Slutet på det roliga.

Efter Jeju hände rätt mycket coolt, höjdpunkten var utan tvekan vårat uppträdande på skolfestivalen. Det är en ganska grym grej de har här, skolfestivaler. Äta konstig mat, dricka drinkar mitt på dagen, hoppa studsmatta (och landa på nacken när man försöker göra lika coola bakåtvolter som 정훈) och framför allt dansa. Inför publik. Dock dåligt tajmat.

Jeju veckan innan uppträdandet, men på nåt sätt var det tvunget att gå. Min lösning kvalitet (alltså... jämfört med hur det hade sett ut annars, inte absolut) före kvantitet, så jag var bara med i den första av de två låtarna. Mindre jidder, mera youtube. Här kommer det första och enda dansklippet på mig dansandes i Korea. Inte super, men det funkar.

Det här var en helt fantastisk kväll! Publiken var sjukt bra! Enligt både mig och de flesta andra så var det den bästa publiken vi haft det här året. Så mycket energi! Sen var både scenen och ljuset schysst också. Vi hade eld! Kalas! Och ja, kalas var precis vad det skulle bli sen! Humöret på topp för hela dansklubben ledde till en helkväll i Nokdu med oss och Morphine (skolans jazzdansklubb). Min bästa kväll med HIS!

Och sen då... det är lite löst. Pluggat, men faktiskt inte så mycket. Klart hanterbart. Nästa roliga dansgrej var ganska nyligen. 정훈 (en av mina två bästa kompisar i dansklubben) frågade om jag ville vara med och dansa i Nokdu. Först fick jag intrycket av att det var nån sorts dansevent i Nokdu som våran klubb skulle arrangera, sen förstod jag det som att vi skulle uppträda på en nyöppnad restaurang. Skitsamma tänkte jag, vi ska mest freestyla och jag ville dansa med de andra bboysen en sista gång. Det visade sig att Nokdu numera har en klubb, Track, och att vi skulle uppträda på öppningskvällen. Coolt!

Väl där så segar arrangörerna nåt bedrövligt medan jag roar mig med att oroa mig. Tror vi kom på scenen nästan en och en halv timme efter att vi skulle. Att dansa som vit i Korea är lite intressant. Så fort man kliver upp på scenen jublar folk mer än när en Koreansk dansare gör bakåtvolter. Som Jeremy så fint sammanfattade situationen. Det är en sak när Tony Hawk gör störda skateboardtrick men när hans fyraåriga son (med reservation för att just Tony Hawk förmodligen inte har en fyraårig son) gör en ollie är det en mycket större grej. Han kan, fast han är vit ;). Uppträdandet gick lite sådär, men det var kul och publiken var ganska okritisk. Jag med, mot mig själv, för en gångs skull. Fast en och en halv timmes nervositet gjorde sitt när vi var klara. Partyhumöret dog och jag gick en liten stund efteråt, något som senare skulle ge mig ett smeknamn.

Härnäst då? Jo, det ska jag förklara! Med risk för att kronologin blir fel, ja det blev den nog. Det här var innan Track. Olov och My! :D Vi käkar Jimtak, Dak galbi och dricker i Nokdu, bestiger berg med 승희, festar/spelar biljard en helnatt i Sinchon, misslyckas med att gå på Starcraftfinal tillsammans (damn you, Korean Air. Amatörer!), hänger i Hongdae och har fruktansvärt trevligt! Skitkul att ni kunde komma! Strax ses vi igen!

Sen hände det säkert mer, the Street Game till exempel, men i stora drag så är det nu det blir sluttentor och skit. Inte så mycket dansande eller annat kul, mest nån veckas plugg och sen var det klart. Tror det på det hela taget gick ok, vilket vore väldigt larvigt om det inte gjorde med tanke på mina kurser (eller avsaknad därav).

För drygt två veckor sen fick jag sommarlov, bland de första av mina vänner. Lite tråkigt att ingen annan hade det, men lov är ändå lov! Shoppat lite kläder, träffat massa folk, druckit för ofta (ja, Nokdu har den effekten, finns inte mycket vettigt att göra när man träffar sina vänner där tyvär), sagt hej till världens bästa professor, Sang Lyul, hängt på Vitamin PC, ätit nästan daglig Bibimbap och försökt göra allt jag annars skulle haft ogjort. Vilket mest handlat om att träffa folk och se en match Starcraft till.

I stora drag lyckades jag också, men fyfan. Den här sista perioden har varit underbar och förjävlig. Att nästan varje dag säga förväl till vänner för att inte veta när, eller ens om, man kommer träffa dem igen suger som inget annat jag varit med om. Tuya var först, måndagen efter lovet började. Därefter vän efter vän, avslutningsfest efter avslutningsfest. Svårt att säga vad som var svårast, men HIS avslutningsfest för mig ligger bra till. Många hade fortfarande skolarbete kvar, så jag fick aldrig chansen att på riktigt säga hej då till alla i dansklubben. Det suger.

(Den kvällen fick jag förresten mitt smeknamn. Tydligen var Track inte första gången jag behövt gå hem tidigt från dansklubbsfester, så numera är jag Cinderella, aldrig kvar efter tolvslaget. >__<)

Men det var en fantastisk period. Jag bestämde mig för att inte lämna landet med något viktigt osagt. Det gjorde jag inte heller, vilket ledde till ett helt fantastiskt samtal! Men också en del människor jag kommer sakna väldigt mycket mer nu. Några rader till innan jag ger mig, men nu börjar det faktiskt bli för personligt för en blogg. Tänkte avsluta med några bilder på människor som betytt väldigt mycket för mig (och som jag råkar ha kort på). Tyvär har jag ingen bild på 정훈, men han är helt klart en av dem.

Må vara att jag är trött nog att se drogad ut, har två kepsar

på mitt huvud och mosar Ragnhilds, men det här är mina

vänner! Så bild blir det ändå. Ragnhild och Joanne, the best!

Joanne tycker så mycket om mig att hon

klädde sig svenskt idag, utan att veta om det!

Och jag tycker om henne minst lika mycket!

Det här är egentligen mera ett sätt att visa en fantastiskt rolig

bar. Aldrig varit där, men det står coffee & beer. Borde

betyda att man kan få coffeebeer där. Coffeebeer har varit

lite av ett tema nu senaste veckan. Somliga gillar det, andra

(Ragnhild undantaget) är mesar!

Här är Yurika igen. Hon är nog den sötaste människan jag känner.

Eller varför ens nöja sig där. Tror inte ens jag känt kattungar som

varit gulligare. Hon sa en väldigt fin sak häromdagen. Hon sa att

jag alltid är glad och ler. Jag är inte alltid glad och ler, men jag är

det när jag träffar henne. Alla borde ha en vän som Yurika.

Tillsammans med 정훈 så är 지영 människan jag kommer sakna

mest från HIS. En helt fantastisk kvinna. Önskar bara att jag

lärt känna henne tidigare... Eller att jag får chansen igen någon

gång framöver. Kan ingen ta och flytta Korea närmare Sverige.

Det här är orimligt :(.

Önskar att jag hunnit ta kort på alla mina underbara vänner men det har jag inte. Och fortsätter jag det här dör jag snart nostalgidöden. Hej då bloggen. Hej då Korea.

Strandad i St:Petersburg

Efter uppskattade visdomsord från en vän blev det skitflight ett par dagar senare snarare än den bra som gick före helgen. Och vad glad jag är för det! Hade inte velat gå miste om de här senaste dagarna med mina kära vänner, men nu betalar jag priset. Tänkte (bland annat) lägga tiden på att blogga klart om vad jag gjort sen Jeju, i ärlighetens namn mest för min egen skull, för snart kan jag komma hem och berätta för er andra :). Dock inte än, för nu är jag strandad.

Nån som har fördommar mot Ryssland? Om inte så borde ni. Tro mig när jag säger att det finns skäl för dem. Efter att ha landat i ett grådaskigt Ryssland vid tiotiden börjar det. Vi slussas genom betonggråa korridorer (ja, innan idag trodde jag på det där att alla flygplatser ser någotsånär likadana ut. Inte den här, den ser ut lite som bajs) till passkontrollen och utan att veta om det förväntas vi ha fyllt i en blankett i dubbla kopior. Det får man veta efter att man på ryska blivit förolämpad för att man inte förstod att man skulle vänta bakom linjen tills man blev framvinkad. Med ifylld blankett köar jag lite till för att sen mötas av den värsta stereotypen jag varit med om.

Kortklippt, översminkad och med en lätt drogad blick sitter hon där. "Passport!" (notera avsaknaden av please... lite skillnad när man nyss varit i Korea) säger hon med monoton stämma. Jag ger henne pass och biljett och det triggar följande konversation:

- Visa, no! No no no!

- I'm transferring.

- No no, no visa!

- I'm only going to transfer.

- No no NO! No visa!

Jag pekar på biljetten, visar att det är transfer.

- No no! No visa!

Hon plockar upp telefonen och ringer en aningen mindre irriterande kvinna som tar mitt pass och min biljett, och efter en stund kommer tillbaka och förklarar att jag ska vänta på våningen ovanför tills mitt plan går imorgon. Våningen ovanför där det finns ett rökrum och några bänkar. Ingen toalett, inget att äta, inget att göra. Så jag börjar irra lite. Efter vad som inte kan beskrivas som en labyrint kanske, men banne mig långt från intuitivt, hittar jag vad som verkar vara området där man borde vänta. Lite nödmat finns det, och toaletter. Så jag överlever.

Medan jag stod och facebookade på lånedatorn med tangentbordet från helvetet så hände dagens positiva överraskning. Fram kommer en rysk tjej som jobbar här och (på i princip flytande engelska!!!) frågar om det är jag som skulle till Stockholm, ber lite om ursäkt för hon pass-kärringen, berättar hur jag ska resa och är allmänt hjälpsam. Visar mig var det finns ström och internet och var och när jag ska åka imorgon. Ryssland ska tacka henne för att jag har nån sorts positiv bild alls kvar av dem.

Hursomhelst, nu sitter jag här småfrusen, gäspande och lätt hungrig med tretton och en halv timme tills nåt händer. Borde ju gå att få lite bloggande gjort kan man tycka... Kommer jag hem alls imorrn blir jag nöjd, eller så känns det nu. Prutt!

Bloggens återkomst!

Gammalt inlägg som jag inte kom mig för att publicera när det begav sig. Ruggigt inaktuellt nuförtiden, men såhär tänkte jag för nån månad sen.

Först till ursäkterna: Trasig kamera är väl egentligen den enda vettiga, när jag tänker på det. Så mycket roligare att skriva om man får fylla ut med lite snygga bilder. Kompensera mitt numera nästan bortglömda språk med grafik. Sen är inte alla ursäkter vettiga heller. Som att ingen tjatat på mig, till exempel. Fy på er! Inget tjat, ingen blogg! Säger sig självt! (Gammalt inaktuellt. Tack Emelie! Utan dig skulle knappt nåt bli bloggat!) Sen börjar det kännas lite som att jag vardagsbloggar, vilket sällan är coolt. Må vara att Korea är konstigt, häftigt och underbart på en massa sätt, men har man bott här i drygt åtta månader vänjer man sig. Därmed inte sagt att inget händer, för det gör det!

Till att börja med kommer jag hem. Nu är det bokat. Planen är att jag landar 23 juni i Sverige efter ett dygn i Sankt Petersburg (som jag ser måttligt fram emot, tips på saker att göra där uppskattas). Känns riktig skönt, roligt och alldeles alldeles... värdelöst! En känsla av att flytta hem och flytta hemifrån på en och samma gång. Komma hem till er alla underbara senskar, överge mina nya vänner. Från storstaden jag till slut lärt mig hitta i, till småstaden jag kan utan och innan. Från världens bästa kollektivtrafik till, ännu bättre, min cykel! Från billig mat i restauranger öppna dygnet runt till ett eget riktigt kök. Och nu till de lite mer ensidaga sakerna:

- Från en stad som aldrig sover till Uppsala som går och lägger sig strax efter sju.

- Från att vara glad när folk jag pratar med pratar vettig engelska till att ha svenska runt mig hela tiden.

- Från att vara Bboy Borns elev och ha tillgång till en spegelsal 24/7 till att undra var jag ska träna i sommar.

- Från betongdjungel till Uppsala. Parker, det är helt sjukt vad man saknar dem i längden!

- Från dygnsrytm mer eller mindre i synk med Uppsala, från Seoul, till samma dygnsrytm från Uppsala (notera mer eller mindre).

- Från Seouls nattliv till Uppsala på sommaren T_T.

- Från snygga kläder man har råd med och kan inhandla till fem på morgonen till... Uppsala. Räcker att säga så.

- Från dyrt råtthål till min underbara lägenhet i Luthagen!

Säkert massa massa mer också, som jag inte kommer på. På det hela taget väldigt kluvet, men trots allt: alla ni härliga människor i Sverige gör att det tippar över! Det var framtiden. Nu det, i bloggen i alla fall, försummade förflutna.

Sen senast har jag dansat, förlorat mot min lilla koreanska tjejkompis Seunghee i dryckesspelet Centurion (stort!), börjat klä mig somrigt (nu av praktiska skäl, inte bara vilja), kommit undan mid terms nästan helt smärtfritt, bittert erfarit att starcraftskills inte hjälper något särskilt i WC3, gjort massa annat som jag på grund av uteblivet bloggande glömt och sist, men verkligen inte minst, åkt på vunna biljetter till Jeju Island!

Eftersom jag är lat och nu har en kamera tänkte jag ta det lugnt med snacket och låta bilderna tala för sig själva. Nära på i alla fall. Här kommer Jeju!

Första dagen hängde vi mest kring berget där vi bodde. Fin

natur, men fruktansvärt turistigt. Berget hade högtalare hela

vägen upp som med jämna mellanrum upplyste oss om att vi

befann oss på ett av UNESCOs världsarv.

Såhär såg staden (samhället kanske?) där vi bodde ut

uppifrån berget. Mysig(t)!

For your safety, walking off the cliff is not allowed.

Shanai och Kaddi på väg mot toppen!

Bergets fot var inte bara otroligt vacker utan även en utmärkt

plats att dricka öl, spela gitarr, titta på stjärnorna, slå sig

fyllebreakandes, skjuta fyrverkeri och framför allt: slappna av.

Av hela resan så var det det bästa. Att komma iväg från storstaden

en stund. Så avslutade vi dag ett!

Dag två var det dags för Halla-san, Koreas högsta berg! På vägen upp hade vi bråttom. I Korea har berg nämligen strikta öppettider och vi var dåliga på att följa dem. Därför kommer bilderna först på vägen ner.

En gång hörde jag någon jämföra stadsjeepar med

djungelfracker. Det tyckte jag var kul, men aldrig

trodde jag att jag skulle få skåda en riktig bergs-

bestigarkostym. Philipp är en väldigt vis man på

många sätt. Vis och välklädd.

Vi hittade fin röd lera. Fin röd lera tar fram människors mjuka sidor.

Det är alltså inte sådär man ska ta sig ner från berg. Man

kanske kan tycka det är konstigt med anvisningar för hur

man går i trappor uppe på ett berg. Men det är bara om man

inte varit i Korea. Hela vägen till toppen av Koreas högsta

berg går trappor.

Åka taxi är kul, på Jeju likväl som någon annan stans.

Sista dagen hade jag och Philipp för mycket fritid, så vi bestämde

oss för att turista lite. Vi valde det till synes lamaste (och närmaste)

turistmålet: the Rock that looks like a Dragon, eller som den

snarare borde heta: the Rock that slightly resembles a rabbit

or the monster from Alien when viewed from the correct angle.

Må vara att the Rock that looks like a Dragon inte var mycket

att hänga i julgranen, men efter det hittade vi något riktigt ballt!

Beskåda the Dragon that looks like a Rock! Notera

hur den faktiskt ser ut precis som en sten!

Är huvudet dumt får kroppen åka till Jeju Island

Förra veckan: en eländigt förkylning som inte ville ge med sig. Början av den här veckan: förkylningen verkade gett med sig. Mitten av den här veckan: jo tjena, feber och sängliggande till idag, lördag. Dock inte tillochmed. Efter att missat att plugga språk med min otroligt söta och roliga vän Yurika, en fredagsmiddag med en okänd koreanska som pluggat i Uppsala och en utgång i Sinchon så insåg jag att, förkylning eller ej, så skulle jag inte missa lördagen också. Nån sorts jävla måtta får det vara. Breaking för Born, introdag för de nya i dansklubben och så utbytesstudenternas sportdag. Med så mycket att välja mellan fanns liksom inte "ligga kvar och snörvla i sängen" med som ett ett rimligt alternativ.

Nu när jag inte pluggar språk känner jag att det vore kul att lära känna lite fler utbytisar, så sportdagen fick det bli, följt av fest med dansfolket efteråt. Win-win, särskilt eftersom jag var för sjuk för att breakingklassen i Hongdae skulle vara ett seriöst alternativ. Sportdagen bestod av lite blandade sporter: fotboll, basket, lite traditionella koreanska lekar, dragkamp och så... koreansk traditionell brottning! Under de ganska få dagarna när jag fick för mig att min kropp inte hatade mig längre hann jag anmäla mig till brottningen och på så vis (man behövde delta i minst en sport) delta i lotteriet om biljetter till Jeju Island.

Upp och iväg! Fram tills att jag är halvvägs till bussen (dvs 200 meter ungefär) känns det som en helt ok idé. Sen börjar ögonen, bihålorna och huvudet värka. På bussen lugnar det ner sig. Jag tänker att det kanske bara var solen. Inte sett den på ett par dagar. Man kan ju bli lite överkänslig då. Det var det inte. På kvartspromenaden i uppförsbacke mot tävlingsplatsen överproducerar jag saliv och spottar två gånger i minuten, funderar på att ta en buss hem, tänker att jag inte orkar vänta på en buss, funderar på att ta en taxi hem, tror att jag kommer kollapsa snart och känner att det här var en fruktansvärt dum idé, innan jag till slut kommer fram.

Väl framme möts jag av Hye-Jeon som påpekar att jag ser ut som ett sånt där blodsugande monster hon inte kunde komma på vad de hette. Blek som en vampy, tydligen. Dock utan nån särskild övermänsklig styrka, tyvär. Nu piggnat till lite, så jag tänkte att om jag tagit mig såhär långt vore det väl larvigt att inte brottas lite också. Den där helvetesvandringen för ingenting hade inte funkat... Träffa lite vänner, heja på lite nya utbytesstudenter och sen var det dags. 5vs5, man står kvar tills man blir besegrad.

I koreansk brottning har man nån sorts festligt band lindat kring ena benet och runt midjan som man börjar matchen genom att greppa. Tydligen mest till för att ge båda en rättvis start, för sen fick man greppa hur man ville. Eller så uppfattade jag det i alla fall. Vinner gör man genom att få motståndaren att sätta valfri fotskiljd kroppsdel på marken.

Först ut var Jeremy från vårat lag mot Lak. Efter en hyggligt jämn match vinner Jeremy för att sedan förlora mot okänd korean nummer 1, min blivande motståndare. Man får tydligen inte använda huvudet i koreansk brottning, så när jag försöker positionera mitt åker jag på en varning, för att därefter på ganska mycket yta, men inte så mycket tid få ner okänd korean nummer 1 och gå vidare till min match 2. Okänd korean nummer 1 fick nåt litet blåmärke, som jag faktiskt skyller mer på hans fallteknik än nåt annat. Det tror jag inte han gjorde, men skitsamma. Har han svart bälte eller? :D

Nästa match, nu vs okänd korean nummer 2. Nummer 2 var lite muskligare och kortare än 1, som jag minns honom. En lite segare match, eller längre snarare, så hamnar även han på rygg med en Göran över sig. Just grejen att man inte vill landa med några kroppsdelar på marken blandat med människor som inte vet hur man faller blir en ganska grötig sport... En till skadad korean, men inte allvarligt han heller. När jag ska till att möta lång tysk istället tycker domarna att resten av laget ska få vara med och leka också och mellan hostattackerna klagar jag inte.

Resten av matcherna går hyggligt och vårat lag vinner. Sen när vårat lag vunnit alla grenar utom fotbollen så är det dags att lotta ut flygbiljetterna till Jeju Island. Två är öronmärkta till manlig och kvinnlig MVP (Most Valuable Player, för er som inte heller är sportnördar), och när de är utdelade är det dags för de två biljetterna öronmärkta vinnarlaget. Den första biljetten fick jag ingen särskild vibb av. De ropade upp namnet, en överlycklig tjej hoppar upp, springer fram, läser namnet, inser att det var fel uttalat, blir ledsen, går tillbaka. Rätt tjej kommer upp, får sin biljett.

Nästa biljett däremot, den kände jag redan innan faktiskt. Det låter skitlarvigt. Det är skitlarvigt, men ja, jag kände det. Det var min biljett. Lappen ur lådan, läser upp, Göran Nehlin. Ingen slump. Feberyra eller ett välförtjänt pris, biljetten var ämnad för mig. Jeju, here I come!

Efteråt, en trevlig middag med HIS följt av ut och dricka som för mig med dagens kropp är en öl, ett halvt shotglas soju och en alkoholfri drink (med jordgubbssmak!), i ovanligt trevligt sällskap. Det är mycket lättare att vara jag i HIS den här terminen. Dels för att jag känner folk, men framför på grund av nybörjarna. Koreansk hierarki kan vara ett jävla gissel, men på något sätt gör den det mindre ok för nya medlemmar att säga "don't speak english", till mig som äldre medlem, istället för att försöka. Just att få folk att våga känns ibland som en större barriär än de faktiska engelskkunskaperna.

Massa nya roliga medlemmar (som inte vågar låta bli att testa engelska :D), en hel del utbytesfolk bland de nya och så de jag redan känner såklart. Det är helt enkelt mycket lättare att vara engelsktalande Göran i HIS nuförtiden.

Insåg att jag trivs i HIS. Det var kul att brotta koreaner. Har en biljett till Jeju! Däremot har jag en nu kropp som får mig att undra om det verkligen var värt det. Men inte så länge. Klart det var!

Seouls största idiot

Ni som följt bloggen ett tag kanske minns min kära senila surgubbe till fysiklärare förra terminen. Efter ett skrytmail två månader efter kursslut med topic "Keep on trucking", inget meddelande och ett bifogat intyg på att han fått nåt lärarpris är han fortfarande hästlängder efter den förbannade idioten till rasistisk skitprofessor jag dras med den här terminen. En usel pedagog, sen till föreläsningarna, dåliga slides, värdelösa inlämningsuppgifter. Fine, jag kan leva med det. Tillochmed det faktum att han verkar tycka att .docx är det bästa sättet att förmedla åtta meningar text med står jag ut med. Vad som däremot är lite svårare att leva med är hur idioten definierar att en kurs ges på engelska.

Jo, han förvarnade i början. Att han tänkte använda koreanska för att förklara svåra termer på engelska och att kanske 20% av lektionstiden skulle vara på koreanska. Hade valt kursen bland ganska få vettiga andra kurser (man är minst sagt begränsad på SNU om man inte kan ta kurser på koreanska) så jag tänkte att jag kunde leva med det. Och det hade jag väl kunnat, om det var det det handlade om. Ganska snart visade det sig att det inte handlade om att förklara svår engelska så mycket som att dra varje litet skämt, varje lite anekdot och framför allt, i princip varje förklaring av det som inte står tryckt på slidsen, på koreanska.

Inte en jävla chans i helvetet att det rör sig om under 40% koreanska, mycket möjligt 50-60. I synnerhet eftersom han lite skönt blandar koreanska och engelska genom att till exempel definiera och förklara termer på koreanska och sen prata om dem på engelska, på ett sätt så han lika gärna kunde hållit sig till koreanska rätt igenom. Kanske förstår han inte att jag också behöver höra förklaringarna på de (datavetenskapligt, inte engelskt) svåra termerna? Kanske inser han inte att det blir obegripligt att förstå koreanskblandad engelska eller att en uppgift att designa om en koreansk hemsida inte är särskilt lätt att göra om man inte kan läsa innehållet? Lika bra att jag pratar med honom...

Vilket jag då gjorde idag, därav inläggets titel. Jag blev ju förvarnad innan om att det skulle vara 30% (ja, det reviderades visst) koreanska. Att det bara var saker som var svårt på engelska som behövde koreanska hade jag fått om bakfoten. En del av sakerna han säger är nämligen oöversättliga. Ja precis, DATAVETENSKAPEN man lär sig i Korea går inte att begripa på engelska. Makes perfect sense, idiotjävel.

Sen kan han tydligen inte anpassa kursen efter bara en student. Visst, vettigt... om det nu inte hade varit så att kursen redan var på engelska, något som ganska tydligt framgick när man sökte den. Det finns hinkvis med kurser att välja om nu engelska är för svårt för studenter som tagit sig in på "Koreas bästa universitet". Det är inte precis så att han pratar avancerad engelska heller. Jag pratade bättre när jag började gymnasiet själv, men nej, enligt honom är det att kräva för mycket av de koreanska universitetsstudenterna. Det ligger nog en hel del i det där att svårigheten med koreanska universitet är att komma in, inte gå ut...

Tydligen har han haft den här "policyn" i sex år utan att någon annan utbytesstudent haft något problem med det. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jo, här. Till att börja med är det ett förbannat under och inget annat att en sån jävla usel och inkompetent skithög till lärare kunnat få undervisa i sex år. Eller nej, det är det inte. Men det borde vara det. Min naturliga följdfråga "Har du frågat dem?" möttes med ett svar ni säkert kan lista ut själva. I mina ögon är det minst sagt märkligt att ett "toppuniversitet" inte uppfunnit kursutvärderingar än, men det kanske bara är jag med min svenska syn på saker och ting.

Vad jag gillar minst med hela det här är att det får mig att tycka mindre om Korea. Korea överlag ligger fortfarande sjukt mycket på plus, men SNU... jag förstår verkligen inte hajpen. Det ligger ute i obygden, lokalerna är oftast nånstans mellan helt ok och halvkassa. Campus är fint, maten bra, men utöver det har jag ganska svårt att se så mycket fint. Ett Microsoft-horande av sällan skådat slag, halvdant boende, obefintlig engelska, men framför allt: helt ofattbart dåliga lärare. Sen jag kom hit har jag, bortsett från mina språklärare, inte haft en enda ens halvbra koreansk lärare. Tur att det inte var studierna som fick mig hit.

Skulle jag rekomendera blivande studenter att åka till Korea? Absolut! Skulle jag rekomendera SNU? Högst tveksamt faktiskt.

edit: Glömde det bästa! Hans lösning på problemet: "if you don't like it, you can always drop the course.", sådär ett par veckor efter att det är för sent att hoppa på nya kurser. Min önskelista just nu: 1) En hitman. Nån som har maffiakontakter? 2) Att jag inte behövde poängen för CSN...

Hur Göran lurade söta döden (med DTs såklart!)

Fet nörd-varning i hela inlägget!

För varje dag närmare fredag känns det som en dag mindre att leva. Redan tidigt på veckan hade jag börjat säga farväl till vänner och bekanta jag stötte på. På torsdagen började ångesten komma. Ångesten och en målmedvetenhet. Må vara att fredag är dagen jag dör, men jag ska göra det med äran i behåll. Må vara att det är lönlöst egentligen, men jag lämnar inte jordelivet utan en fight, det ska 교태 allt få se. Ja, det var nämligen han som skulle ta mig av daga, min dansande vän 교태. Varför? Något så dumt som en utmaning. I brist på sumosar att utmana i brottning, ninjor i kaststjärnedueller och fransmän i mitt-i-veckan-krökande så väljer jag min död genom att utmana en livs levande 250-apms-korean i Starcraft. Väldigt begåvat, Göran.

Fredag kväll och det börjar bli dags att ses. Livet kom emellan tyvär, så inget gemensamt PC Bang, bara några matcher över bnet. Tråkigt, men en liten tröst i att jag får min egen dator medan han sitter på PC Bang med halvsunkig mus (ja, 250 apm var med en dålig mus). Det kan jag behöva. Efter en veckas psykande där vi bland annat kom fram till att gubben jag hanterar bäst är probes, han: reavers, så är det till slut dags. Nog med dödshoten, dags för action.

Match 1 glömde jag tyvär spara rep till. Då 교태 är en gentleman berättade han att han randomat zerg, på Gaia. Tyvär precis efter att jag slängt ner min första pylon i basen, som jag av någon dum anledning inte kommer mig för att avbryta. Visade sig att det inte var nån jättegrej dock eftersom han 12hattat i vilket fall. Efter en för mig sällsynt bra (skryt skryt) probe-micro ser jag att han går tidig lair och att det inte kommer någon hydra den. Därifrån kunde man ju dragit slutsatsen att han går mutas. Det gjorde jag. Av slutsatsen att han gick mutas kunde man sen dra slutsatsen att det då är bra att bygga kanoner. Det gjorde jag tyvär inte. Kanonen 75% klar ungefär när första mutorna är inne i basen. Mainen dör, techen ganska mycket också, egentligen gg redan där även om jag håller ut en stund av ren envishet.

Match 2, PvT på Gaia, eller "Göran inte kan micra och macra samtidigt". Eller varför inte "Göran kan inte micra"? Alltid käckt när man rallypointar in i Siege Tanks och dör med 1.5 k mineraler på banken...

Match 3, PvT på Othello, var nog ändå den mest förnedrande. Nervositet och frustration leder till bortglömda pylons. Bortglömda pylons leder till... ja, ni kan se själva. (Har ni inte så mycket tid att titta på reps så gör det inget, den här är inte precis lång.)

Men Göran, sa du inte att du lurade döden? Lugn, det kommer! Sådär efter tre stenhårda förluster har man inte mycket ego kvar som kan dö, så varför inte ta en fjärde, tänkte jag när han frågade om vi skulle ta en sista. Den här gången valde han. Protoss. Våran gemensamma mainras. PvP, bådas favoritmatchup. Nu var det dags för Reaver-förnedring tänkte han. Själv tänkte jag att det var det sista som skulle komma, med tanke på hans snack om Reavers hela veckan. Så hade i alla fall inte jag gjort det, men å andra sidan är jag inte Korean med 250 apm... Min gameplan var dts->fast exp->templar/goon/zealot-armé för att slippa micra reaver/goon mot hans reaver/goon. Hans var lustigt nog att techa-rusha till Reavers.

Det jag lärde mig den här matchen var att koreaner inte behöver detection för att döda dina DTs. En Reaver och lite egna probes duger bra. Dock så betyder det en Reaver som står länge nog i basen för att jag skulle hinna kanona upp både main, exp och dessutom fick han inte särskilt mycket inkomst under ett bra tag. Ren ekonomivinst till slut. Må vara att det var för att han och hans Reavers bestämt sig för att driva med mig. Må vara att han satt på PC Bang med pissig mus. Må vara att det var en lam DT-rush. I vilket fall slutade mötet med en livs levande Starcraftkorean med mindre än 100% loss. Jag är stolt. Här är reppen i alla fall.

Så varför söta döden då? Karln heter 교태, vilket uttalas ungefär Kjo-tä, eller Cutie, om man vill. Det ville hans engelsklärare i high school i alla fall. Fruktansvärt roligt! Det enda koreanska namnet som inte alls var svårt att memorera :).

(Den observante kan notera att jag i dessa reps ägnar mig åt att suga. Det är en korrekt iakttagelse. Sen jag senast laddade upp reps har det mest gått utför med starcraftspelandet, men med lite tur så ska 교태 lära upp mig nån gång snart. Isåfall är det gg, Uppsala ;) )

Lycka!

Precis så, lycka! Tillvaron är så sjukt bra nu bara! Solen kanske, föreslog någon. Alls inte, snöblandat regn och modd på Seouls gator. Sunshine in my mind! Hittat en låt jag verkligen verkligen verkligen velat ha tag på ett tag, vilket kanske var startskottet. Fast nog mest alla underbara människor runt omkring mig! Massa roliga nya utbytisar, gamla koreanska vänner, Sinchons festcrew och så mina kära danskoreaner! Termin ett och ett uppträdande tillsammans avklarat. Nu är jag inte lika läskig och konstig längre, fast de måste anstränga sig och prata engelska. Läskigt, tror verkligen det är där det ligger faktiskt, till stor del. För nyfikna är de, och intresserade. Engelska är spännande, och nu är de bekväma nog med mig för att försöka prata, vilket gjort att jag nu känner mig konstig och speciell, på ett skönt positivt sätt. Normal känner man sig nog aldrig som vit i Korea.

Bland de nya tillskotten i dansklubben hittade jag världens roligaste Japanska som kompenserade sin bristande engelska med en helt ofattbar förmåga att beskriva saker med gester, hela tiden hjärtligt skrattandes. Nästan en granne är hon också och av någon outgrundlig anledning har hon länge velat lära sig svenska, vilket jag ser som den perfekta möjligheten att få en privatlärare i koreanska, och en hel hög med goda skratt. Nu finns det lite hopp för språket också :).

Oh, och så upptäckte jag att 정훈 är en riktigt intressant kille. Han började breaka för att han för snart tio år sedan såg bboy Blond (en av mina favoriter) göra airflares (eller air tracks som alla kallar dem här) och ville veta hur det kändes. Sen har han varit hyfsat tight med bboy Pocket, det 14-åriga koreanska underbarnet som sätter till synes snabbspolade kombos med airflares, headspins, mills, you name it. Dessutom kan han prata rätt bra engelska, sån där som man kan ha intressanta samtal med hjälp av. Kul kul!

Såhär glad har jag inte varit på jag vet inte hur länge, egentligen ville jag väl inte skriva mer än det. Visa att jag fortfarande lever, för er som undrat. För det gör jag, fullt ut! Jag insåg också att man borde vara såhär jätteglad oftare! I uppgift ger jag mig själv att slänga ihop en playlist som frambringar och bygger på det här humöret (typ som den här låten gör). Tyvär blir den nog lite för personlig för allmänt användande, men har du musiksmak som min (ja, bra alltså) så fråga mig om nån vecka.

Imorrn: lunch med snäll kompis, dans, taekwondo-prova-på, inflyttningsfest hos världens bästa Hye Yeon... och så några små tramsiga lektioner däremellan, men det överlever jag nog också :).

Dagens önskan: fler timmar per dygn!

Tills nästa gång: ha det bäst!