Hälsa, HIS och hur man käkar pizza i Korea

Frisk nu, till slut. Eller så gott som i alla fall. Envis hosta som inte riktigt vill ge med sig och näsan har inte slutat rinna helt. Dock känner jag mig frisk, kan träna och trivs bra. Frisk nog, helt enkelt. Utöver frisk är jag dessutom miljonär (om än i won). Efter allt för mycket slit med krånglande banker har jag till slut fått mina pengar! Hurra!

Övergången från sjuk Göran med hemlängtan till frisk Göran som stortrivs kom på tisdagskvällen. HIS, hiphopklubben på SNU där jag gått med, skulle uppträda. Det var allt jag visste, mer än var och när. Tydligen var det en välgörenhetsgala för att samla in pengar till ett barnbibliotek, där alla möjliga studentföreningar uppträdde för att hjälpa till.

Vid dörren betalade jag inträdet och fick mitt band. Redan där började kvällen bra, banden för kvällen var sånna där böjbara lysstavar, vad de nu heter. Hur en lysstav är bra i sig kan vara lite svårt att se, men när en nedsläckt aula är fylld av folk med dem blir det en ganska mäktig upplevelse. Och bättre skulle det bli!

Jag slog mig ner brevid en kille från HIS som jag glömt namnet på (den enda i klubben faktiskt bryr sig. "But i know your name, Yogi") lagom till att kvällens första dansgrupp stiger upp på scenen. Koreanska tjejer klädda för att dansa, inser vi och flyttar snabbt ner till främsta raden, något vi inte skulle ångra. Dansgrupper avlöser varandra, grymma band spelar (gärna blandandes Koreanska och Engelska sådär som man gör här), men det verkar aldrig riktigt bli HIS tur.

När de till slut kliver upp på scenen inser jag att jag inte var den enda som väntat. Inför den skrikande publiken kliver de upp på scenen för att leverera. Istället för att berätta hur grymma de var tänkte jag att jag visar det:

När de klev av scenen bad de på förekommen anledning publiken att stanna kvar för det som kom efter. Känns om jag är i rätt klubb :).

Utöver fantastiska dansupplevelser så har den senaste tiden bjudit på en väldigt Koreansk pizzaupplevelse. Jag och Jari var förbi en pizzeria vi käkat på ett par gånger. Senast jag var där snackade jag lite med den fruktansvärt trevliga pizzakillen och idag var han där igen. Efter att snackat lite med honom och beställt våra pizzor sätter vi oss utanför och pratar lite. Under förevändningen att han behövde slänga lite sopor kommer trevliga pizzakillen ut och pratar med oss. Mindre än en minut in i samtalet frågar han Jari vilken ras han spelar. Är Korea världens bästa land eller vad?! Sen kostar pizzorna knappt 30 spänn och är asgoda :).

Sen tänkte jag avsluta med en lite ovanlig scen jag såg för ett tag sen när jag knallade omkring i närheten av College of Enginnering.

College of Engineering tornar upp sig. Där ovanför trappan stod jag när jag tog det chockerande kortet.

Chockerande, eller hur?! Den gröna syns lite dåligt dock, men i raden till höger kan man skymta den.

Naturligtvis pratar jag om bilarnas färger. Av bilden kan man luras att tro att det är en massa ljusblåa bilar på parkeringen. Nej nej. Vad som är chockerande är att hela två (!) bilar är av en annan färg en vit, grå eller svart. Bilarna var, efter bergen, luftfuktigheten och regnet, det första jag lade märke till här. Så gott som alla bilar man ser är hyfsat moderna koreanska, svarta, vita eller grå. Tydligen är en röd bil i Korea lite som en tuppkam i Sverige. Det händer att folk skaffar, men inget man gör utan att man vet att man kommer få massa uppmärksamhet för det.

Tjat är bra förresten, tjata på mig så uppdaterar jag bloggen. Det blir jag och förhoppningsvis även ni glada för.

Jari, min hjälte! K-pop och ett par random reps.

Skolan slut för veckan. Med veckan menades den här gången en massa slem följt av en skoldag, men en ganska slitsam sådan som fick mig att inse att större delen av helgen handlar om att komma ikapp i koreanskan som jag missade i måndags. Hursomhelst är plugg inte vad det här inlägget kommer handla om, nej nej! Vad man gör när plugget är klart är ett mycket bättre ämne.

I mitt fall var planen att ta det lugnt, vila ut, komma iform till min plugghelg. Efter att varvat ner framför datorn så till den milda grad att jag gått från facebook och mail till DNs utrikes, till på stan och till sist ettikettspalten ringer telefonen. Jari frågar om jag vill med ut. Lite tveksamt först, men insikten om att jag faktiskt satt och läste DNs ettikettspalt fick mig att inse att svaret var "Ja!" och inget annat.

I ärlighetens namn ville jag först ut mest för att hitta världens bästa låt, låten jag hört 100 gånger men aldrig fått veta namnet på. Löjligt glad k-pop, en låt jag nästan garanterat hatat om den var svensk. Igår hade den spelats två gånger på puben vi skulle till, så jag tänkte att oddsen var bra.

Även om jag aldrig hörde låten där så var puben allt annat än en besvikelse. Sjukt trevlig atmosfär, trevlig söt tjej som blandade drinkarna, de underbara drinkarna, som kostande runt 20 spänn styck och helt ok musik, även om det var lite mindre k-pop än jag hoppats på. En riktigt trevlig kväll och en schysst avslutning på veckan. Men bättre skulle det bli!

När jag kom hem, efter att på vägen hem nämnt för Jari att jag var lite ledsen över att inte hört låten på hela kvällen gör han en bra kväll till underbar genom att med lite internetmagi hitta den! Tack Jari!

Är ni redo? Här kommer den!

Kara - Mister, glad k-pop med asskön bas när den är som bäst! Kan inte riktigt påstå att jag riktigt gillar höjningen på slutet, men annars kan det vara världens bästa låt! (I synnerhet efter en natt med två timmars sömn och drinkar för 20 spänn styck)

Nördvarning! Sluta läs, kära icknördar, inget mer för er här!

Ett par random reps, bara för att jag borde lägga upp dem nu innan de blir för gamla.

PvT vilket gäller för båda två. SPOILER, baby! Den här matchen förlorar jag. Men jag lägger upp den av det enda skälet att det är första gången någonsin jag varit över 150 APM, mitt mål för standard-APM efter Korea. Med den sortens hastighet hinner man med macro, micro men inte nödvändigtvis bra beslutsfattande, i alla fall early- till mid-game. Ack om jag bara gett upp om att snipa cc:t >_<.

PvT den här matchen spelade jag strax därefter. Kul för att jag för en gångs skull lyckades hålla hygglig macro genom hela spelet och att det var vad som tog mig genom matchen.

Hög APM är verkligen inte ett universalrecept för att bli bra på spelet, det har jag konstaterat allt för många gånger hos motståndare. Men det finns en maxgräns för hur bra man kan bli innan man behöver bli snabbare. Rätt ofta känns det som om det är min flaskhals, hastigheten och mina mechanics i allmänhet. Nu borde jag sovit för länge sedan. God natt!

Rafting, lite klubb, mycket slem.

Lördag morgon, dags för rafting! Vad som fram tills nu mest varit det eviga samtalsämnet ("Are you going to the rafting?" x 50), skulle idag bli verklighet. Efter en lång bussresa tillsammans med en väldigt trevlig koreansk tjej (som var helt chockad över att det fanns ungdomar, tjejer som killar, i Sverige som inte kände till starcraft. Korea, vilket land!) var vi till slut framme. På med utrustningen, dela in oss i lag, dags att åka!

Ån vi skulle ner för var tydligen låg, så vi blev inte så många per båt. Till en början var det stillsamt, men naturen var allt för storslagen för att det skulle bli tråkigt. Stillsamheten gav med sig och innan vi var klara hade vi upplevt fall, spöregn och hagel, hopp från klippor och nästan kört över en stackars badande korean. Lagom till att vi klev av båten byttes regnet mot solsken så vi hann bli varma och torra till hemresan. Hellyckad dag!

Såhär såg det ut där vi startade/slutade.

Ett kort jag tog från en rastplats på vägen hem.

Efter raftingen, som inklusive resan tog hela tolv (!) timmar, bestämde vi oss för att gå ut. Kvällens mål var studentkvarteren i stan, då många av de andra utbytesstudenterna redan hunnit tröttna på de riktigt häftiga klubbarna. Klubben vi gick till var helt ok, att dansa till en riktig DJ är alltid kul. Just att bytet mellan låtar är det man ser fram emot är inget man är van vid hemifrån precis. Men efter tolv timmars rafting, på för lite sömn och med soju i magen ledsnade jag ganska snabbt. Hem och sova.

Sova, för att vakna upp bakfull och lite hostig, det senare början till vad jag roat mig med fram tills nu. Min plan för söndagen var att breaka för Rivers. Vad som hände var hosta, slem, huvudvärk och trötthet.

Ungefär så har veckan varit fram tills idag, onsdag, då jag forfarande inte är frisk, men inte sjuk nog mer för att känna att jag har råd att missa mer skola. Förmodligen har halva min kroppsvikt försvunnit i form av slem, men nu börjar det ge med sig. Jag nästan hoppas att det var svininfluensan, så är man klar med den. Med mitt immunförsvar är det inte riktigt realistiskt att tro att jag slipper den helt och hållet...

Dagens bra var i alla fall att jag lyckades ta mig ut i solen. Man blir så sjukt isolerad som det är och när man inte ens orkar ta sig ut och handla blir det verkligen jobbigt. Såhär såg gatan strax hemifrån ut, solig och fin!

Befolkad gata. Människor. Ganska häftigt när man varit instängd i sitt rum i tre-fyra dagar. Man kan även skymta Jari en bit framför.

Veckans reflektioner:

1) Det ryms helt vansinnigt mycket slem i en människa.

2) Utbytesstudenter är trevliga och klubbande är kul, men det är koreaner och breaking jag är här för. Mindre fest, mera orka breaka lördagar och söndagar.

3) Iain M Banks är så otroligt bra! Skönt med något som inte sugigt senaste dagarna.

Nu är det läggdags. Med lite tur överlever jag 10:30-21:30-skoldagen imorrn. Efter det är det en lång helg då jag förhoppningsvis helt kan bli kvitt den här eländiga förkylningen så det kan vara kul att vara här igen. Slem, jag kommer inte sakna dig!

Karaoke room!

Torsdag kväll. Språkkursen, och därmed skolveckan, avklarad. Efter en schysst men kryddig middag var det dags att bege sig hem, upp på taket. Med en sojubaserad drink i handen och glatt humör begav vi oss upp på vårat tak som ikväll fått besök av en hel bunt utbytesstudenter. Efter ett par timmars förfest fick grannarna nog och vi begav oss iväg. Iväg till något man verkligen inte vill gå miste om i Korea. Karaoke room!

Rum och inte bar, det är viktigt. Enligt ryktet är det mest äldre herrar i barerna, de coola kidsen hänger i rummen. Begreppet var nytt för mig, så jag passar på att förklara det. Ett karaokerum hyr man som ett sällskap. Rummet har en soffa, ett bort, en karaoke-tv och mikrofoner. Den andra stora skillnaden, utöver att det är privat, är att det är allsång. Mindre stela stunder, mer glädje!

Insikter under kvällen: Waterfalls med TLC är en rätt skön låt. Oasis, inte så dumma de heller. Karaoke, mycket mycket roligare än jag föreställde mig!

Dagen har jag ägnat åt att sega, samt att konstatera att soju är lite för billigt för mitt huvuds bästa, men att en rejäl sovmorgon löser det mesta.

Nu ikväll (dags för nördvarning igen. Sluta läs innehållet om du skiter i starcraft!) har en ny epok i mitt starcraftspelande börjat. Efter att ha blivit inspirerad av day[9]s underbara podcasts, i synnerhet de om mechanics, har jag tänkt igenom och på allvar tagit tag i mina. Regelbunden träning för musen (som jag på day[9]s inrådan inte längre har mongohög sens på) med hjälp av mission red, inget fuskande med mina snabbknappar (probes alltid med p, aldrig med musen, goon range med s) och ett beslut att spela hyfsat mycket random för att greppa spelet bättre.

Förmodligen kommer det här innebära att mina faktiska resultat går ner närmsta veckorna, men i längden är jag övertygad om att det kommer göra mig till en bättre spelare. Dagens roliga (fortfarande på starcraftfronten) var att jag för en gångs skulle inte fick tokstryk som zerg. Sen satte jag, efter mycket nötande på missionred och lite kollande på fpvods, personligt apm-rekord. Motståndet var dock halvdant, men som skryt lägger jag nog upp matchen ändå.

ZvT Ingen alltför spektakulär match, utöver att den andra killen hade 232 APM. Egentligen ingen större bedrift, men pre-Korea hade jag förmodligen inte kunnat avsluta den som nu.

PvT APM-rekord igen! Helt och hållet mission reds förtjänst. Verkligen ett tips om man känner att musprecisionen och hastigheten är ens begränsande faktor. Matchen i övrigt innehåller lite harass och hyggliga beslut, men är ganska ohäftig i övrigt, mest för att motståndaren sög :P.

Nu, alldeles för sent: Imorgon bitti, tidigt: rafting. Fail!

Söta fröken och galna professorn. Kurserna börjar + lite campusbiler

Lite såhär känns det ibland faktiskt:

Ny vecka, nya kurser. Efter förra veckans... incident... i brist på bättre ord, med en viss professor och hans syn på kursupplägg blev det till att välja en ny kurs. Då jag 1) verkligen vill ha tid över till breakingen och 2) är lat, hittade jag den perfekta kursen. Fysik för samhällsvetare, typ.

Kursen är en väldigt grundläggande introduktion till den moderna fysiken: relativitetsteori, kvantfysik och massa annat häftigt. Vad som är utmärkande för den här kursen är dock inte innehållet utan framför allt världens flummigaste professor! Flummig hurdå? Låt mig ge några exempel.

Professorn, P, frågar: what is the largest distance you can intuitively perceive?

Klassen, K: [tyst]

P: What is intuition? Huh, who can tell me?

K: [tyst]

P: You! *pekar på tjocka killen med jackan bakochfram som sitter med sin dator* Write down chinese sign for intuition!

tjocka killen skriver ner.

P: Oooooh, so now you see?!

K: [wtf?!]

Lite senare, fortfarande om intuition (på en fysiklektion):

P: You there *pekar på en tjej*, you tell me about intuition! Women have much stronger intuition than men.

Tjejen: I don't know about that, I think men and women both have equal intuition.

P, med självklar ton: No no, women, they can sense feelings. They know what other person feels. Men, we drink.

Lite senare förklarar han hur det är jättelätt att få A i alla ämnen, hur man bara behöver svara rätt på alla frågor och att det inte handlar om att kunna något, hur folk som gör det är nördar, och hur nördar inte vet hur man pratar med tjejer.

Lite senare på frågan vad ljus är börjar några i klassen med att säga att det kommer från solen, att det gör så att man ser saker. Efter några svar svarar någon att det både är partiklar och vågrörelser. Professorn förstår inte riktigt, men efter ett svar på Koreanska funderar han en liten stund och säger till klassen "Ooooh, he is a nerd!".

Professorn standardmetodik för inlärning verkar vara: 1) ställ en fråga, gärna luddigt med begrepp som koreanerna i klassen (dvs alla utom jag och en till utbytesstudent) inte förstår. 2) definiera begreppen, gärna med hjälp av ett stort mått egna åsikter samt nästan alltid kinesiska tecken. 3) ta sig an själva frågan med hjälp av kinesiska tecken och egna åsikter.

Jag tvivlar lite på att jag kommer lära mig särskilt mycket från själva professorn, men han är obeskrivligt underhållande och en stor del av kursen är egna projekt som ska redovisas för klassen.

Så till nästa lärare, söta fröken, min fantastiska lärarinna i Koreanska. Känslan på lektionerna är lite som att vara tillbaka på lågstadiet igen, men utan att det känns dumt. Vi härmar ljud, lär oss ord och ljud från fina teckningar och blir påhejade av fröken. Hur fröken blir söta fröken handlar mest om hennes otroligt roliga små ljud hon gör hela tiden. På något sätt påminner hon om en nån liten söt animefigur, eller en dagisfröken, återigen utan att det blir larvigt.

Favoriterna var när hon, under våran gissa ordet-lek, förklarade hur vi skulle låta för att få uppmärksamheten. Inte hursomhelst, utan lite som upphetsade skolflickor i japansk anime. Helt sanslöst kul! Lektionen avslutade hon med att förklara att "If you don't do homework" *gesten för halshuggning*. Jag blev så glad!

Tog lite bilder på min håltimme. Random campusbilder mest.

Huset där jag tränar breaking.

Här har vi sportarenan brevid, i riktning mot huvudgaten till SNU.

Ett par bilder med bra ljus. Såhär ser vägen ut på väg från student center till där jag läser min språkkurs:

Världens bästa helg!

Invitational party igår. När man gick med i SNUs buddy program betalade man 30 000 won ~= 175 spänn. För de pengarna får man gå gratis på två fester och en Sports day. Så hur mycket fest får man i Korea för 60 kronor? Jättemycket! :D Klockan kvart i sex (vilket också råkade vara kvart i när festen skulle börja) slog nämnda faktum mig. Lätt panikartat ringer jag Jari som verkade ha ungefär lika bra koll som jag. Strax där efter möter jag både Regis och Albert som har precis lika lite koll. Efter lite fixande och pillande ger vi oss iväg mot några tjejer vi skulle gå med, studenter från Alberts skola hemma.

Uppenbarligen respekterar ingen att en fest kan börja klockan sex. Skönt! De två tjejerna visar sig, utöver skittrevliga, vara de första DotA-spelarna hittills i Korea. Bästa sortens nördar som brukade skolka i högstadiet för att spela Starcraft. Underbara människor!

Väl på plats matas vi med så mycket mat (eller egentligen tilltugg, förvirrande likt mat) vi kan äta, sjukt trevligt sällskap och ja... gratis öl. Hinkvis med gratis öl! En sjukt kul kväll, men runt elva när festen där var över och folk började bege sig mot klubbarna så begav jag mig hemåt. En bakfylla är inte förenligt med lördagens planer. Been there, done that.

Så lördagens planer undrar ni kanske? Breaking! Äntligen dags att göra vad jag längtat mest efter här i Korea! Under veckan var jag förbi hiphopdansklubbens lokaler och blev medlem. De var väldigt trevliga och de flesta kunde hygglig engelska. På klubben fick jag veta att både Gamblers och Rivers crew hade pass man som nybörjare kunde gå på. Gissa om jag blev glad?! Själv är jag mest ute efter grunder och då var Rivers tydligen att rekomendera. Nybörjarinstruktören? Ingen mindre än Bboy Born!

http://www.youtube.com/watch?v=GT9Zz9zSV08

Så de avancerade passen, inte för att det riktigt känns som min grej, men någon gång ska jag prova dem med. Varför då, frågar ni kanske. Den här länken tror jag kan svara på det:

http://www.youtube.com/watch?v=HQvcUHZi9iw

You guessed it! Bboy Physicx!!! Tror jag kommer trivas rätt bra här...

På passen med hiphopklubben träffade jag en asschysst snubbe som breakat i två år för Rivers. Han tyckte det var jättekul att lära ut, så närmsta tiden handlar allt om foundations för mig. Inget fancy, kanske nån windmilll ibland för att hålla formen uppe, men fokus på grunder. Efter en träning har jag redan på allvar förstått två steg som jag länge velat kunna, samt fått ordning på min felaktiga six-step, insett att jag ska byta håll på den och... haft otroligt roligt! Riktigt kul att träffa lite Koreaner som inte aktivt söker sig till utbytesstudenter.

Efter ett hårt breakingpass och en joggingtur hem väntade en kväll med våran koreanska buddy Young-Dae. Efter en fantastisk lyxmiddag (för ca 60 svenska) begav vi oss av till, ja ni kanske kan gissa det, PC Bang! (Denna gång, faktiskt inte på mitt initiativ, alls.) Ett ovanligt schysst sådant dessutom, även om det kommer dröja ett tag innan jag vågar gå tillbaka. Lyckades slänga det lilla plastkortet man har för inloggning tillsammans med mitt tomma kakpaket. Ack så klantigt!

Young-Dae var den nördigaste av våra buddies och visade det bland annat genom att totalt krossa mig i Starcraft! Python båda matcherna. Första matchen med mass-hydras, grym macro, sjuk map control och till slut Ultras. Andra matchen techade han direkt till Ultras, men vad hjälpte det. Nån gång ska jag lära mig spela mot Zerg... Efter mycket smisk fortsatte vi med lite DotA för att till slut bege oss hem och sova. En fantastisk lördag!

Söndagen bestod mest i att vi konsterade (den hårda vägen) att banker är stängda i Korea på söndagar. Med en helg som denna behövdes en vilodag. Snart är det tisdag och breaking igen!

Night out with the boys!

Fredag imorrn! Inga lektioner, en kursansökan som måste vara inne mellan 9 och 16 är det enda på schemat. (Tydligen har koreanska servrar fru och barn de måste träffa efter arbetstid, så webansökan för kurser är stängd efter vanlig arbetstid) Vad gör man av något sådant en torsdagskväll? Man festar, naturligtvis! :D

Efter en springtur upp för Hell Hill i matchande träningsbyxor, Jari med Adidasbrallor, jag med identiska sånär som på loggan till ett pris av 15000 won(knappt 90 kronor), var det dags för koreansk bar. Med ut var Albert, världens skönaste koreanska australiensare, Regis, våran datavetarpolare och Jimmy, eller möjligtvis Timmy, kanadesarkinesen vi träffade ikväll. Baren påminde till könsfördelningen lite om en gaybar, men sådana är tydligen Koreanerna. Inredningen, så långt som vi brydde oss, såg ut ungefär såhär:

Regis, Albert och Jimmy/Timmy

Så vad gör man efter en rejäl kväll på krogen? Naturligtvis, fyllestarcraft! Vi hittade ett ovanligt billigt PC bang där jag och Jari fick rejält med smörj när vi försökte oss på 2vs3 starcraft. Mouse acceleration, fylla och spelare som till 2/3 faktiskt har lite koll... Mycket stryk blev det. Lite mindre mouse acceleration och sens, wc3 och en Jari till coach. Inte ens det faktum att alla tooltips var på engelska kunde stoppa os från en payback in nästa 2vs3. Bra kväll! :D

Ett annorlunda kursupplägg + lite campusbilder.

Object-Oriented Systems.

Course summary: This course examines various techniques regarding object oriented softwares.

Objektorientering, det kan nog vara bra att lära sig ordentligt, tänkte jag när jag valde kurser. Ganska naivt, skulle det komma att visa sig. Igår hölls första föreläsningen och det gick till ungefär såhär: Jag kommer in i föreläsningsalen, sätter mig ner, föreläsaren presenterar kursen, jag tänker, "ooops, fel klassrum", föreläsaren motiverar kursinnehållet, jag blir förbannad.

Jag kanse är överkänslig, men när jag väljer att läsa en kurs som heter object oriented system så förväntar jag mig något mått av... objektorientering. Är det för mycket begärt? Tydligen enligt vissa professorer. Kursen handlade, vilket för första gången framgick när han började med kursintroduktionen, om Advanced visualisation techniques... eller något väldigt snarlikt. Det är ett ämne som, utöver att vara något annat än den utlovade objektorienteringen, inte intresserar mig alls. Kul.

Hur kunde då bli såhär undrar man? Jo! Det ska jag nu förklara. Roliga professorn, eller vad han nu var, tyckte att det vore kul att hålla en kurs om visualisering. Det tyckte inte administrationen. Vad gör då roliga professorn? Övertygar administrationen om vilken bra kurs det är? Lägger ner

idén och undervisar något annat? Nej nej, så jobbar inte han. Han tar helt enkelt sin visualiseringskurs, kallar den för objektorientering och lurar administrationen. Som av en händelse är administrationen inte de enda som blev lurade. Av mina fyra kurser så var det här en av de två mest välbesökta. Undrar hur det kommer se ut nästa föreläsning?

Det här är dock det enda som inte varit super hittils, så jag känner verkligen inte att jag ska klaga. För att lätta upp stämmningen tänkte jag lägga upp lite bilder från campus som jag tog härom dagen. Campus är verkligen otroligt vackert, något som tål att upprepas. För er som inte tror mig, se själva!

Nära student center.

College of engineering, 302. Huset där jag pluggar.

Utsikten från toaletten på femtonde våningen.

Chix plx! eller: Görans moraliska förfall.

Tänkte följa upp gårdagens kycklingbild med ett par till. Söta logotyper verkar vara the name of the game i Korea. Till de absolut roligaste hör bilderna på kycklingrestaurangerna. I Sverige känns det ibland som att köttindustrin handlar om att få folk att bortse ifrån att det faktiskt är ett djur man äter. I Korea jobbar man inte riktigt så...

Den där skylten kan man se vid vägen på väg till skolan. Vet i ärlighetens namn inte ens om det är en restaurang, men med tanke på hur skyltar ser ut i Korea är det min första gissning.

Här har vi en schysst koreansk kycklingkedja, KMC. Låter det bekant? Om du väntade dig KFC skulle du förmodligen inte bli besviken. Korean Mania Chicken lever upp till namnet genom storleken på sina portioner. Helt sanslöst mycket mat!

Den här kycklingen är Jaris favorit. Så söt! Vill man inte bara... steka den och stoppa den i munnen?

Men Göran, hur kommer det sig att du är så intresserad av kyckling, du äter väl inte kött? Svaret på den frågan är svarar också på varför det här inlägget handlar om min brustna moral. Att vara vegetarian i Korea funkar helt enkelt inte, inte på ett praktiskt plan i alla fall.

Som jag ser det handlar det om att hålla mig till min vegetariska övertygelse och 1) gå miste om så gott som all koreansk mat och förmodligen mest äta västerländskt från franchises. 2) vara den dryga jäveln som gör att det tar en halvtimme att hitta en koreansk restaurang när man går ut och äter eller gå miste om middagssällskap, eller att börja äta kyckling. Det känns lite sådär och jag försöker äta vegetariskt när jag får chansen, men valet var trots allt ganska enkelt.

Och till er som kanske trodde att chix syftade på något annat, eventuellt kopplat till mitt moraliska förfall, ack nej. Chix är (enligt vissa koreanska restauranger) engelska för kycklingbröst.

Chillin in Sillim, nördvarning utfärdas.

Sillim Dong! Mitt nya hem! De närmsta dagarna hade vi för oss själva. För jetlaggade för att haka på våra grannar ut och festa gav vi oss iväg till något av vad jag sett fram mest emot i Korea: PC Bang! PC Bang är Koreanska för PC-rum, aka internetcafé. Koreas internetcaféer är legendariska bland nördar. Generation efter generation av koreanska proffs har fötts här. Starcraftkulturens födelseplats! Det här är löjligt stort för mig!

Här börjar våran långa resa. (Eller i ärlighetens namn, 50 meter uppför backen till vänster, men tyvär finns där inte ljus nog för min kära kamera, såhär dags). Värt att notera på bilden är matäffern till vänster. Våran matäffar. Mer om den strax, för nu har vi viktigare saker framför oss. Cirka 100 meter framför oss. Den matematiskt begåvade inser nu snabbt att jag bor ohälsosamt nära vårat mål, den observante att resan inte var särskilt lång. Framme, vid Cool K PC!

In genom dörren, ner för trappan, in i himmelriket! Nja, riktigt så långt har det inte gått för mig. Än. Förväntan och glädje är närmare känslan. In genom dörren, välkommen till Korea!

En kort rundvandring och jag konstaterar något, för mig i alla fall, chockerande. Nästan ingen spelar starcraft! På ~30 nördar ser jag tre som spelar starcraft varav två fastest. Det finns fler tjejer än starcraftspelare! Min världsbild rasar. Lite. Men splelar gör de i alla fall. Och nördigt är det. Så den rasade världsbilden ersätts ganska snabbt av en behaglig känsla. Ner framför datorn, igång med starcraft, dags för premiärmatchen! Min första match handlade mer om att ta reda på om Regis var blygsam när han sa att han inte var så bra än någon faktisk utmaning. I synnerhet som ställets atmosfär fick mig att prestera bättre än jag någonsin gjort i Sverige.

(Du som inte vet vad apm är, är (bortsett från obildad ;)) förmodligen måttligt intresserad av nästa stycke. Feel free to skip)

Min apm låg runt 120, vilket är formtopp hemma. Senare på kvällen, hemma i lägenheten sätter jag nytt personbästa på 137. I sverige har jag knappt någonsin varit över 125. Och nu snackar vi inte om en ny obehaglig vana för spammande. Spelandet är helt i fas med min apm vilket betyder ett otroligt lyft! Early agress, konstant macro, hygglig micro. Allt bara stämmer. Helt magiskt vad det här landet har gjort för mitt game!

Min plan att höja min apm till 140 kändes plötsligt lam. 150 för mitt vanliga game samt bättre minimap awarness och förståelse för PvZ blir mina nya mål. För den som är intresserad av hur jag spelar nuförtiden, här kommer ett par replays!

PvT. Den här matchen är lite lam, men kul av två skäl. Dels illustrerar den bra hur jag började chatta nästan varje game första kvällen. Så inne i atmosfären! Det andra roliga är att terranspelaren hade 288 apm och därför sannolikt skulle spöat skiten ur mig om det inte var för min tidiga harass, något jag alldeles nyligen blivit bättre på.

PvZ En match där jag vägrade ge upp fast den kändes körd. Mest illustrerar den dock hur jag verkligen inte behärskar PvZ. Macro, building placement, nästan allt känns fel. De här ska bli bättre!

PvP En av mina absoluta favoritmatcher sen jag kom hit. Varför syns :). Sådär hade jag inte spelat den för ett par månader sen.

Som en liten spoiler tänkte jag redan nu påpeka att jag, om det inte finns väldigt bra skäl till det, bara lägger upp matcher jag vinner. Vill bara visa matcher jag är nöjd med, och det är sällan jag är nöjd med en förlust.

Nördandet är nu över!

Nu till våran andra stora sysselsättning. Jag tror den här bilden illustrerar den ganska bra:

Mycket riktigt! Det finns öl och chips i Korea också :). "Bara ett par öl" kan få en något annan betydelse här. 1.6 liter stor, kostar alldeles för lite och köps på affären 50 meter hemifrån. Tekniskt sätt skulle det kunna sluta ganska illa. Vilken tur att vi är vuxna ansvarsfulla människor!

Vad som finns utöver öl och hur glad man blir av det visar Jari ganska bra här. You guessed it, stört billiga kycklingburgare! För 1000 won (knappt 6 kronor) får man, vad som enligt Jari är en riktigt schysst, kycklingburgare.

Kycklingburgaren är inte bara billig, den är gullig också! Koreanska logotyper är ofta fruktansvärt söta, kycklingen här är ett exempel. Mer kommer garanterat senare.

Första dagarna, eller: Hur snäll kan man egentligen vara mot ett par utbytesstudenter?

Med livet i Korea menade jag tydligen VIP-behandling på ett sätt jag verkligen inte väntade mig.

Efter en natt i världens skönaste rum (som de ordnade och betalade åt oss) möter vi professorn vid frukostrestaurangen som planerat och där inne får vi träffa våra koreanska buddies, grad students på professorns avdelning. Vi matchas med en varsin och träffar den tredje utbytesstudenten på vårat program, Regis, från frankrike.

Menyerna kommer in och jag hamnar i ett dilemma, ta det säkra kortet, continental breakfast, eller testa koreansk. Våra buddies gjorde det enklare genom att välja continental och till slut var det bara Jari som testade den koreanska. Lite dum kände jag mig, ända tills frukosten kom in. Koreansk frukost den dagen var tydligen kryddstark fisk, ungefär det sista min jetlaggade, flygplansmatsgödda kropp behövde. Efter frukosten (som professorn betalade) lämnade han oss till våra buddies.

Våra buddies som de närmsta dagarna stod för en närmast bisarr VIP-service. Dagens uppdrag var att få tillgång till våra lägenheter och, om tiden tillät, göra våran medical exam som egentligen krävdes för att få bo där. Våra buddies var sjukt hjälpsamma och trevliga med allt från att hitta, prata med officials, läsa menyer till att hålla våra väskor, ta fram paraplyer när det började regna och låta oss skaffa mobilabonnemang i deras namn. Tror inte jag blivit så ompysslad sen jag slutade med blöjor. Med deras hjälp klarade vi av det mesta pappersarbetet, fick tillgång till vårat boende och kände oss rätt hemmastadda på två dagar. VIP, baby!

Med tanke på hur fantastiskt snälla de var mot oss känns det nästan dumt att säga så, men på sätt och vis var det en lättnad när vi till sist sa hej och fick klara oss själva en stund. Visst var det bekvämt att kunna få priser översatta hela tiden, men att faktiskt fråga själva, med gester och god vilja, fick mig att inse att språk är praktiskt, men inte livsnödvändigt.

Efter ett par dagar med buddies, ärenden och jäkt kände jag mig tämligen kulturchockad. Efter att tagit igen mig ett par timmar begav jag mig ut på en promenad, bara jag och min musik. Efter några kvarter och halvvägs in i Anathema av the Emisarry slår det mig att kulturchocken inte var så allvarlig. Överdos av socialt umgänge, jäkt och jetlag var vad som tärde. Området kändes bättre och bättre, en god natts sömn var allt jag behövde för att vara inflyttad.

God kan diskuteras men inte ens min planka till madrass och betongsugga till huvudkudde kunde hindra mig. Runt halv fem på lördageftermiddagen hade jag till slut lyckats ta mig ur sängen, pigg, utvilad, inflyttad. Nu reser jag inte längre, nu är jag i mitt nya hem.

Utsikten från mitt tak