Strandad i St:Petersburg

Efter uppskattade visdomsord från en vän blev det skitflight ett par dagar senare snarare än den bra som gick före helgen. Och vad glad jag är för det! Hade inte velat gå miste om de här senaste dagarna med mina kära vänner, men nu betalar jag priset. Tänkte (bland annat) lägga tiden på att blogga klart om vad jag gjort sen Jeju, i ärlighetens namn mest för min egen skull, för snart kan jag komma hem och berätta för er andra :). Dock inte än, för nu är jag strandad.

Nån som har fördommar mot Ryssland? Om inte så borde ni. Tro mig när jag säger att det finns skäl för dem. Efter att ha landat i ett grådaskigt Ryssland vid tiotiden börjar det. Vi slussas genom betonggråa korridorer (ja, innan idag trodde jag på det där att alla flygplatser ser någotsånär likadana ut. Inte den här, den ser ut lite som bajs) till passkontrollen och utan att veta om det förväntas vi ha fyllt i en blankett i dubbla kopior. Det får man veta efter att man på ryska blivit förolämpad för att man inte förstod att man skulle vänta bakom linjen tills man blev framvinkad. Med ifylld blankett köar jag lite till för att sen mötas av den värsta stereotypen jag varit med om.

Kortklippt, översminkad och med en lätt drogad blick sitter hon där. "Passport!" (notera avsaknaden av please... lite skillnad när man nyss varit i Korea) säger hon med monoton stämma. Jag ger henne pass och biljett och det triggar följande konversation:

- Visa, no! No no no!

- I'm transferring.

- No no, no visa!

- I'm only going to transfer.

- No no NO! No visa!

Jag pekar på biljetten, visar att det är transfer.

- No no! No visa!

Hon plockar upp telefonen och ringer en aningen mindre irriterande kvinna som tar mitt pass och min biljett, och efter en stund kommer tillbaka och förklarar att jag ska vänta på våningen ovanför tills mitt plan går imorgon. Våningen ovanför där det finns ett rökrum och några bänkar. Ingen toalett, inget att äta, inget att göra. Så jag börjar irra lite. Efter vad som inte kan beskrivas som en labyrint kanske, men banne mig långt från intuitivt, hittar jag vad som verkar vara området där man borde vänta. Lite nödmat finns det, och toaletter. Så jag överlever.

Medan jag stod och facebookade på lånedatorn med tangentbordet från helvetet så hände dagens positiva överraskning. Fram kommer en rysk tjej som jobbar här och (på i princip flytande engelska!!!) frågar om det är jag som skulle till Stockholm, ber lite om ursäkt för hon pass-kärringen, berättar hur jag ska resa och är allmänt hjälpsam. Visar mig var det finns ström och internet och var och när jag ska åka imorgon. Ryssland ska tacka henne för att jag har nån sorts positiv bild alls kvar av dem.

Hursomhelst, nu sitter jag här småfrusen, gäspande och lätt hungrig med tretton och en halv timme tills nåt händer. Borde ju gå att få lite bloggande gjort kan man tycka... Kommer jag hem alls imorrn blir jag nöjd, eller så känns det nu. Prutt!