Seouls största idiot

Ni som följt bloggen ett tag kanske minns min kära senila surgubbe till fysiklärare förra terminen. Efter ett skrytmail två månader efter kursslut med topic "Keep on trucking", inget meddelande och ett bifogat intyg på att han fått nåt lärarpris är han fortfarande hästlängder efter den förbannade idioten till rasistisk skitprofessor jag dras med den här terminen. En usel pedagog, sen till föreläsningarna, dåliga slides, värdelösa inlämningsuppgifter. Fine, jag kan leva med det. Tillochmed det faktum att han verkar tycka att .docx är det bästa sättet att förmedla åtta meningar text med står jag ut med. Vad som däremot är lite svårare att leva med är hur idioten definierar att en kurs ges på engelska.

Jo, han förvarnade i början. Att han tänkte använda koreanska för att förklara svåra termer på engelska och att kanske 20% av lektionstiden skulle vara på koreanska. Hade valt kursen bland ganska få vettiga andra kurser (man är minst sagt begränsad på SNU om man inte kan ta kurser på koreanska) så jag tänkte att jag kunde leva med det. Och det hade jag väl kunnat, om det var det det handlade om. Ganska snart visade det sig att det inte handlade om att förklara svår engelska så mycket som att dra varje litet skämt, varje lite anekdot och framför allt, i princip varje förklaring av det som inte står tryckt på slidsen, på koreanska.

Inte en jävla chans i helvetet att det rör sig om under 40% koreanska, mycket möjligt 50-60. I synnerhet eftersom han lite skönt blandar koreanska och engelska genom att till exempel definiera och förklara termer på koreanska och sen prata om dem på engelska, på ett sätt så han lika gärna kunde hållit sig till koreanska rätt igenom. Kanske förstår han inte att jag också behöver höra förklaringarna på de (datavetenskapligt, inte engelskt) svåra termerna? Kanske inser han inte att det blir obegripligt att förstå koreanskblandad engelska eller att en uppgift att designa om en koreansk hemsida inte är särskilt lätt att göra om man inte kan läsa innehållet? Lika bra att jag pratar med honom...

Vilket jag då gjorde idag, därav inläggets titel. Jag blev ju förvarnad innan om att det skulle vara 30% (ja, det reviderades visst) koreanska. Att det bara var saker som var svårt på engelska som behövde koreanska hade jag fått om bakfoten. En del av sakerna han säger är nämligen oöversättliga. Ja precis, DATAVETENSKAPEN man lär sig i Korea går inte att begripa på engelska. Makes perfect sense, idiotjävel.

Sen kan han tydligen inte anpassa kursen efter bara en student. Visst, vettigt... om det nu inte hade varit så att kursen redan var på engelska, något som ganska tydligt framgick när man sökte den. Det finns hinkvis med kurser att välja om nu engelska är för svårt för studenter som tagit sig in på "Koreas bästa universitet". Det är inte precis så att han pratar avancerad engelska heller. Jag pratade bättre när jag började gymnasiet själv, men nej, enligt honom är det att kräva för mycket av de koreanska universitetsstudenterna. Det ligger nog en hel del i det där att svårigheten med koreanska universitet är att komma in, inte gå ut...

Tydligen har han haft den här "policyn" i sex år utan att någon annan utbytesstudent haft något problem med det. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jo, här. Till att börja med är det ett förbannat under och inget annat att en sån jävla usel och inkompetent skithög till lärare kunnat få undervisa i sex år. Eller nej, det är det inte. Men det borde vara det. Min naturliga följdfråga "Har du frågat dem?" möttes med ett svar ni säkert kan lista ut själva. I mina ögon är det minst sagt märkligt att ett "toppuniversitet" inte uppfunnit kursutvärderingar än, men det kanske bara är jag med min svenska syn på saker och ting.

Vad jag gillar minst med hela det här är att det får mig att tycka mindre om Korea. Korea överlag ligger fortfarande sjukt mycket på plus, men SNU... jag förstår verkligen inte hajpen. Det ligger ute i obygden, lokalerna är oftast nånstans mellan helt ok och halvkassa. Campus är fint, maten bra, men utöver det har jag ganska svårt att se så mycket fint. Ett Microsoft-horande av sällan skådat slag, halvdant boende, obefintlig engelska, men framför allt: helt ofattbart dåliga lärare. Sen jag kom hit har jag, bortsett från mina språklärare, inte haft en enda ens halvbra koreansk lärare. Tur att det inte var studierna som fick mig hit.

Skulle jag rekomendera blivande studenter att åka till Korea? Absolut! Skulle jag rekomendera SNU? Högst tveksamt faktiskt.

edit: Glömde det bästa! Hans lösning på problemet: "if you don't like it, you can always drop the course.", sådär ett par veckor efter att det är för sent att hoppa på nya kurser. Min önskelista just nu: 1) En hitman. Nån som har maffiakontakter? 2) Att jag inte behövde poängen för CSN...

Hur Göran lurade söta döden (med DTs såklart!)

Fet nörd-varning i hela inlägget!

För varje dag närmare fredag känns det som en dag mindre att leva. Redan tidigt på veckan hade jag börjat säga farväl till vänner och bekanta jag stötte på. På torsdagen började ångesten komma. Ångesten och en målmedvetenhet. Må vara att fredag är dagen jag dör, men jag ska göra det med äran i behåll. Må vara att det är lönlöst egentligen, men jag lämnar inte jordelivet utan en fight, det ska 교태 allt få se. Ja, det var nämligen han som skulle ta mig av daga, min dansande vän 교태. Varför? Något så dumt som en utmaning. I brist på sumosar att utmana i brottning, ninjor i kaststjärnedueller och fransmän i mitt-i-veckan-krökande så väljer jag min död genom att utmana en livs levande 250-apms-korean i Starcraft. Väldigt begåvat, Göran.

Fredag kväll och det börjar bli dags att ses. Livet kom emellan tyvär, så inget gemensamt PC Bang, bara några matcher över bnet. Tråkigt, men en liten tröst i att jag får min egen dator medan han sitter på PC Bang med halvsunkig mus (ja, 250 apm var med en dålig mus). Det kan jag behöva. Efter en veckas psykande där vi bland annat kom fram till att gubben jag hanterar bäst är probes, han: reavers, så är det till slut dags. Nog med dödshoten, dags för action.

Match 1 glömde jag tyvär spara rep till. Då 교태 är en gentleman berättade han att han randomat zerg, på Gaia. Tyvär precis efter att jag slängt ner min första pylon i basen, som jag av någon dum anledning inte kommer mig för att avbryta. Visade sig att det inte var nån jättegrej dock eftersom han 12hattat i vilket fall. Efter en för mig sällsynt bra (skryt skryt) probe-micro ser jag att han går tidig lair och att det inte kommer någon hydra den. Därifrån kunde man ju dragit slutsatsen att han går mutas. Det gjorde jag. Av slutsatsen att han gick mutas kunde man sen dra slutsatsen att det då är bra att bygga kanoner. Det gjorde jag tyvär inte. Kanonen 75% klar ungefär när första mutorna är inne i basen. Mainen dör, techen ganska mycket också, egentligen gg redan där även om jag håller ut en stund av ren envishet.

Match 2, PvT på Gaia, eller "Göran inte kan micra och macra samtidigt". Eller varför inte "Göran kan inte micra"? Alltid käckt när man rallypointar in i Siege Tanks och dör med 1.5 k mineraler på banken...

Match 3, PvT på Othello, var nog ändå den mest förnedrande. Nervositet och frustration leder till bortglömda pylons. Bortglömda pylons leder till... ja, ni kan se själva. (Har ni inte så mycket tid att titta på reps så gör det inget, den här är inte precis lång.)

Men Göran, sa du inte att du lurade döden? Lugn, det kommer! Sådär efter tre stenhårda förluster har man inte mycket ego kvar som kan dö, så varför inte ta en fjärde, tänkte jag när han frågade om vi skulle ta en sista. Den här gången valde han. Protoss. Våran gemensamma mainras. PvP, bådas favoritmatchup. Nu var det dags för Reaver-förnedring tänkte han. Själv tänkte jag att det var det sista som skulle komma, med tanke på hans snack om Reavers hela veckan. Så hade i alla fall inte jag gjort det, men å andra sidan är jag inte Korean med 250 apm... Min gameplan var dts->fast exp->templar/goon/zealot-armé för att slippa micra reaver/goon mot hans reaver/goon. Hans var lustigt nog att techa-rusha till Reavers.

Det jag lärde mig den här matchen var att koreaner inte behöver detection för att döda dina DTs. En Reaver och lite egna probes duger bra. Dock så betyder det en Reaver som står länge nog i basen för att jag skulle hinna kanona upp både main, exp och dessutom fick han inte särskilt mycket inkomst under ett bra tag. Ren ekonomivinst till slut. Må vara att det var för att han och hans Reavers bestämt sig för att driva med mig. Må vara att han satt på PC Bang med pissig mus. Må vara att det var en lam DT-rush. I vilket fall slutade mötet med en livs levande Starcraftkorean med mindre än 100% loss. Jag är stolt. Här är reppen i alla fall.

Så varför söta döden då? Karln heter 교태, vilket uttalas ungefär Kjo-tä, eller Cutie, om man vill. Det ville hans engelsklärare i high school i alla fall. Fruktansvärt roligt! Det enda koreanska namnet som inte alls var svårt att memorera :).

(Den observante kan notera att jag i dessa reps ägnar mig åt att suga. Det är en korrekt iakttagelse. Sen jag senast laddade upp reps har det mest gått utför med starcraftspelandet, men med lite tur så ska 교태 lära upp mig nån gång snart. Isåfall är det gg, Uppsala ;) )

Lycka!

Precis så, lycka! Tillvaron är så sjukt bra nu bara! Solen kanske, föreslog någon. Alls inte, snöblandat regn och modd på Seouls gator. Sunshine in my mind! Hittat en låt jag verkligen verkligen verkligen velat ha tag på ett tag, vilket kanske var startskottet. Fast nog mest alla underbara människor runt omkring mig! Massa roliga nya utbytisar, gamla koreanska vänner, Sinchons festcrew och så mina kära danskoreaner! Termin ett och ett uppträdande tillsammans avklarat. Nu är jag inte lika läskig och konstig längre, fast de måste anstränga sig och prata engelska. Läskigt, tror verkligen det är där det ligger faktiskt, till stor del. För nyfikna är de, och intresserade. Engelska är spännande, och nu är de bekväma nog med mig för att försöka prata, vilket gjort att jag nu känner mig konstig och speciell, på ett skönt positivt sätt. Normal känner man sig nog aldrig som vit i Korea.

Bland de nya tillskotten i dansklubben hittade jag världens roligaste Japanska som kompenserade sin bristande engelska med en helt ofattbar förmåga att beskriva saker med gester, hela tiden hjärtligt skrattandes. Nästan en granne är hon också och av någon outgrundlig anledning har hon länge velat lära sig svenska, vilket jag ser som den perfekta möjligheten att få en privatlärare i koreanska, och en hel hög med goda skratt. Nu finns det lite hopp för språket också :).

Oh, och så upptäckte jag att 정훈 är en riktigt intressant kille. Han började breaka för att han för snart tio år sedan såg bboy Blond (en av mina favoriter) göra airflares (eller air tracks som alla kallar dem här) och ville veta hur det kändes. Sen har han varit hyfsat tight med bboy Pocket, det 14-åriga koreanska underbarnet som sätter till synes snabbspolade kombos med airflares, headspins, mills, you name it. Dessutom kan han prata rätt bra engelska, sån där som man kan ha intressanta samtal med hjälp av. Kul kul!

Såhär glad har jag inte varit på jag vet inte hur länge, egentligen ville jag väl inte skriva mer än det. Visa att jag fortfarande lever, för er som undrat. För det gör jag, fullt ut! Jag insåg också att man borde vara såhär jätteglad oftare! I uppgift ger jag mig själv att slänga ihop en playlist som frambringar och bygger på det här humöret (typ som den här låten gör). Tyvär blir den nog lite för personlig för allmänt användande, men har du musiksmak som min (ja, bra alltså) så fråga mig om nån vecka.

Imorrn: lunch med snäll kompis, dans, taekwondo-prova-på, inflyttningsfest hos världens bästa Hye Yeon... och så några små tramsiga lektioner däremellan, men det överlever jag nog också :).

Dagens önskan: fler timmar per dygn!

Tills nästa gång: ha det bäst!

Terminsstart!

Äntligen! Faktiskt, på riktigt, äntligen! Inte för att jag inte haft ett schysst vinterlov, för det har jag. Nisse, Camilla, Amanda, Kajsa och Bäbis har varit här och förgyllt det. Sen har jag hunnit både dansa, uppträda, sett på starcraftfinal och Kara (!). Träffat nya vänner och hittat nya ställen. Vad jag inte hunnit med är väl framför allt att plugga och koda, men jag gråter inte över det. Lovet var schysst, men väldigt långt. Ohyggligt nästan: 10 veckor. Mer tid än som riktigt är kul faktiskt... vilket nästan är min definition av ett tillräckligt långt lov. Sista två dagarna satt jag bara rastlös och ville komma igång med terminen.

Koreanskan är nu tyvär mer eller mindre lagd på hyllan. Insåg att jag skulle behöva en termin mer eller mindre heltid om jag skulle lära mig tillräckligt för att kunna prata, och det har jag varken tid eller riktigt lust med. Tänkte köpa textboken till nästa kurs och läsa lite själv, samt repetera och försöka använda det jag kan lite mer. Men det får räcka.

Vad jag däremot har lust med är dans! Massa dans! Idag var en sån där löjligt bra dag. Hittat lite schyssta danskläder som gjorde sitt till, men framför allt var humöret så rätt det blir nästan. Bra väder (sol och varmt nog för att kunna skippa jackan. Förlåt att ni behövde höra det), vettig dygnsrytm, trevliga människor och något vettigt att göra om dagarna. Precis en sån dag man ska dansa på alltså. Det är något jag insett titt som tätt nämligen. Att oavsett humör innan så blir det starkare efter. Känner man sig nere så dansar man livlöst och oinspirerat. Inför en spegel. När man däremot mår bra och trivs med sig själv märks det minst lika mycket. Spegeln är ett sorts kvitto på man ser lika grym ut som man känner sig. Idag var en löjligt bra dag. Spegeln visade att jag sken. Dessutom hittade jag ett move som jag borde kunna lära mig närmsta månaderna, och som just nu känns som skillnaden mellan nivån där jag är nu, och rätt mycket bättre. Video kommer om/när det sitter.

Utöver movet hittade jag nåt nästan lika bra, ett perfekt gym! Perfekt hurdå? Läges- och prismässigt mest, i ärlighetens namn. Men det räcker bra. Beläget ca 50 meter från föreläsningssalen där jag har lektioner 11-12:15 måndag till torsdag så känns det som fyra dagars lunchträning med riktigt goda odds att faktiskt bli av. Imorrn börjar jag.

Planer för den här terminen: Dansa massvis, träna en del, plugga lite, hinna leva. Känns som en bra plan!