Slutet på det roliga.

Efter Jeju hände rätt mycket coolt, höjdpunkten var utan tvekan vårat uppträdande på skolfestivalen. Det är en ganska grym grej de har här, skolfestivaler. Äta konstig mat, dricka drinkar mitt på dagen, hoppa studsmatta (och landa på nacken när man försöker göra lika coola bakåtvolter som 정훈) och framför allt dansa. Inför publik. Dock dåligt tajmat.

Jeju veckan innan uppträdandet, men på nåt sätt var det tvunget att gå. Min lösning kvalitet (alltså... jämfört med hur det hade sett ut annars, inte absolut) före kvantitet, så jag var bara med i den första av de två låtarna. Mindre jidder, mera youtube. Här kommer det första och enda dansklippet på mig dansandes i Korea. Inte super, men det funkar.

Det här var en helt fantastisk kväll! Publiken var sjukt bra! Enligt både mig och de flesta andra så var det den bästa publiken vi haft det här året. Så mycket energi! Sen var både scenen och ljuset schysst också. Vi hade eld! Kalas! Och ja, kalas var precis vad det skulle bli sen! Humöret på topp för hela dansklubben ledde till en helkväll i Nokdu med oss och Morphine (skolans jazzdansklubb). Min bästa kväll med HIS!

Och sen då... det är lite löst. Pluggat, men faktiskt inte så mycket. Klart hanterbart. Nästa roliga dansgrej var ganska nyligen. 정훈 (en av mina två bästa kompisar i dansklubben) frågade om jag ville vara med och dansa i Nokdu. Först fick jag intrycket av att det var nån sorts dansevent i Nokdu som våran klubb skulle arrangera, sen förstod jag det som att vi skulle uppträda på en nyöppnad restaurang. Skitsamma tänkte jag, vi ska mest freestyla och jag ville dansa med de andra bboysen en sista gång. Det visade sig att Nokdu numera har en klubb, Track, och att vi skulle uppträda på öppningskvällen. Coolt!

Väl där så segar arrangörerna nåt bedrövligt medan jag roar mig med att oroa mig. Tror vi kom på scenen nästan en och en halv timme efter att vi skulle. Att dansa som vit i Korea är lite intressant. Så fort man kliver upp på scenen jublar folk mer än när en Koreansk dansare gör bakåtvolter. Som Jeremy så fint sammanfattade situationen. Det är en sak när Tony Hawk gör störda skateboardtrick men när hans fyraåriga son (med reservation för att just Tony Hawk förmodligen inte har en fyraårig son) gör en ollie är det en mycket större grej. Han kan, fast han är vit ;). Uppträdandet gick lite sådär, men det var kul och publiken var ganska okritisk. Jag med, mot mig själv, för en gångs skull. Fast en och en halv timmes nervositet gjorde sitt när vi var klara. Partyhumöret dog och jag gick en liten stund efteråt, något som senare skulle ge mig ett smeknamn.

Härnäst då? Jo, det ska jag förklara! Med risk för att kronologin blir fel, ja det blev den nog. Det här var innan Track. Olov och My! :D Vi käkar Jimtak, Dak galbi och dricker i Nokdu, bestiger berg med 승희, festar/spelar biljard en helnatt i Sinchon, misslyckas med att gå på Starcraftfinal tillsammans (damn you, Korean Air. Amatörer!), hänger i Hongdae och har fruktansvärt trevligt! Skitkul att ni kunde komma! Strax ses vi igen!

Sen hände det säkert mer, the Street Game till exempel, men i stora drag så är det nu det blir sluttentor och skit. Inte så mycket dansande eller annat kul, mest nån veckas plugg och sen var det klart. Tror det på det hela taget gick ok, vilket vore väldigt larvigt om det inte gjorde med tanke på mina kurser (eller avsaknad därav).

För drygt två veckor sen fick jag sommarlov, bland de första av mina vänner. Lite tråkigt att ingen annan hade det, men lov är ändå lov! Shoppat lite kläder, träffat massa folk, druckit för ofta (ja, Nokdu har den effekten, finns inte mycket vettigt att göra när man träffar sina vänner där tyvär), sagt hej till världens bästa professor, Sang Lyul, hängt på Vitamin PC, ätit nästan daglig Bibimbap och försökt göra allt jag annars skulle haft ogjort. Vilket mest handlat om att träffa folk och se en match Starcraft till.

I stora drag lyckades jag också, men fyfan. Den här sista perioden har varit underbar och förjävlig. Att nästan varje dag säga förväl till vänner för att inte veta när, eller ens om, man kommer träffa dem igen suger som inget annat jag varit med om. Tuya var först, måndagen efter lovet började. Därefter vän efter vän, avslutningsfest efter avslutningsfest. Svårt att säga vad som var svårast, men HIS avslutningsfest för mig ligger bra till. Många hade fortfarande skolarbete kvar, så jag fick aldrig chansen att på riktigt säga hej då till alla i dansklubben. Det suger.

(Den kvällen fick jag förresten mitt smeknamn. Tydligen var Track inte första gången jag behövt gå hem tidigt från dansklubbsfester, så numera är jag Cinderella, aldrig kvar efter tolvslaget. >__<)

Men det var en fantastisk period. Jag bestämde mig för att inte lämna landet med något viktigt osagt. Det gjorde jag inte heller, vilket ledde till ett helt fantastiskt samtal! Men också en del människor jag kommer sakna väldigt mycket mer nu. Några rader till innan jag ger mig, men nu börjar det faktiskt bli för personligt för en blogg. Tänkte avsluta med några bilder på människor som betytt väldigt mycket för mig (och som jag råkar ha kort på). Tyvär har jag ingen bild på 정훈, men han är helt klart en av dem.

Må vara att jag är trött nog att se drogad ut, har två kepsar

på mitt huvud och mosar Ragnhilds, men det här är mina

vänner! Så bild blir det ändå. Ragnhild och Joanne, the best!

Joanne tycker så mycket om mig att hon

klädde sig svenskt idag, utan att veta om det!

Och jag tycker om henne minst lika mycket!

Det här är egentligen mera ett sätt att visa en fantastiskt rolig

bar. Aldrig varit där, men det står coffee & beer. Borde

betyda att man kan få coffeebeer där. Coffeebeer har varit

lite av ett tema nu senaste veckan. Somliga gillar det, andra

(Ragnhild undantaget) är mesar!

Här är Yurika igen. Hon är nog den sötaste människan jag känner.

Eller varför ens nöja sig där. Tror inte ens jag känt kattungar som

varit gulligare. Hon sa en väldigt fin sak häromdagen. Hon sa att

jag alltid är glad och ler. Jag är inte alltid glad och ler, men jag är

det när jag träffar henne. Alla borde ha en vän som Yurika.

Tillsammans med 정훈 så är 지영 människan jag kommer sakna

mest från HIS. En helt fantastisk kvinna. Önskar bara att jag

lärt känna henne tidigare... Eller att jag får chansen igen någon

gång framöver. Kan ingen ta och flytta Korea närmare Sverige.

Det här är orimligt :(.

Önskar att jag hunnit ta kort på alla mina underbara vänner men det har jag inte. Och fortsätter jag det här dör jag snart nostalgidöden. Hej då bloggen. Hej då Korea.