För mig börjar den här resan på Arlanda. Innan dess var det farväl, en biltur, lite promenader.Vardagssysslor. På Arlanda kändes det början av ett äventyr.
Efter att spenderat mina sista svenska kontanter på dyr flygplatsmat, drällt bort våran timslånga felmarginal med resfeber och inhandlat handlat en välsmakande ursvensk present till Sang Lyul (proffesorn i Korea som är ansvarig för utbytet, mer om presenten senare) så var det dags att borda. Allt kändes rätt bekant, men bakvänt. Idag skulle jag på planet.
Och på steg vi. Som första flygtur kändes det fortfarande rätt lugnt när jag satte mig i sätet. Det var inte förrän vi taxat ut och flygplanet accelererat nog för att börja lyfta som det slog mig att vingarna kanske tänkte trilla av. Efter att studerat dem en stund och förundrats över hur de faktiskt inte trillat av, än, lyckades landskapet under fånga min uppmärksamhet nog för att få mig på bättre humör. När vingarna väl bestämmer sig för att trilla av hade jag i alla fall fått se stockholms skärgård från ovan.
När vi närmar oss Istanbul har det hunnit bli natt. Istanbul ovanifrån nattetid kan ha varit ett av mitt livs mäktigaste synintryck. Det började som trevande ljus från förortena som satt ihop allt tätare eftersom vi närmade oss staden. Till en början förstod vi inte att det faktiskt var en och samma stad, på något sätt var det bara för stort. Minuter och mil senare,på väg ned, lyste staden som tiotusentals eldar, något som planets vingar förmodligen uppskattade eftersom de nu kunde göra sitt jobb (att sitta fast) utan överinseende. Som stärkta av förtroendet gjorde de ett ypperligt jobb och satt kvar tills planet landade. Hurra!
Min första tanke framme i Istanbul var att det såg väldigt lite ut ut som min bild av Turkiet och väldigt mycket ut som Arlanda. På den absurt breda bussen från planet till flygplatsen träffade vi ett par svenskar på väg till ett utbyte i Shanghai. Trevliga snubbar som vi hoppades hade lite bättre koll på flygplatser än världens största flygplatsnoobs (aka. Göran och Jari). Och vilket fynd vi gjorde! Fem meter av bussen så missar vi ingången som var, ungefär, rakt fram och som alla andra gick till. Efter tio meters irrande blir vi pekade rätt av en lätt road turisk flygplatsarbetare och strax därefter,
på väg till flygplatsbaren, slarvar vi bort dem igen.
Men inte hängde vi läpp för det! Nej nej! Nu var det dags för vad vi, naivt nog, trodde var den billiga flyplatsölen! Förmodligen finns det inget sånt som billig flygplatsöl, men stor, ja det hade de i Istanbul. Flygplatspriser och kass musik, men vi kunde inte vara mycket nöjdare. (Ungefär hur nöjd jag var kan man med fördel se på Jaris blogg) Nu var vi verkligen på väg. På riktigt. Mot Seoul.
Nu återstod bara ett litet hinder. Tio timmar nattflyg med Turkish Airlines. Att det var just Turkish Airlines var dock inte ett del av problemet. Efter skräckhistorier om hur allt kostade massvis, maten smakade bajs och planen kunde vara klaustrofobiska möttes vi av ett plan med plats för Jaris ben (!) massa gratiskrimskrams, som på något larvigt sätt fick oss på fruktansvärt bra humör, gratis sprit (!) och mat som, förvisso smakade bajs, men vad brydde vi oss. Den var gratis! Resan i sig var ganska odramatisk, tio timmars misslyckade försök att sova är ett sätt att beskriva den. Ett ganska träffande sätt. Men till slut gick det över. Vi var framme!
Ett sista tack till vingarna som, makalöst nog, valde att inte trilla av på hela vägen och så var vi på Incheon International Airport, en flygplats som faktiskt bara påminde halvmycket om Arlanda. En tandborstning och ansiktstvätt senare var allt som återstod av flygresan svettstinkande kläder och en jetlag från helvetet. Fortfarande, ett ganska stort lyft.
Efter att, ganska oproblematiskt faktiskt, fått vårat bagage beger vi oss mot gate C. En snabb blick, utan att känna igen någon koreansk proffessor som Jari sett en gång på en bild, på flygplatsen full med Koreaner så bestämmer vi oss för att det kanske är enklare om han hittar oss. Mycket riktigt var det en bra strategi, då vi ögonblick senare möts av en leende Sang Lyul och hans doktorand som jag tyvär glömt namnet på. Vi presenterar oss, pratar lite och beger oss mot flygplatsrestaurangen. Där får vi en försmak av vad som de närmsta dagarna ska komma att bli våran VIP-behandling i Korea när proffessorn med självklarhet bjuder på middagen.
Vår första koreanska måltid visade sig vara japansk och medan vi sitter och äter passar vi på att överlämna våran välkomstgåva, ett schnappsglas från Kosta Boda och den svenska delikatessen Bäska Droppar. Professorn blir glad (han har ju trots allt inte smakat Bäskan än), middagen var trevlig men när den är klar ska han iväg och möta fler utbytesstudenter. Oss lämnar han till sin doktorand, som säkert har ett namn, men vilket jag som sagt glömt.
Den snälla doktoranden skjutsar oss från flygplatsen som tydligen låg något rent fruktansvärt långt från där vi skulle bo. I alla fall kändes det så när boendet, till skillnad från de tio timmarna på Turkish Airlines flyg, inkluderade en säng. Mitt stora bestående minne från bilresan är berg, regn, trafikstockning och att den snälla doktoranden bekräftade min fördom, att det är rimligare att fråga vilken ras de spelar än om de alls spelar starcraft.
Väl framme så slås jag av hur otroligt vackert campus är. Träd, växter, gräs och kullar överallt. Som någon sorts blandning av skog, park och modernt universitet. När skönheten har slagit klart mig så tar en luftfuktighet påtagligare än något jag varit med om över. Snälla doktoranden hjälper oss få nycklar till våra rum, hjälper oss med våra väskor och följer tillochmed upp för att se till att vi förstår oss på den koreanska anvisningen på ACn innan han lämnar oss i studenthemmet.
När han går kommer känslan av tio timmar flyg och insikten om att jag har ett fräscht badrum över mig. In i rummet låser dörren, slänger upp resväskan och... Ja, duschat kanske jag borde gjort, men efter att jag loggat in, inser jag att Jari, på sin sida av väggen, också tyckte det var viktigare att koppla in datorn och logga in än att duscha av ett dygns reseäckel. Eventuellt säger det här något om oss som personer.
Med slö-datande och duschande avklarat avslutar vi kvällen med lite högklassig underhållning inne hos Jari för att sen sova i världens skönaste säng!
Ny dag. Vi är framme. Nu börjar livet i Korea.
