorit k-pop-band! Bara av publiktrycket och öppningsceremonin var jag riktigt pepp. Kändes verkligen som om jag hoppade upp och ner på stolen när jag fick höra att Kara skulle spela.

Här kan ni se själva: (och ja, de kör Mister)

Paul berättade att jag som Kara-fan är i gott sällskap. Tydligen är Physicx (utöver ickerökande vegetarian) en riktig die hard Kara-fan han med. Min stora förebild!

Matcherna var nog det minst spännande och låt bli att fortsätta läsa mer om ni inte sett dem redan. Eller ja, om ni nu bryr er om dem.

Efter fyra, i min mening inte allt för spektakulära, matcher är det klart. Föga förvånande vinner Flash, men ganska roligt att uppstickaren Movie hade något att säga till om i en match i alla fall. När sista matchen är klar händer kvällens andra under (ja, jag räknar Karas uppträdande som det). Flash stiger ur båset... tårögd! Det var ett väldigt känsloladdat ögonblick och man förstod på ett helt annat sätt hur viktigt det var för honom. Såhär såg han ut när han lugnat ner sig och det var dags för en absurt lång fotostund.

Stor dag för liten Flash

Det sammanlagda intrycket av dagen var att jag på allvar upplevde hur stort det var. Klart jag hade en ganska bra aning efter allt video-tittande och pratande med Koreaner, men att stå i ett fullsatt stadium med publiken runt sig, det var verkligt på ett helt annat sätt. Coolt!

Jullov del 2, jul + nyår.

2010-01-04T04:48:00.000-08:00

Här kommer mitt bortglömda julinlägg. Häpp!

Egentligen borde jag sluta säga jullov. Alla koreaner blir jätteförvirrade när man pratar om jullov. Av deras två och en halv månad vinterlov så är julen en rätt liten del. Två och en halv månad liksom, det är inte så mycket att jag skryter som att jag undrar vad man gör med så mycket tid. Mer än att dansa såklart! Hade världens roligaste och mest inspirerande träning i helgen, så träna ska jag definitivt göra. Lite lösa idéer är: plugga koreanska, sätta igång med nått programmeringsprojekt för att skaffa lite skills mest, se livestarcraft och umgås med folk. Idéer på vad man gör med massa tid i Korea är välkomna. Men men, nu till det jag tänkte skriva om: Jul och nyår i Korea.

Jul som högtid i Korea skiljer sig på två sätt från svensk. Första skillnaden är att jul är väldigt mycket av en parhögtid här. Lite kort kan man sammanfatta det som att koreanska par hittar på mysiga och gulliga saker tillsammans och resten dricker alkohol. Eftersom ingen av de jag tänkt fira med hade pojkvän/flickvän (i landet i alla fall) så var det med andra ord ganska enkelt. Den observante lägger kanske märke till att det inte är mycket till julstämning i det där; det gjorde vi i alla fall, så vi improviserade lite.

Första planen var att bege oss till Lotte World, ett stort nöjesfält i stan. Dessvärre hade ungefär hälften av Seouls par kommit på samma idé och efter lite köande la vi ner planen. Vidare, på jakt efter julstämmning, tar vi oss ner mot centrum där det sägs finnas en julgran och lite fina ljus och grejs. Själv är jag ingen större jul-sucker så det dög för mig. Tro det eller ej, men jag såg faktiskt fram emot lite julstämmning. Det är nämligen skillnad nummer två. Julen är inte alls samma grej här. Om man softade ett par dagar skulle den smyga obemärkt förbi. Verkligen inget av hetsen som brukar föregå julen hemma. Mer skönt än något annat tyckte jag.

Det första vi hittar nere på stan är stora skärmar med monterade kameror framför där man kunde fota sig själv och få korten mailade vart man nu ville. High tech! Det här var vad kamerorna fångade:

(ingenting riktigt än, men snart så får jag bilderna)

Efter fotograferingen ger vi oss vidare av mot julgranarna. Inte heller den planen var helt unik, men utomhus är en bättre plats än köer att dela med horder av koreanska par.

Nära julgransstället med julgransbeskådarna (minus Maria som fotade)

Efter att ha fått i sig den obligatoriska dosen julgranar var det dags för de viktigaste delarna av julfirandet: jultårtan och julsojun. Jultårta var faktiskt inte ens något vi kom på själva. Tårta till julen är en stor grej här. Utanför Paris Baugette (bagerier här har i princip alltid namn som har med Frankrike att göra) stod tårkartongerna i kubikmeterstora travar (sparar mitt gnäll över den koreanska förpackningsindustrin till senare). Utöver att tårta är lokal tradition och väldigt gott hade vi ett till väldigt viktigt skäl till tårtmumsande. Hye Yeon, världens snällaste koreanska tjej som jag lärt känna här tycker verkligen om tårta. Tyvärr har hon konstiga idéer om sin kropp som får henne och tro att hon inte borde äta tårta. Men det borde hon, och idéerna sitter inte särskilt djupt egentligen, så tårta blev det. Och vilken tårta sen!

Såhär fin är koreansk jultårta. Mums!

Den där bilden är från Chameleon, baren där vi firade resten av julafton. De hade allt! Mysig stämning, god dricka, inga problem med medhavd tårta, starcraft på tvn, en kameleont och en liten hundvalp. Julstämning? Nja, men man ska ha det trevligt och mysa på julen och det hade och gjorde vi.

Tänkte avsluta med lite bilder från mitt och Camillas eget julfirande. Paris Baugette hade mer än tårtor, så när vi köpte våran egen jultårta fick man en fantastiskt ful mössa och en idolposter med 2pm.

Julstämning så det skriker om det.

Koreanska pojkar som får flickor att smälta, här

iklädda samma "snygga" mössa som följde med jultårtorna.

Tack för blogg-tjatet, Emelie!

Jullovet börjar

2009-12-31T22:50:00.000-08:00

Hej! Här kommer ett gravt försenat blogginlägg. För er som undrade är internetuppkopplingar inte som glädje. Delad är inte dubbel, eller ens särskilt kul. Sen hjälper det inte om man är lat heller, men men.

Det här inlägget börjar där terminen slutar, eller strax innan faktiskt. Mitt på dagen den 14e, på Incheon International Airport möter jag Camillla. Shanghais trafik vann över Nisse så han dök inte upp förrän på kvällen. Skype är ganska häftigt, hans bror ringde min koreanska mobil från Australien och berättade detaljerna, för lokaltaxa. När Nisse och Camilla flyttat in sina grejer inser vi rätt snabbt varför de här lägenheterna inte egentligen rymmer mer än en person. Men men, det är bara en dag, eller tre tydligen. Skulle kanske bett någon som kunde lite matte om hjälp med datumen och tiden...

När gästerna är inflyttade drar vi mot Mazzi Mazzi (eller hur det nu stavas), stället med mest bli-full betoning av terminens pubar, för Jaris sista kväll i Korea. Billig öl, mat och kiwi-soju, utbytesstudenter som dräller in under hela kvällen. Väldigt mycket som Mazzi Mazzi brukar vara. Nisse och Camilla verkar också trivas bra, men runt tolv lämnar vi Nisse i trygga händer och säger hej då till Jari. Camilla efter ett drygt dyngs vakenhet, jag med en tenta klockan halv elva dagen efter.

Tentan gick bättre än väntat, eller det tror jag i alla fall. Kändes bättre än det borde i alla fall. Sunkiga översättningar av indiska filosofer kan vara det drygaste man kan läsa faktiskt. Technical writingen gick också riktigt bra... och professor Lols fysik slutade lite lustigt. Senare under veckan skrev jag ett av mina sämsta arbeten hittills. Det var 30% av kursen, men jag var less, professorn senil och jullovet hade börjat. Det tog mig sammanlagt kanske tre timmar att skriva. Och tur var det att jag inte ansträngde mig mer. Alla i klassen fick A utom de tre som pratat minst (inte jag, jag kan ju liksom engelska) som fick A-. Tror det är omöjligt att få mer lättförtjänt betyg än så faktiskt. Det om skolan, nu till lovet!

Efter lite shopping, starcraft (dagens starcrafttips: om du ska se livestarcraft i Korea, undvik MBC stadium i Mullae. Jag skulle kunna ha en lång utläggning om hur bedrövligt det stället är... och ju mer jag tänker på det, desto mer sugen blir jag, så här kommer världens längsta parentes: I Mullae finns det hus och gator, som i vanliga stadsdelar. Tillochmed bilar och enstaka människor, dock inte särskilt trevliga sådana. Däremot finns det egentligen inget som tyder på att någon någonsin gör annat än att ta sig igenom eller ut från Mullae. Inga restauranger, knappt några matbutiker, inget liv, ingen rörelse.

Försöker man handla starcraftgodis så möts man av en klaustrofobiskt liten Seven Eleven med sällsynt otrevlig personal, lämnar den för dess koreanska motsvarighet som faktiskt bara är klaustrofobiskt liten. För att hitta starcraftstudion måste man gå igenom någon sorts konstig kläd-outlet med rulltrappor som inte går, rader av kläder uppställda som stängsel och återigen en total brist på liv och rörelse. Efter hiss, trappor och omvägar hittar vi till slut studion. Ååååååh... antiklimax! Trångt, fult och kallt. Precis som OGNs stadium inte är. Föga förvånande hamnar vi på TV nästan direkt, vilket var tur eftersom Nisse nästan somnade strax därefter och vi behövde bege oss. Förhoppningsvis för att aldrig komma tillbaka. Ganska mäktig parentes va? Jag klandrar ingen för att gå tillbaka och läsa början av meningen igen.) och häng i Sillim drog Camilla till Tokyo. Jag och Nisse, ensamma i Seoul. What to do?

Till att börja med så gav vi oss iväg och såg lite riktig starcraft. Utan att veta bättre kliver vi rätt in i en knökfull OGN Stadium och undrar vad som hänt. Fredag och tydligen inte vanliga Shinhan Proleague. Ikväll var det något stort på gång. Minst sagt, tydligen. Det visar sig att vi klivit in på EVER OSL Round of 8 mellan Flash och Jaedong (rankade nummer 4 resp. 1 just nu, för er som inte är nördar)! Ganska ballt! I match 2, Calm vs Pure, en sevärd match som handlade väldigt mycket om kanon-timing, hamnade vi på tv. Vi är på 02:58, men hoppa inte, matchen är bra!

Detta om nördande, nu till resten av veckan. Terminsslut betyder åka hem för väldigt många utbytesstudenter. För mig och nisse betyder det ingen att festa med. I alla fall innan Nisse använder sina mäktiga couch-surfing-skills. Nisse frågar runt lite och hittar en tjej som vill festa och visa oss stan. Jag minns inte riktigt var den här dagen började, kanske var det samma dag som vi drog till Itaewon och letade engelska böcker, troligtvis var det efter starcraftmatchen. Middag i alla fall, och sen mot Hongdae. Där möter vi roliga koreanska tjejen och hennes två kompisar: blyga tjejen och hennes lillasyster.

Vi möttes på en bar, tog några öl och gick sen till en sjukt nice klubb/bar/nånting. Tror inte det var meningen att man skulle dansa, men det var grymt bra musik och ascool inredning. Grymt bra musik på det där sättet att jag knappt kände igen en enda låt, men diggade i princip alla. Hurra! Där konstaterade vi att blyga tjejen var klassiskt koreanskt blyg, dvs, jag-tror-inte-jag-kan-någon-engelska-blyg. Tyvär hjälpte det inte med alkohol, men vi hade kul ändå. Sen mot klubbarna.

Häftig klubb, roliga Koreanskor, vi:

Vi fick frågan massa folk eller inte på klubben. Jag röstade för inte, efter mitt senaste besök på en överfull koreansk klubb. Inte kvällens bästa beslut kanske. Dåligt tecken nummer ett var inträdet: 5000 won (30-35 kr). 20 000 är ganska vanligt, och här ingick en drink. Märkligt nog var det ganska bra musik, men någonting gjorde de garanterat fel. Det var vi fem, en kille som stod och hängde i baren och personalen. På riktigt. Efter tolv, mitt i ett av stans populäraste områden. Ner med gratisdrinkarna, innan vi rymmer, irrar runt, möter liten dryg, full amerikan, håller oss från att hamna i slagsmål fast han verkligen bad om det och tar taxin hem. Bra kväll!

Efter det gör vi nog inte jättemycket mer innan Nisse åker hem. Hänger på PC Bang, plockar gosedjur ur automater och lever billigt. Tiden går fort när man är lat och har kul. Ses i vår, baby Nils!

Levnadskonst

2009-12-07T01:36:00.000-08:00

Hur man har ett grymt jävla dyng i Korea:

Klockan tio ungefär börjar man med en middag med Jari och Johanna som var här och hälsade på från sitt Utbyte i Tokyo. Middagen följs av drinkar och soju på Bidan. Grymt god middag följt av världens mysigaste ställe att dricka på med asgoda drinkar för 15 spänn glaset. Därefter tar man sig över gatan till Mazzi Mazzi för öl och persikosoju. Lite mer fokus på dricka än mys, men fortfarande väldigt trevligt. Så vad gör man som full mitt i natten i min del av Seoul? Pc bang, såklart!

Nånstans på vägen träffade vi dh, som han hetat för mig, våran mystiska granne två våningar upp som brukar spöa oss i starcraft. Han visade sig vara en stört trevlig kille och det mystiska dh förklarades av att han hette Dong-Hyon, eller hur man nu transkriberar det. Efter lite tjat från Jari ger vi oss på ett par 1vs1-matcher som för mig mest liknar en lektion i ödmjukhet. Till mitt försvar full som sagt, tror jag och dh kommer spela spännande 1on1-matcher framöver. Bättre vinnare får man leta efter dessutom. Så trevlig och ödmjuk att det inte alls sved att få stryk.

Några matcher senare har klockan på något märkligt vis blivit strax efter sex på morgonen. Vi följer Johanna till bussen, går hem softar lite. Inser att vi inte är trötta. Jag råkar gå in på teamliquids schema för att se att spännande livematcher börjar klockan ett, om sex och en halv timme. Följaktligen behöver vi mera öl och chips. Några timmar av öl, chips och blandat datande senare är klockan dags att gå. Frukostöl från Kwon, frukostmacka från Paris Baugette och take-away-lunch-donuts från Dunkin Donuts och sen är vi på väg.

Utöver en grym kväll bakom oss och livestarcraft framför oss har solen börjat skina. Varmt och intensivt, dagen känns helt underbar! Väl framme på matchen märker vi att sittplatserna är slut för länge sen. Matcherna i sig har jag inte jättemycket minne av (nån sorts galen all in bunkerrush tror jag, men det är nog allt, sådär på rak arm), mer än att Jaedongs lag hade två vinster i ryggen när Jadeong, rankad nummer ett i Korea, sätter sig ner för att spela sin match. Chanserna att Bisu ska få spela i game 4 känns ganska klena och mycket riktigt avgör Jaedong och SK förlorar med 0-3.

Där nånstans under matcherna hittade vi Taylor, en amerikansk engelsklärare och starcraftfan som vi bjöd på lite paus-öl när vi smög ut mot toaletterna mellan matcherna. Efter matcherna går vi för att käka lunch, middag eller vad nu måltiderna heter när man varit uppe över ett dygn. Namnet är väl kanske mindre viktigt, innehållet desto viktigare. Här nånstans i historien börjar en hemlös koreansk man prata med oss. Vet inte riktigt hur det blev så, men det blev rätt uppenbart efter en stund att vi borde bjuda honom på mat. Vi kommer överens om pizza, letar upp Pizza Hut, äter underbar pizza och säger hej till hemlösa killen och Taylor.

Efter det ger vi oss ut från Yongsan station (station som i tunnelbanestation) för att ta oss till tunnelbanan. Vi går omkring lite på den stora gågatan i den gassande solen. Sen, lite oklart varför, börjar jag göra lite windmills på gatan, blir artigt ombedd att inte göra det där av nån sorts vakt, går en bit bort, hittar några asgrymma BMX-killar som trixar som Jari fotade, gör lite till ful-windmills, går omkring och trivs i solen och går tillbaka till Yongsan station. Hemåt mot sängen. Och det, mina vänner, är hur man har en underbar dag i Korea!

Long time, no blogg

2009-12-05T00:26:00.000-08:00

Det var ett tag sen nu. Mycket att göra, men framför allt lite ork och lust. De har höst i Korea också, även om den inte är riktigt lika förlamande som den svenska. Mest av allt är det nog att det börjar kännas som vardag här. Inte som i att jag inte fortfarande gillar stället, men jag har börjat kunna se mer neutralt på det. Det finns saker som är underbara: breaking, starcraft, mat man har råd med och mer. Sen finns det saker som är mindre kul: kassa lärare, halvsunkigt dyrt boende och en befolkning man knappt kan kommunicera med. I vilket fall känns det som min vardag nu.

Betyder det att inget spännande har hänt sen senast? Absolut inte! Jag testar med kronologisk ordning, även om jag inte är helt säker på att jag kan lita på mitt minne nu.

Bobos vs Ankan fick sig en liten twist. Efter att länge skjutit upp det välbehövliga frisörbesöket, bland annat med hjälp av en keps, så var det till slut dags. Bobos hade de mest övertygande argumenten, så Bobos fick det bli. Tänkte jag. På väg mot Bobos insåg jag dock att jag inte var säker på att jag var på väg mot Bobos. Det var ett tag sen jag gick förbi stället och den som känner mig vet kanske att lokalsinne inte är min starka sida. I mitt irrande gick jag förbi en frisersalong som såg riktigt trevlig ut... men den var inte Bobos. Efter mycket irrande hittar jag till slut den smakfulla skylten som markerar mitt mål, bara för att inse att stället befolkades av koreas kanske läskigaste frisör. Nej tack, tänkte jag och flydde till det trevliga stället jag hittat i mitt irrande. Efter mycket slitsamt förklarande blev håret kort och jag insåg ännu en gång att jag inte passar i långt.

Nästa roliga sak var att Carin från DV kom till Korea. Hon och hennes kompis Hanna skulle bo här en knapp vecka och jag fick tillfället att träna på att vara korea-guide. Det första jag ska lära mig till nästa gång jag behöver guida är frasen "finns det bläckfisk i den här?". Carin hade nämligen en imponerande förmåga att välja bläckfiskrätter när hon valde slumpvist från menyerna. Lagom skoj. Så vad hittar en bra Korea-guide på åt besökarna? Ja, såklart. Live-starcraft! SK vs WemadFOX. Bisu spelade i game 4, så med väldigt blandade känslor hoppades vi ändå att sk SK skulle torska en av matcherna så det skulle bli en fjärde match. Mycket riktigt gjorde de det och game 4 blev av. Såhär glada var vi:

Bisus fangirls och jag. Hoppa fram till 1:04 för att se vad jag menar.

Somliga tog seden dit de kom och gömde sig för kameran som skolkande koreanska skolflickor, men lite skymtar de ändå.

Utöver sverigebesök så har jag dansat på och pluggat. Ingen dans senaste veckorna, dock. Överansträngda fingrar plus minusgrader dödar verkligen lederna i fingrarna. Tänkte att jag ska låta dem vila ett tag och dessutom behöver jag plugga. Längtar verkligen efter att den här terminen ska ta slut. Ska bli skönt att bara kunna fokusera på att dansa och ha kul. Senhösten i Korea är ungefär som i Sverige. Massa plugg, mörkt och kallt. Fast nu är dagarna lätträknade. Tio dagar kvar till sista tentan, sen ska jag bli bäst på att breaka.

Tack för allt tjat om bloggande förresten. Det tog fortfarande en mindre evighet, men det hade säkert tagit ännu längre tid utan tjat.

Jag och legenderna.

2009-10-25T04:27:00.001-07:00

Det var väldigt frestande att göra ett till inlägg med "världens bästa" i titeln. Fast väger man den här dagen mot de andra så framstår de andra, hur underbara de än varit, som ganska futtiga. Lördag eftermiddag, tunnelbanan till Hongik, framme vid Rivers Crew Studio. Upp för trappan, in genom dörren. Väl där möts jag av Born och 오승택 (Å Sung-Täk), eller Evan som han kallar sig på engelska (ett ganska vanligt fenomen i asien, att folk tar sig ett engelskt namn).

Hursomhelst, Born och Evan möter mig och Born berättar att dagens klass är inställd. Bboy Supa-Zilla, också från Rivers Crew, ska gifta sig och skulle precis till att hålla ett wedding party. Sen gör han den här dagen till en av de häftigaste jag varit med om någonsin. Han frågar om jag och Evan vill komma med.

Träningskläder, men framför allt det faktum att jag aldrig träffat Supa-Zilla gör mig lite tveksam, men Born tycker jag borde komma och förklarar att festen är på en hiphopklubb. Avgjort, jag hakar på.

Brudgummen

Klubben ligger i en källarlokal ett kvarter bort och väl där möts jag och Evan av Born. Han välkomnar oss och trycker en varsin öl i handen på oss. Born är verkligen en otroligt social och trevlig person. En sån där människa som kan få en att känna sig bekväm i en situation nästan direkt. Med honom där var det så jag nästan inte tänkte på situationen. Nästan. Det var jag, enda utlänningen som kände två av personerna på festen, förmodligen killen som var sämst på breaking där, mitt bland livs levande legender. Born, Physicx, Supa-Zilla och lite annat folk ur Rivers.

Nervositeten byttes mot förväntan när det görs plats på golvet och djn börjar förbereda. Upp kliver ett gäng kids, Rivers Crews nya generation. De kör en grym show där de bajtar stenhårt från gamlingarna i crewet. Askul! Blev riktigt skön stämmning i hela klubben. Därefter kliver den gamla generationen upp och kör lite breaking, lite höftrullningar till Abracadabra och lite mer breaking. Sen drar festen igång. Jag och Evan känner oss lite bortkommna men efter att jag hälsat på Physicx och han chasat upp oss på dansgolvet är det liksom bara att breaka. Man säger inte emot Physicx :).

Physics i träningsoverallen. Skulle du säga emot om han sa åt dig att dansa?

Sen på festen träffar vi några av Physicx elever. Jag och Evan var de enda som var gamla nog av de som hade kommit till Borns klass. Ålder stoppar tydligen inte Physicx elever dock. En av snubbarna var 17 och såg väldigt nöjd ut över att Born bjöd honom på ölen innan han frågade om hans ålder. Jag och de andra fyra eleverna satt och hängde ett tag tills jag fick nog. Förvånansvärt mycket tjat krävdes för att få upp dem på dansgolvet. De var minst lika nervösa att vara mitt bland Rivers Crew som jag, trots att de var långt mycket bättre än mig. Antar att det sitter väldigt mycket i huvudet.

Grym musik, dansgolv med Rivers Crew, öppen bar. Tror den här dagen blir svår att slå. Stämmningen var fantastisk, Born själv sa att hans familj skulle gifta sig idag. Det fanns kärlek i den klubben.

Höst i Seoul

2009-10-23T12:34:00.000-07:00

Hösten har kommit till Seoul. Campus har gått från grönskande till gyllene och kylan börjat smyga sig på. Fortfarande inte värre än att man klarar sig med en tjocktröja dock. Lite mer än vad jag har hört kan sägas om Sverige. Den här veckan inledde jag med att fastna rejält i serien True Blood. Plöjde två säsonger på fyra dagar, sabbade mina dygn mer än vanligt och har inte gjort nåt vettigt alls.

Eller nästan i alla fall. Drällde runt på campus med min kamera och fick lite bilder. Alla bilder är från min tiominuterspromenad mellan student center och språkkursen.

Först ut: Ett sånt där träd som man bara måste

fota om man håller på och tar höstbilder. :)

Världens skönaste damm, mitt i campus.

Till vänster ligger en väldigt mysig stig som

jag tar till språkkursen två gånger i veckan

Precis såhär mysig är den!

Halvvägs framme ligger fina trädet. Här kan man ta igen sig om

man (efter 5 minuters promenad) är trött. Eller bara lat.

Till vänster ligger fotbollsplanen. I huset en bit fram till höger kan man käka pasta med kniv(!) och gaffel om hemlängtan blir för svår. Det gjorde jag med en kompis i tisdags. Första gången med kniv sedan jag anlände.

Circa fem meter till vänster och lite framåt från förra bilden.

Längst fram på vägen från förra bilden pluggar

business-folket. Högvis med utbytesstudenter.

Vägen jag tar, fast åt andra hållet,

när jag ska till min morgonfilosofi.

Häpp! Det var allt för den här gången.

Dans, dans och mera dans! (och lite tunnelbanehyfs)

2009-10-18T04:17:00.000-07:00

Förra helgen hade nog förtjänat ett "världens bästa"-inlägg den med. Känns så ganska ofta här faktiskt. Helgen började med träning med HIS. Efter träningen frågade ett par killar från klubben om någon ville haka på och kolla på en danstävling. Hade visserligen en massa plugg att ta tag i, men ibland får man prioritera.

Tävlingen hette Zippo Hot tour och var en tävling för universitetsdansklubbar. Det var en mix-genre-tävling. Allt som gick att dansa till hiphop var ok. Breaking, locking, popping, whacking, krump, you name it! Klassiskt crew mot crew-battle. DJ Rex från Rivers crew stod för beatsen.

Domarnas showcases var bland det ballare jag sett, i synnerhet en av dem, som ägde i både locking, popping och krump. Koreansk krump har sin egna stil och var något jag insåg att jag faktiskt gillar. Aldrig riktigt gillat stilen förut, men i ett battle gör den sig fruktansvärt bra.

Först ut att battla var ett gäng helsköna dansare som körde på temat läkare och humor. Jättebra var de inte och fick rejält med stryk av andra crewet. Däremot bjöd de på en riktigt grym show! Läkarrockar, munskydd och kirurgikoreografi. Grymt kul show! Synd att de inte var lite bättre, hade absolut velat se mer av dem.

Läkarrock på! Doktor Dans skriver ut ett recept på underhållning.

Utöver läkarna så var det ett crew i synnerhet som stack ut. Feel da Street, ett riktigt grymt crew. Mest bboys (en del med riktigt imponerande power) men de behärskade de flesta stilarna någotsånär. Det roligaste var när den hårdaste bboyen började sitt set med tio sekunders whacking. Fruktansvärt kul, publiken älskade det! (Här är en video på ungefär hur "coolt" whacking är: http://www.youtube.com/watch?v=MxyekywC_BQ)

Tävlingen hölls i Yongsan, ett ställe som är väldigt känt för sin electronics market.

Från Yongsan station kan har man en ganska schysst utsikt:

Det var förra helgen, nu till den här och varför Korea på allvar är världens bästa land. Jag pratar naturligtvis om Bboy BORN! Lördagmorgonen börjar med sovmorgon istället för den halvt planerade livestarcraftmatchen vid Yongsan. Men lika glad för det är jag, för idag är det dags! I god tid beger jag mig hemifrån, käkar riktigt grym lunch för 35 spänn på vägen hemifrån och sätter mig på bussen. Från buss till tunnelbana, från tunnelbana till Hongik Uni. Nu är jag nästan framme.

Efter att insett att min vägbeskrivning inte alls var lika uppenbar som jag först trodde börjar jag känna mig lite orolig. En halvtimme tills träningen börjar, ingen aning om den handritade kartans skala. Dock oroade jag mig i onödan. Som vanligt var Koreanerna fruktansvärt trevliga och hjälpsamma. I alla fall varannan ung människa man frågar kan tillräckligt med engelska för att hjälpa en hitta.

På vägen går jag förbi Hongik Uni som hade en fruktansvärt mycket mer imponerande ingång än SNU, bilder kommer nästa vecka. Några hundra meter till så tar kartan slut och jag börjar fråga om vägen. En söt koreansk tjej pekar mig rätt och till slut är jag där. Rivers Crew studio!

Dörren framför mig, känns ganska nervöst nu. Om inte annat för att jag inte är säker på att jag skulle känna igen Born på riktigt. Öppnar dörren, möts av världens kanske coolaste ställe. Physicx klass är slut, men de som tränat där kör fortfarande i luckan innan Borns ska börja. En av dem, en amerikan som är här som engelsklärare, ser att jag är lost och börjar snacka med mig. Förklarar att jag kan värma upp och att Born kommer om en kvart eller så.

Tio minuter senare är han där. Bboy Born. På riktigt. Vi hälsar och det slår mig direkt att han verkar vara en astrevlig snubbe. En del av världseliten, men det är inget som avspeglar sig på hans sätt. Hur skön och avslappnad som helst.

Bboy Born 2005, och han har inte blivit mindre cool sen dess.

Själva träningen var riktigt kul, även om det känns lite tråkigt att inte förstå det han säger. Däremot förklarar han bra med kroppen och ger personliga tips när det behövs. De som tränade för honom var från min nivå till riktigt riktigt balla. I synnerhet en liten kille som kallas Bboy Goblin. Tror han kan vara ett namn att komma ihåg. Lärde mig grymt mycket fick ett par riktigt välbehövliga tips om mina toprocks. Åtta månader till med Born, kommer vara grym när jag kommer hem till Sverige! (Jo, har bestämt mig att jag ska förlänga. Pratar med skolan nu.)

På väg därifrån gjorde jag sällskap med två astrevliga snubbar från träningen. Som om inte träningen var grym nog, folket verkar skittrevligt!

Tunnelbanan hem, middag med Jari, Nilla (som är på besök. Kul kul!) och Regis som urartade i dricka (rätt lite för mig, insåg att min kropp behöver mer träning, inte mer alkohol), karaoke och till sist ett dumt efter-karaoken-infall att springa uppför Hell Hill. Grymt bra dag!

Tänkte avsluta med lite ordningsföreskrifter jag hittade i tunnelbanan härom veckan.

Tänk på stackars sura ensamma killen. Pussas kan ni göra hemma.

Om du tänkte nypa damer i rumpan så de skriker, undvik att göra det i närheten av andra damer, de blir nervösa. Kan man annat än älska personernas miner?!

Och så Bobos vs Ankan... Bobos leder stort, men jag köpte en keps, så det är inte kris längre. Nån dag när jag inte är lat kilar jag ner dit, om ingen omgående och övertygande förklarar varför Ankan skulle vinna.

Peace!

Världens bästa land!

2009-10-06T08:19:00.001-07:00

För någon med mina intressen i alla fall. Inte för att jag inte visste det, men idag blev det väldigt tydligt. Efter dagens ganska sega föreläsningar drog jag förbi HISs lokal för att träna lite och hänga. Nötte six-step och slappande nån timme. "Six-step?! Har inte du breakat ett tag? Min gamla moster kan six-step!", kanske du får lust att utbrista nu? Måhända att hon kan. Det trodde jag också att jag kunde. Innan jag såg Koreanerna. Första träningen fick mig att inse att det är deras breaking jag vill lära mig. Kastade bort allt gammalt, började från scratch. Nu, veckor senare, börjar jag till slut bli nöjd. Nöjd på riktigt. Om ett par månader kan jag säga att jag kan six-step. På riktigt, som Koreanerna kan det.

Nåja, nu var det inte six-step, eller ens särskilt mycket breaking, det skulle handla om. Vad finns det mer som gör Korea underbart? Jag tror ni vet svaret. Den här gången tänkte jag inte ge någon varning till er ickenördar. Det här är inte internt skoj för starcraftfolk, det här är koreansk kultur.

Mitt i breakingträningen (eller i ärlighetens namn, mitt i slappandet) kom 김성일 (Kim Sång-Il, jo det låter ruggigt likt nån känd Nordkorean) förbi. Han är en riktigt grym bboy och väldigt trevlig dessutom. Vi snackade lite och han berättade att det var en starcrafttävling på gång utanför skolan. Hann mest avsluta meningen innan jag var på väg.

På väg till "utanför student center", en vägbeskrivning som lämnade en hel del... valmöjligheter. Just nu pågår nämligen nån sorts festival på campus och starcrafttävlingen skulle vara en del av den. Efter lite irrande hittar några andra kompisar från HIS mig, bjuder mig på middag (verkligen inget jag är bekväm med än, men det är typ omöjligt att inte bli ibland. får helt enkelt vänja mig och börja bjuda tillbaka) och kollar upp var och när starcrafttävlingen ska vara. Jag rusar dit, bara för att inse att det var finalerna och att amatörmatcherna är över sedan länge. Too bad, får vänta till i vår med att få stryk av Koreaner.

Klockan närmar sig sju, matcherna ska till att börja. Upp på scenen kliver... ja, jag vet faktiskt inte vad han heter. Men för er som sett en del matcher över, borde ansiktet vara bekant. Upp på scenen kliver alltså en koreansk proffskomentator! Efter att bett mig, som enda foreigner i publiken, om ursäkt för att allt var på Koreanska (naturligtvis på Koreanska) börjar han visa varför han är en av koreas bästa, om jag nu ska tro folket runt omkring mig. Och det ska jag. Dels är det hans röst: när han skulle starta matchen sa han något som inte var men förmodligen betydde "staaaaaaaaaaaart", bara att han höll tonen sådär läskigt länge, så man undrade om han var sångare egentligen. Imponerande, och det gjorde publiken vild! Utöver rösten så hade han en förmåga att ständigt få publiken att skratta, ni vet, sådär som svenska sportkommentatorer inte gör.

Mr kick-ass Kommentator.

Första finalen är tjejernas. Ja, tjejernas. I Korea spelar tjejer starcraft. Bra? Nja. Här kommer några stycken nördmaterial. Bitvis kanske kul för er ickenördar, men hoppa framåt om ni har lust. Match ett var nästan pinsam. Protosstjejen, hon till vänster på bilden, öppnade med att sätta fyra arbetare på gas, varav tre chillade i nån halv minut innan de började mina. Fortsatte sedan med att proxytecha till dts, bara för att inte få ut dem i tid och bli överkörd av terrantjejens 1 tank/marine/vulture-push. Fruktansvärt ensidigt och faktiskt mycket mer protoss som förlorade än terran som vann.

De tappra kämparna. Protoss till vänster, terran till höger.

Nästa match var lite roligare. Inte för att den var bättre, men lite mindre ensidig. Protosstjejen börjar med att pumpa ut en vansinnig massa zealots, en kanon och... fler zealots. Terrantjejen scoutar och kontrar med medic/marine/firebat och ett par tanks. Varför? Ingen vet! Fem vultures med minor hade avgjort matchen. Terran anfaller, batsen härjar, men den störda mängden zealots räcker till för att mosa armén, till publikens och kommentatorernas stora förvåning. Protosstjejen har en massa armé kvar, terran har inget. Hon börjar gå mot terrans bas, publiken jublar, hon vänder. Vänder hem för att attackera en pylon i sin bas, väntar tills terran byggt löjligt mycket bats och bli överkörd. Varför? Ingen vet!

2-0 i en best of 3. Trist, tycker kommentatorerna. Vad gör Protosstjejen efter att fått stryk? Vad är hennes ess i rockärmen? Sin pojkvän! Terrantjejen hade tydligen en man, men han var inte mycket att hänga i julgranen, tydligen. Terrantjejen vs protosstjejens kille. Kul! Den bästa matchen hittills. Till en början bra TvP (klart paret spelar samma ras) på Destination. Terran kontrollerar mitten bra, hindrar expar med minor och pushar långsamt framåt. Men destinations broar är oförlåtande. Pushen kommer aldrig förbi dem och lagom till att protoss ekonomi börjar sina är sex carriers med i matchen. Strax därefter, är den avgjord. Långt därefter tar den slut.

Såhär många koreaner + en rad bakom kameran kan man få att sitta ute i kvällskylan om man bjuder på schysst livestarcraft.

Yo, ickenördar. Färdighoppat. Mitt under damernas final fick jag sällskap av 김성일. Han försökte plugga i huset brevid, men ljudet av och vetskapen om att han missade livestarcraft blev för mycket. Bara en match till, tänkte vi tills vi sett hela finalen. Det var, som väntat, väldigt bra starcraft. Men inte jätteroligt, om man ser till själva matcherna. Grymt kul hade jag likväl och efter sista matchen var det dags att bege sig till HIS för lite träning innan dagen var slut.

Da place 2 be!

Bra dag som det är, men den blir bättre! Eller för mig hade den redan blivit det. Jag blev nämligen inte bara bjuden på middag, jag fick ett telefonnummer också. Han som tränade för Rivers crew kommer inte att ha tid att göra det närmsta månaden, så han gav mig ett nummer som jag kunde ringa. Bboy Borns nummer. Visst, jag har det för att ringa dit och anmäla mig till hans kurs. Fortfarande. I min telefonbok. Bboy Borns mobilnummer. Känner mig rätt ball nu, men det är nog en fis i rymden mot lördag. Lördag = första träningen, baby! :D

HIS-träning, eller hur en bra dag blir bättre. Utöver att det alltid är soft stämmning där fick jag ett fantastiskt tips angående mina six-step. Nu förstår jag tekniken helt ut känns det som, bara att nöta nu. Fast inte närmsta stunden. Det här är nämligen vad för mycket breaking gör med en stackars otränad hand.

Kvitto på väl genomförd träning (eller otränad kropp).

Trivs helt sjukt bra här nu. För var dag som går känns det säkrare och säkrare att jag stannar en termin till. För mycket bra folk, för mycket jag vill göra. Uppsala finns kvar, men tro inte att jag inte saknar er!

Extreme home makeover, och ett svårt val.

2009-10-05T08:43:00.001-07:00

Idag ska bilderna få tala mer än texten. Efter fem veckor med mer eller mindre bra ursäkter för att inte, var det till slut dags. Städ-dags! För den som känner mig känns förmodligen före-bilderna aningen mer naturliga än de andra. Hursomhelt, mindre ord, mera:

Före:

Efter:

Den tämligen dramatiska effekten är en av fördelarna med att inte städa allt för ofta. En slutsats från bilderna: ni som tänkte hälsa på får gärna tjata strax innan om ni vill ha någonstans att bo.

Så till mitt stora dilemma. Göran snart i behov av en extreme makeover. Nu när jag till slut fått mina pengar finns det ingen ursäkt längre. Frågan är bara: Borde jag klippa mig hos Ankan eller Bobos?

Texten kanske syns lite dåligt, men ankan säger: Consider us your personal stylist.

BOBOS: Man & Woman

The Cutting Room

Ett svårt val som sagt och det är där ni, kära läsare, kommer in i bilden. Var borde jag klippa mig, och framför allt varför? Kommentera och motivera!

Hälsa, HIS och hur man käkar pizza i Korea

2009-09-29T09:55:00.000-07:00

Frisk nu, till slut. Eller så gott som i alla fall. Envis hosta som inte riktigt vill ge med sig och näsan har inte slutat rinna helt. Dock känner jag mig frisk, kan träna och trivs bra. Frisk nog, helt enkelt. Utöver frisk är jag dessutom miljonär (om än i won). Efter allt för mycket slit med krånglande banker har jag till slut fått mina pengar! Hurra!

Övergången från sjuk Göran med hemlängtan till frisk Göran som stortrivs kom på tisdagskvällen. HIS, hiphopklubben på SNU där jag gått med, skulle uppträda. Det var allt jag visste, mer än var och när. Tydligen var det en välgörenhetsgala för att samla in pengar till ett barnbibliotek, där alla möjliga studentföreningar uppträdde för att hjälpa till.

Vid dörren betalade jag inträdet och fick mitt band. Redan där började kvällen bra, banden för kvällen var sånna där böjbara lysstavar, vad de nu heter. Hur en lysstav är bra i sig kan vara lite svårt att se, men när en nedsläckt aula är fylld av folk med dem blir det en ganska mäktig upplevelse. Och bättre skulle det bli!

Jag slog mig ner brevid en kille från HIS som jag glömt namnet på (den enda i klubben faktiskt bryr sig. "But i know your name, Yogi") lagom till att kvällens första dansgrupp stiger upp på scenen. Koreanska tjejer klädda för att dansa, inser vi och flyttar snabbt ner till främsta raden, något vi inte skulle ångra. Dansgrupper avlöser varandra, grymma band spelar (gärna blandandes Koreanska och Engelska sådär som man gör här), men det verkar aldrig riktigt bli HIS tur.

När de till slut kliver upp på scenen inser jag att jag inte var den enda som väntat. Inför den skrikande publiken kliver de upp på scenen för att leverera. Istället för att berätta hur grymma de var tänkte jag att jag visar det:

När de klev av scenen bad de på förekommen anledning publiken att stanna kvar för det som kom efter. Känns om jag är i rätt klubb :).

Utöver fantastiska dansupplevelser så har den senaste tiden bjudit på en väldigt Koreansk pizzaupplevelse. Jag och Jari var förbi en pizzeria vi käkat på ett par gånger. Senast jag var där snackade jag lite med den fruktansvärt trevliga pizzakillen och idag var han där igen. Efter att snackat lite med honom och beställt våra pizzor sätter vi oss utanför och pratar lite. Under förevändningen att han behövde slänga lite sopor kommer trevliga pizzakillen ut och pratar med oss. Mindre än en minut in i samtalet frågar han Jari vilken ras han spelar. Är Korea världens bästa land eller vad?! Sen kostar pizzorna knappt 30 spänn och är asgoda :).

Sen tänkte jag avsluta med en lite ovanlig scen jag såg för ett tag sen när jag knallade omkring i närheten av College of Enginnering.

College of Engineering tornar upp sig. Där ovanför trappan stod jag när jag tog det chockerande kortet.

Chockerande, eller hur?! Den gröna syns lite dåligt dock, men i raden till höger kan man skymta den.

Naturligtvis pratar jag om bilarnas färger. Av bilden kan man luras att tro att det är en massa ljusblåa bilar på parkeringen. Nej nej. Vad som är chockerande är att hela två (!) bilar är av en annan färg en vit, grå eller svart. Bilarna var, efter bergen, luftfuktigheten och regnet, det första jag lade märke till här. Så gott som alla bilar man ser är hyfsat moderna koreanska, svarta, vita eller grå. Tydligen är en röd bil i Korea lite som en tuppkam i Sverige. Det händer att folk skaffar, men inget man gör utan att man vet att man kommer få massa uppmärksamhet för det.

Tjat är bra förresten, tjata på mig så uppdaterar jag bloggen. Det blir jag och förhoppningsvis även ni glada för.

Jari, min hjälte! K-pop och ett par random reps.

2009-09-17T11:37:00.001-07:00

Skolan slut för veckan. Med veckan menades den här gången en massa slem följt av en skoldag, men en ganska slitsam sådan som fick mig att inse att större delen av helgen handlar om att komma ikapp i koreanskan som jag missade i måndags. Hursomhelst är plugg inte vad det här inlägget kommer handla om, nej nej! Vad man gör när plugget är klart är ett mycket bättre ämne.

I mitt fall var planen att ta det lugnt, vila ut, komma iform till min plugghelg. Efter att varvat ner framför datorn så till den milda grad att jag gått från facebook och mail till DNs utrikes, till på stan och till sist ettikettspalten ringer telefonen. Jari frågar om jag vill med ut. Lite tveksamt först, men insikten om att jag faktiskt satt och läste DNs ettikettspalt fick mig att inse att svaret var "Ja!" och inget annat.

I ärlighetens namn ville jag först ut mest för att hitta världens bästa låt, låten jag hört 100 gånger men aldrig fått veta namnet på. Löjligt glad k-pop, en låt jag nästan garanterat hatat om den var svensk. Igår hade den spelats två gånger på puben vi skulle till, så jag tänkte att oddsen var bra.

Även om jag aldrig hörde låten där så var puben allt annat än en besvikelse. Sjukt trevlig atmosfär, trevlig söt tjej som blandade drinkarna, de underbara drinkarna, som kostande runt 20 spänn styck och helt ok musik, även om det var lite mindre k-pop än jag hoppats på. En riktigt trevlig kväll och en schysst avslutning på veckan. Men bättre skulle det bli!

När jag kom hem, efter att på vägen hem nämnt för Jari att jag var lite ledsen över att inte hört låten på hela kvällen gör han en bra kväll till underbar genom att med lite internetmagi hitta den! Tack Jari!

Är ni redo? Här kommer den!

Kara - Mister, glad k-pop med asskön bas när den är som bäst! Kan inte riktigt påstå att jag riktigt gillar höjningen på slutet, men annars kan det vara världens bästa låt! (I synnerhet efter en natt med två timmars sömn och drinkar för 20 spänn styck)

Nördvarning! Sluta läs, kära icknördar, inget mer för er här!

Ett par random reps, bara för att jag borde lägga upp dem nu innan de blir för gamla.

PvT vilket gäller för båda två. SPOILER, baby! Den här matchen förlorar jag. Men jag lägger upp den av det enda skälet att det är första gången någonsin jag varit över 150 APM, mitt mål för standard-APM efter Korea. Med den sortens hastighet hinner man med macro, micro men inte nödvändigtvis bra beslutsfattande, i alla fall early- till mid-game. Ack om jag bara gett upp om att snipa cc:t >_<.

PvT den här matchen spelade jag strax därefter. Kul för att jag för en gångs skull lyckades hålla hygglig macro genom hela spelet och att det var vad som tog mig genom matchen.

Hög APM är verkligen inte ett universalrecept för att bli bra på spelet, det har jag konstaterat allt för många gånger hos motståndare. Men det finns en maxgräns för hur bra man kan bli innan man behöver bli snabbare. Rätt ofta känns det som om det är min flaskhals, hastigheten och mina mechanics i allmänhet. Nu borde jag sovit för länge sedan. God natt!

Rafting, lite klubb, mycket slem.

2009-09-16T08:42:00.000-07:00

Lördag morgon, dags för rafting! Vad som fram tills nu mest varit det eviga samtalsämnet ("Are you going to the rafting?" x 50), skulle idag bli verklighet. Efter en lång bussresa tillsammans med en väldigt trevlig koreansk tjej (som var helt chockad över att det fanns ungdomar, tjejer som killar, i Sverige som inte kände till starcraft. Korea, vilket land!) var vi till slut framme. På med utrustningen, dela in oss i lag, dags att åka!

Ån vi skulle ner för var tydligen låg, så vi blev inte så många per båt. Till en början var det stillsamt, men naturen var allt för storslagen för att det skulle bli tråkigt. Stillsamheten gav med sig och innan vi var klara hade vi upplevt fall, spöregn och hagel, hopp från klippor och nästan kört över en stackars badande korean. Lagom till att vi klev av båten byttes regnet mot solsken så vi hann bli varma och torra till hemresan. Hellyckad dag!

Såhär såg det ut där vi startade/slutade.

Ett kort jag tog från en rastplats på vägen hem.

Efter raftingen, som inklusive resan tog hela tolv (!) timmar, bestämde vi oss för att gå ut. Kvällens mål var studentkvarteren i stan, då många av de andra utbytesstudenterna redan hunnit tröttna på de riktigt häftiga klubbarna. Klubben vi gick till var helt ok, att dansa till en riktig DJ är alltid kul. Just att bytet mellan låtar är det man ser fram emot är inget man är van vid hemifrån precis. Men efter tolv timmars rafting, på för lite sömn och med soju i magen ledsnade jag ganska snabbt. Hem och sova.

Sova, för att vakna upp bakfull och lite hostig, det senare början till vad jag roat mig med fram tills nu. Min plan för söndagen var att breaka för Rivers. Vad som hände var hosta, slem, huvudvärk och trötthet.

Ungefär så har veckan varit fram tills idag, onsdag, då jag forfarande inte är frisk, men inte sjuk nog mer för att känna att jag har råd att missa mer skola. Förmodligen har halva min kroppsvikt försvunnit i form av slem, men nu börjar det ge med sig. Jag nästan hoppas att det var svininfluensan, så är man klar med den. Med mitt immunförsvar är det inte riktigt realistiskt att tro att jag slipper den helt och hållet...

Dagens bra var i alla fall att jag lyckades ta mig ut i solen. Man blir så sjukt isolerad som det är och när man inte ens orkar ta sig ut och handla blir det verkligen jobbigt. Såhär såg gatan strax hemifrån ut, solig och fin!

Befolkad gata. Människor. Ganska häftigt när man varit instängd i sitt rum i tre-fyra dagar. Man kan även skymta Jari en bit framför.

Veckans reflektioner:

1) Det ryms helt vansinnigt mycket slem i en människa.

2) Utbytesstudenter är trevliga och klubbande är kul, men det är koreaner och breaking jag är här för. Mindre fest, mera orka breaka lördagar och söndagar.

3) Iain M Banks är så otroligt bra! Skönt med något som inte sugigt senaste dagarna.

Nu är det läggdags. Med lite tur överlever jag 10:30-21:30-skoldagen imorrn. Efter det är det en lång helg då jag förhoppningsvis helt kan bli kvitt den här eländiga förkylningen så det kan vara kul att vara här igen. Slem, jag kommer inte sakna dig!

Karaoke room!

2009-09-11T07:45:00.000-07:00

Torsdag kväll. Språkkursen, och därmed skolveckan, avklarad. Efter en schysst men kryddig middag var det dags att bege sig hem, upp på taket. Med en sojubaserad drink i handen och glatt humör begav vi oss upp på vårat tak som ikväll fått besök av en hel bunt utbytesstudenter. Efter ett par timmars förfest fick grannarna nog och vi begav oss iväg. Iväg till något man verkligen inte vill gå miste om i Korea. Karaoke room!

Rum och inte bar, det är viktigt. Enligt ryktet är det mest äldre herrar i barerna, de coola kidsen hänger i rummen. Begreppet var nytt för mig, så jag passar på att förklara det. Ett karaokerum hyr man som ett sällskap. Rummet har en soffa, ett bort, en karaoke-tv och mikrofoner. Den andra stora skillnaden, utöver att det är privat, är att det är allsång. Mindre stela stunder, mer glädje!

Insikter under kvällen: Waterfalls med TLC är en rätt skön låt. Oasis, inte så dumma de heller. Karaoke, mycket mycket roligare än jag föreställde mig!

Dagen har jag ägnat åt att sega, samt att konstatera att soju är lite för billigt för mitt huvuds bästa, men att en rejäl sovmorgon löser det mesta.

Nu ikväll (dags för nördvarning igen. Sluta läs innehållet om du skiter i starcraft!) har en ny epok i mitt starcraftspelande börjat. Efter att ha blivit inspirerad av day[9]s underbara podcasts, i synnerhet de om mechanics, har jag tänkt igenom och på allvar tagit tag i mina. Regelbunden träning för musen (som jag på day[9]s inrådan inte längre har mongohög sens på) med hjälp av mission red, inget fuskande med mina snabbknappar (probes alltid med p, aldrig med musen, goon range med s) och ett beslut att spela hyfsat mycket random för att greppa spelet bättre.

Förmodligen kommer det här innebära att mina faktiska resultat går ner närmsta veckorna, men i längden är jag övertygad om att det kommer göra mig till en bättre spelare. Dagens roliga (fortfarande på starcraftfronten) var att jag för en gångs skulle inte fick tokstryk som zerg. Sen satte jag, efter mycket nötande på missionred och lite kollande på fpvods, personligt apm-rekord. Motståndet var dock halvdant, men som skryt lägger jag nog upp matchen ändå.

ZvT Ingen alltför spektakulär match, utöver att den andra killen hade 232 APM. Egentligen ingen större bedrift, men pre-Korea hade jag förmodligen inte kunnat avsluta den som nu.

PvT APM-rekord igen! Helt och hållet mission reds förtjänst. Verkligen ett tips om man känner att musprecisionen och hastigheten är ens begränsande faktor. Matchen i övrigt innehåller lite harass och hyggliga beslut, men är ganska ohäftig i övrigt, mest för att motståndaren sög :P.

Nu, alldeles för sent: Imorgon bitti, tidigt: rafting. Fail!

Söta fröken och galna professorn. Kurserna börjar + lite campusbiler

2009-09-09T09:04:00.000-07:00

Lite såhär känns det ibland faktiskt:

Ny vecka, nya kurser. Efter förra veckans... incident... i brist på bättre ord, med en viss professor och hans syn på kursupplägg blev det till att välja en ny kurs. Då jag 1) verkligen vill ha tid över till breakingen och 2) är lat, hittade jag den perfekta kursen. Fysik för samhällsvetare, typ.

Kursen är en väldigt grundläggande introduktion till den moderna fysiken: relativitetsteori, kvantfysik och massa annat häftigt. Vad som är utmärkande för den här kursen är dock inte innehållet utan framför allt världens flummigaste professor! Flummig hurdå? Låt mig ge några exempel.

Professorn, P, frågar: what is the largest distance you can intuitively perceive?

Klassen, K: [tyst]

P: What is intuition? Huh, who can tell me?

K: [tyst]

P: You! *pekar på tjocka killen med jackan bakochfram som sitter med sin dator* Write down chinese sign for intuition!

tjocka killen skriver ner.

P: Oooooh, so now you see?!

K: [wtf?!]

Lite senare, fortfarande om intuition (på en fysiklektion):

P: You there *pekar på en tjej*, you tell me about intuition! Women have much stronger intuition than men.

Tjejen: I don't know about that, I think men and women both have equal intuition.

P, med självklar ton: No no, women, they can sense feelings. They know what other person feels. Men, we drink.

Lite senare förklarar han hur det är jättelätt att få A i alla ämnen, hur man bara behöver svara rätt på alla frågor och att det inte handlar om att kunna något, hur folk som gör det är nördar, och hur nördar inte vet hur man pratar med tjejer.

Lite senare på frågan vad ljus är börjar några i klassen med att säga att det kommer från solen, att det gör så att man ser saker. Efter några svar svarar någon att det både är partiklar och vågrörelser. Professorn förstår inte riktigt, men efter ett svar på Koreanska funderar han en liten stund och säger till klassen "Ooooh, he is a nerd!".

Professorn standardmetodik för inlärning verkar vara: 1) ställ en fråga, gärna luddigt med begrepp som koreanerna i klassen (dvs alla utom jag och en till utbytesstudent) inte förstår. 2) definiera begreppen, gärna med hjälp av ett stort mått egna åsikter samt nästan alltid kinesiska tecken. 3) ta sig an själva frågan med hjälp av kinesiska tecken och egna åsikter.

Jag tvivlar lite på att jag kommer lära mig särskilt mycket från själva professorn, men han är obeskrivligt underhållande och en stor del av kursen är egna projekt som ska redovisas för klassen.

Så till nästa lärare, söta fröken, min fantastiska lärarinna i Koreanska. Känslan på lektionerna är lite som att vara tillbaka på lågstadiet igen, men utan att det känns dumt. Vi härmar ljud, lär oss ord och ljud från fina teckningar och blir påhejade av fröken. Hur fröken blir söta fröken handlar mest om hennes otroligt roliga små ljud hon gör hela tiden. På något sätt påminner hon om en nån liten söt animefigur, eller en dagisfröken, återigen utan att det blir larvigt.

Favoriterna var när hon, under våran gissa ordet-lek, förklarade hur vi skulle låta för att få uppmärksamheten. Inte hursomhelst, utan lite som upphetsade skolflickor i japansk anime. Helt sanslöst kul! Lektionen avslutade hon med att förklara att "If you don't do homework" *gesten för halshuggning*. Jag blev så glad!

Tog lite bilder på min håltimme. Random campusbilder mest.

Huset där jag tränar breaking.

Här har vi sportarenan brevid, i riktning mot huvudgaten till SNU.

Ett par bilder med bra ljus. Såhär ser vägen ut på väg från student center till där jag läser min språkkurs:

Världens bästa helg!

2009-09-05T02:30:00.000-07:00

Invitational party igår. När man gick med i SNUs buddy program betalade man 30 000 won ~= 175 spänn. För de pengarna får man gå gratis på två fester och en Sports day. Så hur mycket fest får man i Korea för 60 kronor? Jättemycket! :D Klockan kvart i sex (vilket också råkade vara kvart i när festen skulle börja) slog nämnda faktum mig. Lätt panikartat ringer jag Jari som verkade ha ungefär lika bra koll som jag. Strax där efter möter jag både Regis och Albert som har precis lika lite koll. Efter lite fixande och pillande ger vi oss iväg mot några tjejer vi skulle gå med, studenter från Alberts skola hemma.

Uppenbarligen respekterar ingen att en fest kan börja klockan sex. Skönt! De två tjejerna visar sig, utöver skittrevliga, vara de första DotA-spelarna hittills i Korea. Bästa sortens nördar som brukade skolka i högstadiet för att spela Starcraft. Underbara människor!

Väl på plats matas vi med så mycket mat (eller egentligen tilltugg, förvirrande likt mat) vi kan äta, sjukt trevligt sällskap och ja... gratis öl. Hinkvis med gratis öl! En sjukt kul kväll, men runt elva när festen där var över och folk började bege sig mot klubbarna så begav jag mig hemåt. En bakfylla är inte förenligt med lördagens planer. Been there, done that.

Så lördagens planer undrar ni kanske? Breaking! Äntligen dags att göra vad jag längtat mest efter här i Korea! Under veckan var jag förbi hiphopdansklubbens lokaler och blev medlem. De var väldigt trevliga och de flesta kunde hygglig engelska. På klubben fick jag veta att både Gamblers och Rivers crew hade pass man som nybörjare kunde gå på. Gissa om jag blev glad?! Själv är jag mest ute efter grunder och då var Rivers tydligen att rekomendera. Nybörjarinstruktören? Ingen mindre än Bboy Born!

http://www.youtube.com/watch?v=GT9Zz9zSV08

Så de avancerade passen, inte för att det riktigt känns som min grej, men någon gång ska jag prova dem med. Varför då, frågar ni kanske. Den här länken tror jag kan svara på det:

http://www.youtube.com/watch?v=HQvcUHZi9iw

You guessed it! Bboy Physicx!!! Tror jag kommer trivas rätt bra här...

På passen med hiphopklubben träffade jag en asschysst snubbe som breakat i två år för Rivers. Han tyckte det var jättekul att lära ut, så närmsta tiden handlar allt om foundations för mig. Inget fancy, kanske nån windmilll ibland för att hålla formen uppe, men fokus på grunder. Efter en träning har jag redan på allvar förstått två steg som jag länge velat kunna, samt fått ordning på min felaktiga six-step, insett att jag ska byta håll på den och... haft otroligt roligt! Riktigt kul att träffa lite Koreaner som inte aktivt söker sig till utbytesstudenter.

Efter ett hårt breakingpass och en joggingtur hem väntade en kväll med våran koreanska buddy Young-Dae. Efter en fantastisk lyxmiddag (för ca 60 svenska) begav vi oss av till, ja ni kanske kan gissa det, PC Bang! (Denna gång, faktiskt inte på mitt initiativ, alls.) Ett ovanligt schysst sådant dessutom, även om det kommer dröja ett tag innan jag vågar gå tillbaka. Lyckades slänga det lilla plastkortet man har för inloggning tillsammans med mitt tomma kakpaket. Ack så klantigt!

Young-Dae var den nördigaste av våra buddies och visade det bland annat genom att totalt krossa mig i Starcraft! Python båda matcherna. Första matchen med mass-hydras, grym macro, sjuk map control och till slut Ultras. Andra matchen techade han direkt till Ultras, men vad hjälpte det. Nån gång ska jag lära mig spela mot Zerg... Efter mycket smisk fortsatte vi med lite DotA för att till slut bege oss hem och sova. En fantastisk lördag!

Söndagen bestod mest i att vi konsterade (den hårda vägen) att banker är stängda i Korea på söndagar. Med en helg som denna behövdes en vilodag. Snart är det tisdag och breaking igen!

Night out with the boys!

2009-09-03T11:01:00.001-07:00

Fredag imorrn! Inga lektioner, en kursansökan som måste vara inne mellan 9 och 16 är det enda på schemat. (Tydligen har koreanska servrar fru och barn de måste träffa efter arbetstid, så webansökan för kurser är stängd efter vanlig arbetstid) Vad gör man av något sådant en torsdagskväll? Man festar, naturligtvis! :D

Efter en springtur upp för Hell Hill i matchande träningsbyxor, Jari med Adidasbrallor, jag med identiska sånär som på loggan till ett pris av 15000 won(knappt 90 kronor), var det dags för koreansk bar. Med ut var Albert, världens skönaste koreanska australiensare, Regis, våran datavetarpolare och Jimmy, eller möjligtvis Timmy, kanadesarkinesen vi träffade ikväll. Baren påminde till könsfördelningen lite om en gaybar, men sådana är tydligen Koreanerna. Inredningen, så långt som vi brydde oss, såg ut ungefär såhär:

Regis, Albert och Jimmy/Timmy

Så vad gör man efter en rejäl kväll på krogen? Naturligtvis, fyllestarcraft! Vi hittade ett ovanligt billigt PC bang där jag och Jari fick rejält med smörj när vi försökte oss på 2vs3 starcraft. Mouse acceleration, fylla och spelare som till 2/3 faktiskt har lite koll... Mycket stryk blev det. Lite mindre mouse acceleration och sens, wc3 och en Jari till coach. Inte ens det faktum att alla tooltips var på engelska kunde stoppa os från en payback in nästa 2vs3. Bra kväll! :D

Ett annorlunda kursupplägg + lite campusbilder.

2009-09-03T01:18:00.000-07:00

Object-Oriented Systems.

Course summary: This course examines various techniques regarding object oriented softwares.

Objektorientering, det kan nog vara bra att lära sig ordentligt, tänkte jag när jag valde kurser. Ganska naivt, skulle det komma att visa sig. Igår hölls första föreläsningen och det gick till ungefär såhär: Jag kommer in i föreläsningsalen, sätter mig ner, föreläsaren presenterar kursen, jag tänker, "ooops, fel klassrum", föreläsaren motiverar kursinnehållet, jag blir förbannad.

Jag kanse är överkänslig, men när jag väljer att läsa en kurs som heter object oriented system så förväntar jag mig något mått av... objektorientering. Är det för mycket begärt? Tydligen enligt vissa professorer. Kursen handlade, vilket för första gången framgick när han började med kursintroduktionen, om Advanced visualisation techniques... eller något väldigt snarlikt. Det är ett ämne som, utöver att vara något annat än den utlovade objektorienteringen, inte intresserar mig alls. Kul.

Hur kunde då bli såhär undrar man? Jo! Det ska jag nu förklara. Roliga professorn, eller vad han nu var, tyckte att det vore kul att hålla en kurs om visualisering. Det tyckte inte administrationen. Vad gör då roliga professorn? Övertygar administrationen om vilken bra kurs det är? Lägger ner

idén och undervisar något annat? Nej nej, så jobbar inte han. Han tar helt enkelt sin visualiseringskurs, kallar den för objektorientering och lurar administrationen. Som av en händelse är administrationen inte de enda som blev lurade. Av mina fyra kurser så var det här en av de två mest välbesökta. Undrar hur det kommer se ut nästa föreläsning?

Det här är dock det enda som inte varit super hittils, så jag känner verkligen inte att jag ska klaga. För att lätta upp stämmningen tänkte jag lägga upp lite bilder från campus som jag tog härom dagen. Campus är verkligen otroligt vackert, något som tål att upprepas. För er som inte tror mig, se själva!

Nära student center.

College of engineering, 302. Huset där jag pluggar.

Utsikten från toaletten på femtonde våningen.

Chix plx! eller: Görans moraliska förfall.

2009-09-01T15:59:00.000-07:00

Tänkte följa upp gårdagens kycklingbild med ett par till. Söta logotyper verkar vara the name of the game i Korea. Till de absolut roligaste hör bilderna på kycklingrestaurangerna. I Sverige känns det ibland som att köttindustrin handlar om att få folk att bortse ifrån att det faktiskt är ett djur man äter. I Korea jobbar man inte riktigt så...

Den där skylten kan man se vid vägen på väg till skolan. Vet i ärlighetens namn inte ens om det är en restaurang, men med tanke på hur skyltar ser ut i Korea är det min första gissning.

Här har vi en schysst koreansk kycklingkedja, KMC. Låter det bekant? Om du väntade dig KFC skulle du förmodligen inte bli besviken. Korean Mania Chicken lever upp till namnet genom storleken på sina portioner. Helt sanslöst mycket mat!

Den här kycklingen är Jaris favorit. Så söt! Vill man inte bara... steka den och stoppa den i munnen?

Men Göran, hur kommer det sig att du är så intresserad av kyckling, du äter väl inte kött? Svaret på den frågan är svarar också på varför det här inlägget handlar om min brustna moral. Att vara vegetarian i Korea funkar helt enkelt inte, inte på ett praktiskt plan i alla fall.

Som jag ser det handlar det om att hålla mig till min vegetariska övertygelse och 1) gå miste om så gott som all koreansk mat och förmodligen mest äta västerländskt från franchises. 2) vara den dryga jäveln som gör att det tar en halvtimme att hitta en koreansk restaurang när man går ut och äter eller gå miste om middagssällskap, eller att börja äta kyckling. Det känns lite sådär och jag försöker äta vegetariskt när jag får chansen, men valet var trots allt ganska enkelt.

Och till er som kanske trodde att chix syftade på något annat, eventuellt kopplat till mitt moraliska förfall, ack nej. Chix är (enligt vissa koreanska restauranger) engelska för kycklingbröst.

Chillin in Sillim, nördvarning utfärdas.

2009-09-01T07:53:00.000-07:00

Sillim Dong! Mitt nya hem! De närmsta dagarna hade vi för oss själva. För jetlaggade för att haka på våra grannar ut och festa gav vi oss iväg till något av vad jag sett fram mest emot i Korea: PC Bang! PC Bang är Koreanska för PC-rum, aka internetcafé. Koreas internetcaféer är legendariska bland nördar. Generation efter generation av koreanska proffs har fötts här. Starcraftkulturens födelseplats! Det här är löjligt stort för mig!

Här börjar våran långa resa. (Eller i ärlighetens namn, 50 meter uppför backen till vänster, men tyvär finns där inte ljus nog för min kära kamera, såhär dags). Värt att notera på bilden är matäffern till vänster. Våran matäffar. Mer om den strax, för nu har vi viktigare saker framför oss. Cirka 100 meter framför oss. Den matematiskt begåvade inser nu snabbt att jag bor ohälsosamt nära vårat mål, den observante att resan inte var särskilt lång. Framme, vid Cool K PC!

In genom dörren, ner för trappan, in i himmelriket! Nja, riktigt så långt har det inte gått för mig. Än. Förväntan och glädje är närmare känslan. In genom dörren, välkommen till Korea!

En kort rundvandring och jag konstaterar något, för mig i alla fall, chockerande. Nästan ingen spelar starcraft! På ~30 nördar ser jag tre som spelar starcraft varav två fastest. Det finns fler tjejer än starcraftspelare! Min världsbild rasar. Lite. Men splelar gör de i alla fall. Och nördigt är det. Så den rasade världsbilden ersätts ganska snabbt av en behaglig känsla. Ner framför datorn, igång med starcraft, dags för premiärmatchen! Min första match handlade mer om att ta reda på om Regis var blygsam när han sa att han inte var så bra än någon faktisk utmaning. I synnerhet som ställets atmosfär fick mig att prestera bättre än jag någonsin gjort i Sverige.

(Du som inte vet vad apm är, är (bortsett från obildad ;)) förmodligen måttligt intresserad av nästa stycke. Feel free to skip)

Min apm låg runt 120, vilket är formtopp hemma. Senare på kvällen, hemma i lägenheten sätter jag nytt personbästa på 137. I sverige har jag knappt någonsin varit över 125. Och nu snackar vi inte om en ny obehaglig vana för spammande. Spelandet är helt i fas med min apm vilket betyder ett otroligt lyft! Early agress, konstant macro, hygglig micro. Allt bara stämmer. Helt magiskt vad det här landet har gjort för mitt game!

Min plan att höja min apm till 140 kändes plötsligt lam. 150 för mitt vanliga game samt bättre minimap awarness och förståelse för PvZ blir mina nya mål. För den som är intresserad av hur jag spelar nuförtiden, här kommer ett par replays!

PvT. Den här matchen är lite lam, men kul av två skäl. Dels illustrerar den bra hur jag började chatta nästan varje game första kvällen. Så inne i atmosfären! Det andra roliga är att terranspelaren hade 288 apm och därför sannolikt skulle spöat skiten ur mig om det inte var för min tidiga harass, något jag alldeles nyligen blivit bättre på.

PvZ En match där jag vägrade ge upp fast den kändes körd. Mest illustrerar den dock hur jag verkligen inte behärskar PvZ. Macro, building placement, nästan allt känns fel. De här ska bli bättre!

PvP En av mina absoluta favoritmatcher sen jag kom hit. Varför syns :). Sådär hade jag inte spelat den för ett par månader sen.

Som en liten spoiler tänkte jag redan nu påpeka att jag, om det inte finns väldigt bra skäl till det, bara lägger upp matcher jag vinner. Vill bara visa matcher jag är nöjd med, och det är sällan jag är nöjd med en förlust.

Nördandet är nu över!

Nu till våran andra stora sysselsättning. Jag tror den här bilden illustrerar den ganska bra:

Mycket riktigt! Det finns öl och chips i Korea också :). "Bara ett par öl" kan få en något annan betydelse här. 1.6 liter stor, kostar alldeles för lite och köps på affären 50 meter hemifrån. Tekniskt sätt skulle det kunna sluta ganska illa. Vilken tur att vi är vuxna ansvarsfulla människor!

Vad som finns utöver öl och hur glad man blir av det visar Jari ganska bra här. You guessed it, stört billiga kycklingburgare! För 1000 won (knappt 6 kronor) får man, vad som enligt Jari är en riktigt schysst, kycklingburgare.

Kycklingburgaren är inte bara billig, den är gullig också! Koreanska logotyper är ofta fruktansvärt söta, kycklingen här är ett exempel. Mer kommer garanterat senare.

Första dagarna, eller: Hur snäll kan man egentligen vara mot ett par utbytesstudenter?

2009-09-01T02:02:00.001-07:00

Med livet i Korea menade jag tydligen VIP-behandling på ett sätt jag verkligen inte väntade mig.

Efter en natt i världens skönaste rum (som de ordnade och betalade åt oss) möter vi professorn vid frukostrestaurangen som planerat och där inne får vi träffa våra koreanska buddies, grad students på professorns avdelning. Vi matchas med en varsin och träffar den tredje utbytesstudenten på vårat program, Regis, från frankrike.

Menyerna kommer in och jag hamnar i ett dilemma, ta det säkra kortet, continental breakfast, eller testa koreansk. Våra buddies gjorde det enklare genom att välja continental och till slut var det bara Jari som testade den koreanska. Lite dum kände jag mig, ända tills frukosten kom in. Koreansk frukost den dagen var tydligen kryddstark fisk, ungefär det sista min jetlaggade, flygplansmatsgödda kropp behövde. Efter frukosten (som professorn betalade) lämnade han oss till våra buddies.

Våra buddies som de närmsta dagarna stod för en närmast bisarr VIP-service. Dagens uppdrag var att få tillgång till våra lägenheter och, om tiden tillät, göra våran medical exam som egentligen krävdes för att få bo där. Våra buddies var sjukt hjälpsamma och trevliga med allt från att hitta, prata med officials, läsa menyer till att hålla våra väskor, ta fram paraplyer när det började regna och låta oss skaffa mobilabonnemang i deras namn. Tror inte jag blivit så ompysslad sen jag slutade med blöjor. Med deras hjälp klarade vi av det mesta pappersarbetet, fick tillgång till vårat boende och kände oss rätt hemmastadda på två dagar. VIP, baby!

Med tanke på hur fantastiskt snälla de var mot oss känns det nästan dumt att säga så, men på sätt och vis var det en lättnad när vi till sist sa hej och fick klara oss själva en stund. Visst var det bekvämt att kunna få priser översatta hela tiden, men att faktiskt fråga själva, med gester och god vilja, fick mig att inse att språk är praktiskt, men inte livsnödvändigt.

Efter ett par dagar med buddies, ärenden och jäkt kände jag mig tämligen kulturchockad. Efter att tagit igen mig ett par timmar begav jag mig ut på en promenad, bara jag och min musik. Efter några kvarter och halvvägs in i Anathema av the Emisarry slår det mig att kulturchocken inte var så allvarlig. Överdos av socialt umgänge, jäkt och jetlag var vad som tärde. Området kändes bättre och bättre, en god natts sömn var allt jag behövde för att vara inflyttad.

God kan diskuteras men inte ens min planka till madrass och betongsugga till huvudkudde kunde hindra mig. Runt halv fem på lördageftermiddagen hade jag till slut lyckats ta mig ur sängen, pigg, utvilad, inflyttad. Nu reser jag inte längre, nu är jag i mitt nya hem.

Utsikten från mitt tak

Resan börjar

2009-08-31T04:40:00.000-07:00

För mig börjar den här resan på Arlanda. Innan dess var det farväl, en biltur, lite promenader.Vardagssysslor. På Arlanda kändes det början av ett äventyr.

Efter att spenderat mina sista svenska kontanter på dyr flygplatsmat, drällt bort våran timslånga felmarginal med resfeber och inhandlat handlat en välsmakande ursvensk present till Sang Lyul (proffesorn i Korea som är ansvarig för utbytet, mer om presenten senare) så var det dags att borda. Allt kändes rätt bekant, men bakvänt. Idag skulle jag på planet.

Och på steg vi. Som första flygtur kändes det fortfarande rätt lugnt när jag satte mig i sätet. Det var inte förrän vi taxat ut och flygplanet accelererat nog för att börja lyfta som det slog mig att vingarna kanske tänkte trilla av. Efter att studerat dem en stund och förundrats över hur de faktiskt inte trillat av, än, lyckades landskapet under fånga min uppmärksamhet nog för att få mig på bättre humör. När vingarna väl bestämmer sig för att trilla av hade jag i alla fall fått se stockholms skärgård från ovan.

När vi närmar oss Istanbul har det hunnit bli natt. Istanbul ovanifrån nattetid kan ha varit ett av mitt livs mäktigaste synintryck. Det började som trevande ljus från förortena som satt ihop allt tätare eftersom vi närmade oss staden. Till en början förstod vi inte att det faktiskt var en och samma stad, på något sätt var det bara för stort. Minuter och mil senare,på väg ned, lyste staden som tiotusentals eldar, något som planets vingar förmodligen uppskattade eftersom de nu kunde göra sitt jobb (att sitta fast) utan överinseende. Som stärkta av förtroendet gjorde de ett ypperligt jobb och satt kvar tills planet landade. Hurra!

Min första tanke framme i Istanbul var att det såg väldigt lite ut ut som min bild av Turkiet och väldigt mycket ut som Arlanda. På den absurt breda bussen från planet till flygplatsen träffade vi ett par svenskar på väg till ett utbyte i Shanghai. Trevliga snubbar som vi hoppades hade lite bättre koll på flygplatser än världens största flygplatsnoobs (aka. Göran och Jari). Och vilket fynd vi gjorde! Fem meter av bussen så missar vi ingången som var, ungefär, rakt fram och som alla andra gick till. Efter tio meters irrande blir vi pekade rätt av en lätt road turisk flygplatsarbetare och strax därefter,

på väg till flygplatsbaren, slarvar vi bort dem igen.

Men inte hängde vi läpp för det! Nej nej! Nu var det dags för vad vi, naivt nog, trodde var den billiga flyplatsölen! Förmodligen finns det inget sånt som billig flygplatsöl, men stor, ja det hade de i Istanbul. Flygplatspriser och kass musik, men vi kunde inte vara mycket nöjdare. (Ungefär hur nöjd jag var kan man med fördel se på Jaris blogg) Nu var vi verkligen på väg. På riktigt. Mot Seoul.

Nu återstod bara ett litet hinder. Tio timmar nattflyg med Turkish Airlines. Att det var just Turkish Airlines var dock inte ett del av problemet. Efter skräckhistorier om hur allt kostade massvis, maten smakade bajs och planen kunde vara klaustrofobiska möttes vi av ett plan med plats för Jaris ben (!) massa gratiskrimskrams, som på något larvigt sätt fick oss på fruktansvärt bra humör, gratis sprit (!) och mat som, förvisso smakade bajs, men vad brydde vi oss. Den var gratis! Resan i sig var ganska odramatisk, tio timmars misslyckade försök att sova är ett sätt att beskriva den. Ett ganska träffande sätt. Men till slut gick det över. Vi var framme!

Ett sista tack till vingarna som, makalöst nog, valde att inte trilla av på hela vägen och så var vi på Incheon International Airport, en flygplats som faktiskt bara påminde halvmycket om Arlanda. En tandborstning och ansiktstvätt senare var allt som återstod av flygresan svettstinkande kläder och en jetlag från helvetet. Fortfarande, ett ganska stort lyft.

Efter att, ganska oproblematiskt faktiskt, fått vårat bagage beger vi oss mot gate C. En snabb blick, utan att känna igen någon koreansk proffessor som Jari sett en gång på en bild, på flygplatsen full med Koreaner så bestämmer vi oss för att det kanske är enklare om han hittar oss. Mycket riktigt var det en bra strategi, då vi ögonblick senare möts av en leende Sang Lyul och hans doktorand som jag tyvär glömt namnet på. Vi presenterar oss, pratar lite och beger oss mot flygplatsrestaurangen. Där får vi en försmak av vad som de närmsta dagarna ska komma att bli våran VIP-behandling i Korea när proffessorn med självklarhet bjuder på middagen.

Vår första koreanska måltid visade sig vara japansk och medan vi sitter och äter passar vi på att överlämna våran välkomstgåva, ett schnappsglas från Kosta Boda och den svenska delikatessen Bäska Droppar. Professorn blir glad (han har ju trots allt inte smakat Bäskan än), middagen var trevlig men när den är klar ska han iväg och möta fler utbytesstudenter. Oss lämnar han till sin doktorand, som säkert har ett namn, men vilket jag som sagt glömt.

Den snälla doktoranden skjutsar oss från flygplatsen som tydligen låg något rent fruktansvärt långt från där vi skulle bo. I alla fall kändes det så när boendet, till skillnad från de tio timmarna på Turkish Airlines flyg, inkluderade en säng. Mitt stora bestående minne från bilresan är berg, regn, trafikstockning och att den snälla doktoranden bekräftade min fördom, att det är rimligare att fråga vilken ras de spelar än om de alls spelar starcraft.

Väl framme så slås jag av hur otroligt vackert campus är. Träd, växter, gräs och kullar överallt. Som någon sorts blandning av skog, park och modernt universitet. När skönheten har slagit klart mig så tar en luftfuktighet påtagligare än något jag varit med om över. Snälla doktoranden hjälper oss få nycklar till våra rum, hjälper oss med våra väskor och följer tillochmed upp för att se till att vi förstår oss på den koreanska anvisningen på ACn innan han lämnar oss i studenthemmet.

När han går kommer känslan av tio timmar flyg och insikten om att jag har ett fräscht badrum över mig. In i rummet låser dörren, slänger upp resväskan och... Ja, duschat kanske jag borde gjort, men efter att jag loggat in, inser jag att Jari, på sin sida av väggen, också tyckte det var viktigare att koppla in datorn och logga in än att duscha av ett dygns reseäckel. Eventuellt säger det här något om oss som personer.

Med slö-datande och duschande avklarat avslutar vi kvällen med lite högklassig underhållning inne hos Jari för att sen sova i världens skönaste säng!

Ny dag. Vi är framme. Nu börjar livet i Korea.