Jullovet börjar

Hej! Här kommer ett gravt försenat blogginlägg. För er som undrade är internetuppkopplingar inte som glädje. Delad är inte dubbel, eller ens särskilt kul. Sen hjälper det inte om man är lat heller, men men.

Det här inlägget börjar där terminen slutar, eller strax innan faktiskt. Mitt på dagen den 14e, på Incheon International Airport möter jag Camillla. Shanghais trafik vann över Nisse så han dök inte upp förrän på kvällen. Skype är ganska häftigt, hans bror ringde min koreanska mobil från Australien och berättade detaljerna, för lokaltaxa. När Nisse och Camilla flyttat in sina grejer inser vi rätt snabbt varför de här lägenheterna inte egentligen rymmer mer än en person. Men men, det är bara en dag, eller tre tydligen. Skulle kanske bett någon som kunde lite matte om hjälp med datumen och tiden...

När gästerna är inflyttade drar vi mot Mazzi Mazzi (eller hur det nu stavas), stället med mest bli-full betoning av terminens pubar, för Jaris sista kväll i Korea. Billig öl, mat och kiwi-soju, utbytesstudenter som dräller in under hela kvällen. Väldigt mycket som Mazzi Mazzi brukar vara. Nisse och Camilla verkar också trivas bra, men runt tolv lämnar vi Nisse i trygga händer och säger hej då till Jari. Camilla efter ett drygt dyngs vakenhet, jag med en tenta klockan halv elva dagen efter.

Tentan gick bättre än väntat, eller det tror jag i alla fall. Kändes bättre än det borde i alla fall. Sunkiga översättningar av indiska filosofer kan vara det drygaste man kan läsa faktiskt. Technical writingen gick också riktigt bra... och professor Lols fysik slutade lite lustigt. Senare under veckan skrev jag ett av mina sämsta arbeten hittills. Det var 30% av kursen, men jag var less, professorn senil och jullovet hade börjat. Det tog mig sammanlagt kanske tre timmar att skriva. Och tur var det att jag inte ansträngde mig mer. Alla i klassen fick A utom de tre som pratat minst (inte jag, jag kan ju liksom engelska) som fick A-. Tror det är omöjligt att få mer lättförtjänt betyg än så faktiskt. Det om skolan, nu till lovet!

Efter lite shopping, starcraft (dagens starcrafttips: om du ska se livestarcraft i Korea, undvik MBC stadium i Mullae. Jag skulle kunna ha en lång utläggning om hur bedrövligt det stället är... och ju mer jag tänker på det, desto mer sugen blir jag, så här kommer världens längsta parentes: I Mullae finns det hus och gator, som i vanliga stadsdelar. Tillochmed bilar och enstaka människor, dock inte särskilt trevliga sådana. Däremot finns det egentligen inget som tyder på att någon någonsin gör annat än att ta sig igenom eller ut från Mullae. Inga restauranger, knappt några matbutiker, inget liv, ingen rörelse.

Försöker man handla starcraftgodis så möts man av en klaustrofobiskt liten Seven Eleven med sällsynt otrevlig personal, lämnar den för dess koreanska motsvarighet som faktiskt bara är klaustrofobiskt liten. För att hitta starcraftstudion måste man gå igenom någon sorts konstig kläd-outlet med rulltrappor som inte går, rader av kläder uppställda som stängsel och återigen en total brist på liv och rörelse. Efter hiss, trappor och omvägar hittar vi till slut studion. Ååååååh... antiklimax! Trångt, fult och kallt. Precis som OGNs stadium inte är. Föga förvånande hamnar vi på TV nästan direkt, vilket var tur eftersom Nisse nästan somnade strax därefter och vi behövde bege oss. Förhoppningsvis för att aldrig komma tillbaka. Ganska mäktig parentes va? Jag klandrar ingen för att gå tillbaka och läsa början av meningen igen.) och häng i Sillim drog Camilla till Tokyo. Jag och Nisse, ensamma i Seoul. What to do?

Till att börja med så gav vi oss iväg och såg lite riktig starcraft. Utan att veta bättre kliver vi rätt in i en knökfull OGN Stadium och undrar vad som hänt. Fredag och tydligen inte vanliga Shinhan Proleague. Ikväll var det något stort på gång. Minst sagt, tydligen. Det visar sig att vi klivit in på EVER OSL Round of 8 mellan Flash och Jaedong (rankade nummer 4 resp. 1 just nu, för er som inte är nördar)! Ganska ballt! I match 2, Calm vs Pure, en sevärd match som handlade väldigt mycket om kanon-timing, hamnade vi på tv. Vi är på 02:58, men hoppa inte, matchen är bra!

Detta om nördande, nu till resten av veckan. Terminsslut betyder åka hem för väldigt många utbytesstudenter. För mig och nisse betyder det ingen att festa med. I alla fall innan Nisse använder sina mäktiga couch-surfing-skills. Nisse frågar runt lite och hittar en tjej som vill festa och visa oss stan. Jag minns inte riktigt var den här dagen började, kanske var det samma dag som vi drog till Itaewon och letade engelska böcker, troligtvis var det efter starcraftmatchen. Middag i alla fall, och sen mot Hongdae. Där möter vi roliga koreanska tjejen och hennes två kompisar: blyga tjejen och hennes lillasyster.

Vi möttes på en bar, tog några öl och gick sen till en sjukt nice klubb/bar/nånting. Tror inte det var meningen att man skulle dansa, men det var grymt bra musik och ascool inredning. Grymt bra musik på det där sättet att jag knappt kände igen en enda låt, men diggade i princip alla. Hurra! Där konstaterade vi att blyga tjejen var klassiskt koreanskt blyg, dvs, jag-tror-inte-jag-kan-någon-engelska-blyg. Tyvär hjälpte det inte med alkohol, men vi hade kul ändå. Sen mot klubbarna.

Häftig klubb, roliga Koreanskor, vi:

Vi fick frågan massa folk eller inte på klubben. Jag röstade för inte, efter mitt senaste besök på en överfull koreansk klubb. Inte kvällens bästa beslut kanske. Dåligt tecken nummer ett var inträdet: 5000 won (30-35 kr). 20 000 är ganska vanligt, och här ingick en drink. Märkligt nog var det ganska bra musik, men någonting gjorde de garanterat fel. Det var vi fem, en kille som stod och hängde i baren och personalen. På riktigt. Efter tolv, mitt i ett av stans populäraste områden. Ner med gratisdrinkarna, innan vi rymmer, irrar runt, möter liten dryg, full amerikan, håller oss från att hamna i slagsmål fast han verkligen bad om det och tar taxin hem. Bra kväll!

Efter det gör vi nog inte jättemycket mer innan Nisse åker hem. Hänger på PC Bang, plockar gosedjur ur automater och lever billigt. Tiden går fort när man är lat och har kul. Ses i vår, baby Nils!

Levnadskonst

Hur man har ett grymt jävla dyng i Korea:

Klockan tio ungefär börjar man med en middag med Jari och Johanna som var här och hälsade på från sitt Utbyte i Tokyo. Middagen följs av drinkar och soju på Bidan. Grymt god middag följt av världens mysigaste ställe att dricka på med asgoda drinkar för 15 spänn glaset. Därefter tar man sig över gatan till Mazzi Mazzi för öl och persikosoju. Lite mer fokus på dricka än mys, men fortfarande väldigt trevligt. Så vad gör man som full mitt i natten i min del av Seoul? Pc bang, såklart!

Nånstans på vägen träffade vi dh, som han hetat för mig, våran mystiska granne två våningar upp som brukar spöa oss i starcraft. Han visade sig vara en stört trevlig kille och det mystiska dh förklarades av att han hette Dong-Hyon, eller hur man nu transkriberar det. Efter lite tjat från Jari ger vi oss på ett par 1vs1-matcher som för mig mest liknar en lektion i ödmjukhet. Till mitt försvar full som sagt, tror jag och dh kommer spela spännande 1on1-matcher framöver. Bättre vinnare får man leta efter dessutom. Så trevlig och ödmjuk att det inte alls sved att få stryk.

Några matcher senare har klockan på något märkligt vis blivit strax efter sex på morgonen. Vi följer Johanna till bussen, går hem softar lite. Inser att vi inte är trötta. Jag råkar gå in på teamliquids schema för att se att spännande livematcher börjar klockan ett, om sex och en halv timme. Följaktligen behöver vi mera öl och chips. Några timmar av öl, chips och blandat datande senare är klockan dags att gå. Frukostöl från Kwon, frukostmacka från Paris Baugette och take-away-lunch-donuts från Dunkin Donuts och sen är vi på väg.

Utöver en grym kväll bakom oss och livestarcraft framför oss har solen börjat skina. Varmt och intensivt, dagen känns helt underbar! Väl framme på matchen märker vi att sittplatserna är slut för länge sen. Matcherna i sig har jag inte jättemycket minne av (nån sorts galen all in bunkerrush tror jag, men det är nog allt, sådär på rak arm), mer än att Jaedongs lag hade två vinster i ryggen när Jadeong, rankad nummer ett i Korea, sätter sig ner för att spela sin match. Chanserna att Bisu ska få spela i game 4 känns ganska klena och mycket riktigt avgör Jaedong och SK förlorar med 0-3.

Där nånstans under matcherna hittade vi Taylor, en amerikansk engelsklärare och starcraftfan som vi bjöd på lite paus-öl när vi smög ut mot toaletterna mellan matcherna. Efter matcherna går vi för att käka lunch, middag eller vad nu måltiderna heter när man varit uppe över ett dygn. Namnet är väl kanske mindre viktigt, innehållet desto viktigare. Här nånstans i historien börjar en hemlös koreansk man prata med oss. Vet inte riktigt hur det blev så, men det blev rätt uppenbart efter en stund att vi borde bjuda honom på mat. Vi kommer överens om pizza, letar upp Pizza Hut, äter underbar pizza och säger hej till hemlösa killen och Taylor.

Efter det ger vi oss ut från Yongsan station (station som i tunnelbanestation) för att ta oss till tunnelbanan. Vi går omkring lite på den stora gågatan i den gassande solen. Sen, lite oklart varför, börjar jag göra lite windmills på gatan, blir artigt ombedd att inte göra det där av nån sorts vakt, går en bit bort, hittar några asgrymma BMX-killar som trixar som Jari fotade, gör lite till ful-windmills, går omkring och trivs i solen och går tillbaka till Yongsan station. Hemåt mot sängen. Och det, mina vänner, är hur man har en underbar dag i Korea!

Long time, no blogg

Det var ett tag sen nu. Mycket att göra, men framför allt lite ork och lust. De har höst i Korea också, även om den inte är riktigt lika förlamande som den svenska. Mest av allt är det nog att det börjar kännas som vardag här. Inte som i att jag inte fortfarande gillar stället, men jag har börjat kunna se mer neutralt på det. Det finns saker som är underbara: breaking, starcraft, mat man har råd med och mer. Sen finns det saker som är mindre kul: kassa lärare, halvsunkigt dyrt boende och en befolkning man knappt kan kommunicera med. I vilket fall känns det som min vardag nu.

Betyder det att inget spännande har hänt sen senast? Absolut inte! Jag testar med kronologisk ordning, även om jag inte är helt säker på att jag kan lita på mitt minne nu.

Bobos vs Ankan fick sig en liten twist. Efter att länge skjutit upp det välbehövliga frisörbesöket, bland annat med hjälp av en keps, så var det till slut dags. Bobos hade de mest övertygande argumenten, så Bobos fick det bli. Tänkte jag. På väg mot Bobos insåg jag dock att jag inte var säker på att jag var på väg mot Bobos. Det var ett tag sen jag gick förbi stället och den som känner mig vet kanske att lokalsinne inte är min starka sida. I mitt irrande gick jag förbi en frisersalong som såg riktigt trevlig ut... men den var inte Bobos. Efter mycket irrande hittar jag till slut den smakfulla skylten som markerar mitt mål, bara för att inse att stället befolkades av koreas kanske läskigaste frisör. Nej tack, tänkte jag och flydde till det trevliga stället jag hittat i mitt irrande. Efter mycket slitsamt förklarande blev håret kort och jag insåg ännu en gång att jag inte passar i långt.

Nästa roliga sak var att Carin från DV kom till Korea. Hon och hennes kompis Hanna skulle bo här en knapp vecka och jag fick tillfället att träna på att vara korea-guide. Det första jag ska lära mig till nästa gång jag behöver guida är frasen "finns det bläckfisk i den här?". Carin hade nämligen en imponerande förmåga att välja bläckfiskrätter när hon valde slumpvist från menyerna. Lagom skoj. Så vad hittar en bra Korea-guide på åt besökarna? Ja, såklart. Live-starcraft! SK vs WemadFOX. Bisu spelade i game 4, så med väldigt blandade känslor hoppades vi ändå att sk SK skulle torska en av matcherna så det skulle bli en fjärde match. Mycket riktigt gjorde de det och game 4 blev av. Såhär glada var vi:

Bisus fangirls och jag. Hoppa fram till 1:04 för att se vad jag menar.

Somliga tog seden dit de kom och gömde sig för kameran som skolkande koreanska skolflickor, men lite skymtar de ändå.

Utöver sverigebesök så har jag dansat på och pluggat. Ingen dans senaste veckorna, dock. Överansträngda fingrar plus minusgrader dödar verkligen lederna i fingrarna. Tänkte att jag ska låta dem vila ett tag och dessutom behöver jag plugga. Längtar verkligen efter att den här terminen ska ta slut. Ska bli skönt att bara kunna fokusera på att dansa och ha kul. Senhösten i Korea är ungefär som i Sverige. Massa plugg, mörkt och kallt. Fast nu är dagarna lätträknade. Tio dagar kvar till sista tentan, sen ska jag bli bäst på att breaka.

Tack för allt tjat om bloggande förresten. Det tog fortfarande en mindre evighet, men det hade säkert tagit ännu längre tid utan tjat.

Jag och legenderna.

Det var väldigt frestande att göra ett till inlägg med "världens bästa" i titeln. Fast väger man den här dagen mot de andra så framstår de andra, hur underbara de än varit, som ganska futtiga. Lördag eftermiddag, tunnelbanan till Hongik, framme vid Rivers Crew Studio. Upp för trappan, in genom dörren. Väl där möts jag av Born och 오승택 (Å Sung-Täk), eller Evan som han kallar sig på engelska (ett ganska vanligt fenomen i asien, att folk tar sig ett engelskt namn).

Hursomhelst, Born och Evan möter mig och Born berättar att dagens klass är inställd. Bboy Supa-Zilla, också från Rivers Crew, ska gifta sig och skulle precis till att hålla ett wedding party. Sen gör han den här dagen till en av de häftigaste jag varit med om någonsin. Han frågar om jag och Evan vill komma med.

Träningskläder, men framför allt det faktum att jag aldrig träffat Supa-Zilla gör mig lite tveksam, men Born tycker jag borde komma och förklarar att festen är på en hiphopklubb. Avgjort, jag hakar på.

Brudgummen

Klubben ligger i en källarlokal ett kvarter bort och väl där möts jag och Evan av Born. Han välkomnar oss och trycker en varsin öl i handen på oss. Born är verkligen en otroligt social och trevlig person. En sån där människa som kan få en att känna sig bekväm i en situation nästan direkt. Med honom där var det så jag nästan inte tänkte på situationen. Nästan. Det var jag, enda utlänningen som kände två av personerna på festen, förmodligen killen som var sämst på breaking där, mitt bland livs levande legender. Born, Physicx, Supa-Zilla och lite annat folk ur Rivers.

Nervositeten byttes mot förväntan när det görs plats på golvet och djn börjar förbereda. Upp kliver ett gäng kids, Rivers Crews nya generation. De kör en grym show där de bajtar stenhårt från gamlingarna i crewet. Askul! Blev riktigt skön stämmning i hela klubben. Därefter kliver den gamla generationen upp och kör lite breaking, lite höftrullningar till Abracadabra och lite mer breaking. Sen drar festen igång. Jag och Evan känner oss lite bortkommna men efter att jag hälsat på Physicx och han chasat upp oss på dansgolvet är det liksom bara att breaka. Man säger inte emot Physicx :).

Physics i träningsoverallen. Skulle du säga emot om han sa åt dig att dansa?

Sen på festen träffar vi några av Physicx elever. Jag och Evan var de enda som var gamla nog av de som hade kommit till Borns klass. Ålder stoppar tydligen inte Physicx elever dock. En av snubbarna var 17 och såg väldigt nöjd ut över att Born bjöd honom på ölen innan han frågade om hans ålder. Jag och de andra fyra eleverna satt och hängde ett tag tills jag fick nog. Förvånansvärt mycket tjat krävdes för att få upp dem på dansgolvet. De var minst lika nervösa att vara mitt bland Rivers Crew som jag, trots att de var långt mycket bättre än mig. Antar att det sitter väldigt mycket i huvudet.

Grym musik, dansgolv med Rivers Crew, öppen bar. Tror den här dagen blir svår att slå. Stämmningen var fantastisk, Born själv sa att hans familj skulle gifta sig idag. Det fanns kärlek i den klubben.

Höst i Seoul

Hösten har kommit till Seoul. Campus har gått från grönskande till gyllene och kylan börjat smyga sig på. Fortfarande inte värre än att man klarar sig med en tjocktröja dock. Lite mer än vad jag har hört kan sägas om Sverige. Den här veckan inledde jag med att fastna rejält i serien True Blood. Plöjde två säsonger på fyra dagar, sabbade mina dygn mer än vanligt och har inte gjort nåt vettigt alls.

Eller nästan i alla fall. Drällde runt på campus med min kamera och fick lite bilder. Alla bilder är från min tiominuterspromenad mellan student center och språkkursen.

Först ut: Ett sånt där träd som man bara måste

fota om man håller på och tar höstbilder. :)

Världens skönaste damm, mitt i campus.

Till vänster ligger en väldigt mysig stig som

jag tar till språkkursen två gånger i veckan

Precis såhär mysig är den!

Halvvägs framme ligger fina trädet. Här kan man ta igen sig om

man (efter 5 minuters promenad) är trött. Eller bara lat.

Till vänster ligger fotbollsplanen. I huset en bit fram till höger kan man käka pasta med kniv(!) och gaffel om hemlängtan blir för svår. Det gjorde jag med en kompis i tisdags. Första gången med kniv sedan jag anlände.

Circa fem meter till vänster och lite framåt från förra bilden.

Längst fram på vägen från förra bilden pluggar

business-folket. Högvis med utbytesstudenter.

Vägen jag tar, fast åt andra hållet,

när jag ska till min morgonfilosofi.

Häpp! Det var allt för den här gången.

Dans, dans och mera dans! (och lite tunnelbanehyfs)

Förra helgen hade nog förtjänat ett "världens bästa"-inlägg den med. Känns så ganska ofta här faktiskt. Helgen började med träning med HIS. Efter träningen frågade ett par killar från klubben om någon ville haka på och kolla på en danstävling. Hade visserligen en massa plugg att ta tag i, men ibland får man prioritera.

Tävlingen hette Zippo Hot tour och var en tävling för universitetsdansklubbar. Det var en mix-genre-tävling. Allt som gick att dansa till hiphop var ok. Breaking, locking, popping, whacking, krump, you name it! Klassiskt crew mot crew-battle. DJ Rex från Rivers crew stod för beatsen.

Domarnas showcases var bland det ballare jag sett, i synnerhet en av dem, som ägde i både locking, popping och krump. Koreansk krump har sin egna stil och var något jag insåg att jag faktiskt gillar. Aldrig riktigt gillat stilen förut, men i ett battle gör den sig fruktansvärt bra.

Först ut att battla var ett gäng helsköna dansare som körde på temat läkare och humor. Jättebra var de inte och fick rejält med stryk av andra crewet. Däremot bjöd de på en riktigt grym show! Läkarrockar, munskydd och kirurgikoreografi. Grymt kul show! Synd att de inte var lite bättre, hade absolut velat se mer av dem.

Läkarrock på! Doktor Dans skriver ut ett recept på underhållning.

Utöver läkarna så var det ett crew i synnerhet som stack ut. Feel da Street, ett riktigt grymt crew. Mest bboys (en del med riktigt imponerande power) men de behärskade de flesta stilarna någotsånär. Det roligaste var när den hårdaste bboyen började sitt set med tio sekunders whacking. Fruktansvärt kul, publiken älskade det! (Här är en video på ungefär hur "coolt" whacking är: http://www.youtube.com/watch?v=MxyekywC_BQ)

Tävlingen hölls i Yongsan, ett ställe som är väldigt känt för sin electronics market.

Från Yongsan station kan har man en ganska schysst utsikt:

Det var förra helgen, nu till den här och varför Korea på allvar är världens bästa land. Jag pratar naturligtvis om Bboy BORN! Lördagmorgonen börjar med sovmorgon istället för den halvt planerade livestarcraftmatchen vid Yongsan. Men lika glad för det är jag, för idag är det dags! I god tid beger jag mig hemifrån, käkar riktigt grym lunch för 35 spänn på vägen hemifrån och sätter mig på bussen. Från buss till tunnelbana, från tunnelbana till Hongik Uni. Nu är jag nästan framme.

Efter att insett att min vägbeskrivning inte alls var lika uppenbar som jag först trodde börjar jag känna mig lite orolig. En halvtimme tills träningen börjar, ingen aning om den handritade kartans skala. Dock oroade jag mig i onödan. Som vanligt var Koreanerna fruktansvärt trevliga och hjälpsamma. I alla fall varannan ung människa man frågar kan tillräckligt med engelska för att hjälpa en hitta.

På vägen går jag förbi Hongik Uni som hade en fruktansvärt mycket mer imponerande ingång än SNU, bilder kommer nästa vecka. Några hundra meter till så tar kartan slut och jag börjar fråga om vägen. En söt koreansk tjej pekar mig rätt och till slut är jag där. Rivers Crew studio!

Dörren framför mig, känns ganska nervöst nu. Om inte annat för att jag inte är säker på att jag skulle känna igen Born på riktigt. Öppnar dörren, möts av världens kanske coolaste ställe. Physicx klass är slut, men de som tränat där kör fortfarande i luckan innan Borns ska börja. En av dem, en amerikan som är här som engelsklärare, ser att jag är lost och börjar snacka med mig. Förklarar att jag kan värma upp och att Born kommer om en kvart eller så.

Tio minuter senare är han där. Bboy Born. På riktigt. Vi hälsar och det slår mig direkt att han verkar vara en astrevlig snubbe. En del av världseliten, men det är inget som avspeglar sig på hans sätt. Hur skön och avslappnad som helst.

Bboy Born 2005, och han har inte blivit mindre cool sen dess.

Själva träningen var riktigt kul, även om det känns lite tråkigt att inte förstå det han säger. Däremot förklarar han bra med kroppen och ger personliga tips när det behövs. De som tränade för honom var från min nivå till riktigt riktigt balla. I synnerhet en liten kille som kallas Bboy Goblin. Tror han kan vara ett namn att komma ihåg. Lärde mig grymt mycket fick ett par riktigt välbehövliga tips om mina toprocks. Åtta månader till med Born, kommer vara grym när jag kommer hem till Sverige! (Jo, har bestämt mig att jag ska förlänga. Pratar med skolan nu.)

På väg därifrån gjorde jag sällskap med två astrevliga snubbar från träningen. Som om inte träningen var grym nog, folket verkar skittrevligt!

Tunnelbanan hem, middag med Jari, Nilla (som är på besök. Kul kul!) och Regis som urartade i dricka (rätt lite för mig, insåg att min kropp behöver mer träning, inte mer alkohol), karaoke och till sist ett dumt efter-karaoken-infall att springa uppför Hell Hill. Grymt bra dag!

Tänkte avsluta med lite ordningsföreskrifter jag hittade i tunnelbanan härom veckan.

Tänk på stackars sura ensamma killen. Pussas kan ni göra hemma.

Om du tänkte nypa damer i rumpan så de skriker, undvik att göra det i närheten av andra damer, de blir nervösa. Kan man annat än älska personernas miner?!

Och så Bobos vs Ankan... Bobos leder stort, men jag köpte en keps, så det är inte kris längre. Nån dag när jag inte är lat kilar jag ner dit, om ingen omgående och övertygande förklarar varför Ankan skulle vinna.

Peace!

Världens bästa land!

För någon med mina intressen i alla fall. Inte för att jag inte visste det, men idag blev det väldigt tydligt. Efter dagens ganska sega föreläsningar drog jag förbi HISs lokal för att träna lite och hänga. Nötte six-step och slappande nån timme. "Six-step?! Har inte du breakat ett tag? Min gamla moster kan six-step!", kanske du får lust att utbrista nu? Måhända att hon kan. Det trodde jag också att jag kunde. Innan jag såg Koreanerna. Första träningen fick mig att inse att det är deras breaking jag vill lära mig. Kastade bort allt gammalt, började från scratch. Nu, veckor senare, börjar jag till slut bli nöjd. Nöjd på riktigt. Om ett par månader kan jag säga att jag kan six-step. På riktigt, som Koreanerna kan det.

Nåja, nu var det inte six-step, eller ens särskilt mycket breaking, det skulle handla om. Vad finns det mer som gör Korea underbart? Jag tror ni vet svaret. Den här gången tänkte jag inte ge någon varning till er ickenördar. Det här är inte internt skoj för starcraftfolk, det här är koreansk kultur.

Mitt i breakingträningen (eller i ärlighetens namn, mitt i slappandet) kom 김성일 (Kim Sång-Il, jo det låter ruggigt likt nån känd Nordkorean) förbi. Han är en riktigt grym bboy och väldigt trevlig dessutom. Vi snackade lite och han berättade att det var en starcrafttävling på gång utanför skolan. Hann mest avsluta meningen innan jag var på väg.

På väg till "utanför student center", en vägbeskrivning som lämnade en hel del... valmöjligheter. Just nu pågår nämligen nån sorts festival på campus och starcrafttävlingen skulle vara en del av den. Efter lite irrande hittar några andra kompisar från HIS mig, bjuder mig på middag (verkligen inget jag är bekväm med än, men det är typ omöjligt att inte bli ibland. får helt enkelt vänja mig och börja bjuda tillbaka) och kollar upp var och när starcrafttävlingen ska vara. Jag rusar dit, bara för att inse att det var finalerna och att amatörmatcherna är över sedan länge. Too bad, får vänta till i vår med att få stryk av Koreaner.

Klockan närmar sig sju, matcherna ska till att börja. Upp på scenen kliver... ja, jag vet faktiskt inte vad han heter. Men för er som sett en del matcher över, borde ansiktet vara bekant. Upp på scenen kliver alltså en koreansk proffskomentator! Efter att bett mig, som enda foreigner i publiken, om ursäkt för att allt var på Koreanska (naturligtvis på Koreanska) börjar han visa varför han är en av koreas bästa, om jag nu ska tro folket runt omkring mig. Och det ska jag. Dels är det hans röst: när han skulle starta matchen sa han något som inte var men förmodligen betydde "staaaaaaaaaaaart", bara att han höll tonen sådär läskigt länge, så man undrade om han var sångare egentligen. Imponerande, och det gjorde publiken vild! Utöver rösten så hade han en förmåga att ständigt få publiken att skratta, ni vet, sådär som svenska sportkommentatorer inte gör.

Mr kick-ass Kommentator.

Första finalen är tjejernas. Ja, tjejernas. I Korea spelar tjejer starcraft. Bra? Nja. Här kommer några stycken nördmaterial. Bitvis kanske kul för er ickenördar, men hoppa framåt om ni har lust. Match ett var nästan pinsam. Protosstjejen, hon till vänster på bilden, öppnade med att sätta fyra arbetare på gas, varav tre chillade i nån halv minut innan de började mina. Fortsatte sedan med att proxytecha till dts, bara för att inte få ut dem i tid och bli överkörd av terrantjejens 1 tank/marine/vulture-push. Fruktansvärt ensidigt och faktiskt mycket mer protoss som förlorade än terran som vann.

De tappra kämparna. Protoss till vänster, terran till höger.

Nästa match var lite roligare. Inte för att den var bättre, men lite mindre ensidig. Protosstjejen börjar med att pumpa ut en vansinnig massa zealots, en kanon och... fler zealots. Terrantjejen scoutar och kontrar med medic/marine/firebat och ett par tanks. Varför? Ingen vet! Fem vultures med minor hade avgjort matchen. Terran anfaller, batsen härjar, men den störda mängden zealots räcker till för att mosa armén, till publikens och kommentatorernas stora förvåning. Protosstjejen har en massa armé kvar, terran har inget. Hon börjar gå mot terrans bas, publiken jublar, hon vänder. Vänder hem för att attackera en pylon i sin bas, väntar tills terran byggt löjligt mycket bats och bli överkörd. Varför? Ingen vet!

2-0 i en best of 3. Trist, tycker kommentatorerna. Vad gör Protosstjejen efter att fått stryk? Vad är hennes ess i rockärmen? Sin pojkvän! Terrantjejen hade tydligen en man, men han var inte mycket att hänga i julgranen, tydligen. Terrantjejen vs protosstjejens kille. Kul! Den bästa matchen hittills. Till en början bra TvP (klart paret spelar samma ras) på Destination. Terran kontrollerar mitten bra, hindrar expar med minor och pushar långsamt framåt. Men destinations broar är oförlåtande. Pushen kommer aldrig förbi dem och lagom till att protoss ekonomi börjar sina är sex carriers med i matchen. Strax därefter, är den avgjord. Långt därefter tar den slut.

Såhär många koreaner + en rad bakom kameran kan man få att sitta ute i kvällskylan om man bjuder på schysst livestarcraft.

Yo, ickenördar. Färdighoppat. Mitt under damernas final fick jag sällskap av 김성일. Han försökte plugga i huset brevid, men ljudet av och vetskapen om att han missade livestarcraft blev för mycket. Bara en match till, tänkte vi tills vi sett hela finalen. Det var, som väntat, väldigt bra starcraft. Men inte jätteroligt, om man ser till själva matcherna. Grymt kul hade jag likväl och efter sista matchen var det dags att bege sig till HIS för lite träning innan dagen var slut.

Da place 2 be!

Bra dag som det är, men den blir bättre! Eller för mig hade den redan blivit det. Jag blev nämligen inte bara bjuden på middag, jag fick ett telefonnummer också. Han som tränade för Rivers crew kommer inte att ha tid att göra det närmsta månaden, så han gav mig ett nummer som jag kunde ringa. Bboy Borns nummer. Visst, jag har det för att ringa dit och anmäla mig till hans kurs. Fortfarande. I min telefonbok. Bboy Borns mobilnummer. Känner mig rätt ball nu, men det är nog en fis i rymden mot lördag. Lördag = första träningen, baby! :D

HIS-träning, eller hur en bra dag blir bättre. Utöver att det alltid är soft stämmning där fick jag ett fantastiskt tips angående mina six-step. Nu förstår jag tekniken helt ut känns det som, bara att nöta nu. Fast inte närmsta stunden. Det här är nämligen vad för mycket breaking gör med en stackars otränad hand.

Kvitto på väl genomförd träning (eller otränad kropp).

Trivs helt sjukt bra här nu. För var dag som går känns det säkrare och säkrare att jag stannar en termin till. För mycket bra folk, för mycket jag vill göra. Uppsala finns kvar, men tro inte att jag inte saknar er!

Extreme home makeover, och ett svårt val.

Idag ska bilderna få tala mer än texten. Efter fem veckor med mer eller mindre bra ursäkter för att inte, var det till slut dags. Städ-dags! För den som känner mig känns förmodligen före-bilderna aningen mer naturliga än de andra. Hursomhelt, mindre ord, mera:

Före:

Efter:

Den tämligen dramatiska effekten är en av fördelarna med att inte städa allt för ofta. En slutsats från bilderna: ni som tänkte hälsa på får gärna tjata strax innan om ni vill ha någonstans att bo.

:)

Så till mitt stora dilemma. Göran snart i behov av en extreme makeover. Nu när jag till slut fått mina pengar finns det ingen ursäkt längre. Frågan är bara: Borde jag klippa mig hos Ankan eller Bobos?

Texten kanske syns lite dåligt, men ankan säger: Consider us your personal stylist.

BOBOS: Man & Woman

The Cutting Room

Ett svårt val som sagt och det är där ni, kära läsare, kommer in i bilden. Var borde jag klippa mig, och framför allt varför? Kommentera och motivera!

Hälsa, HIS och hur man käkar pizza i Korea

Frisk nu, till slut. Eller så gott som i alla fall. Envis hosta som inte riktigt vill ge med sig och näsan har inte slutat rinna helt. Dock känner jag mig frisk, kan träna och trivs bra. Frisk nog, helt enkelt. Utöver frisk är jag dessutom miljonär (om än i won). Efter allt för mycket slit med krånglande banker har jag till slut fått mina pengar! Hurra!

Övergången från sjuk Göran med hemlängtan till frisk Göran som stortrivs kom på tisdagskvällen. HIS, hiphopklubben på SNU där jag gått med, skulle uppträda. Det var allt jag visste, mer än var och när. Tydligen var det en välgörenhetsgala för att samla in pengar till ett barnbibliotek, där alla möjliga studentföreningar uppträdde för att hjälpa till.

Vid dörren betalade jag inträdet och fick mitt band. Redan där började kvällen bra, banden för kvällen var sånna där böjbara lysstavar, vad de nu heter. Hur en lysstav är bra i sig kan vara lite svårt att se, men när en nedsläckt aula är fylld av folk med dem blir det en ganska mäktig upplevelse. Och bättre skulle det bli!

Jag slog mig ner brevid en kille från HIS som jag glömt namnet på (den enda i klubben faktiskt bryr sig. "But i know your name, Yogi") lagom till att kvällens första dansgrupp stiger upp på scenen. Koreanska tjejer klädda för att dansa, inser vi och flyttar snabbt ner till främsta raden, något vi inte skulle ångra. Dansgrupper avlöser varandra, grymma band spelar (gärna blandandes Koreanska och Engelska sådär som man gör här), men det verkar aldrig riktigt bli HIS tur.

När de till slut kliver upp på scenen inser jag att jag inte var den enda som väntat. Inför den skrikande publiken kliver de upp på scenen för att leverera. Istället för att berätta hur grymma de var tänkte jag att jag visar det:

När de klev av scenen bad de på förekommen anledning publiken att stanna kvar för det som kom efter. Känns om jag är i rätt klubb :).

Utöver fantastiska dansupplevelser så har den senaste tiden bjudit på en väldigt Koreansk pizzaupplevelse. Jag och Jari var förbi en pizzeria vi käkat på ett par gånger. Senast jag var där snackade jag lite med den fruktansvärt trevliga pizzakillen och idag var han där igen. Efter att snackat lite med honom och beställt våra pizzor sätter vi oss utanför och pratar lite. Under förevändningen att han behövde slänga lite sopor kommer trevliga pizzakillen ut och pratar med oss. Mindre än en minut in i samtalet frågar han Jari vilken ras han spelar. Är Korea världens bästa land eller vad?! Sen kostar pizzorna knappt 30 spänn och är asgoda :).

Sen tänkte jag avsluta med en lite ovanlig scen jag såg för ett tag sen när jag knallade omkring i närheten av College of Enginnering.

College of Engineering tornar upp sig. Där ovanför trappan stod jag när jag tog det chockerande kortet.

Chockerande, eller hur?! Den gröna syns lite dåligt dock, men i raden till höger kan man skymta den.

Naturligtvis pratar jag om bilarnas färger. Av bilden kan man luras att tro att det är en massa ljusblåa bilar på parkeringen. Nej nej. Vad som är chockerande är att hela två (!) bilar är av en annan färg en vit, grå eller svart. Bilarna var, efter bergen, luftfuktigheten och regnet, det första jag lade märke till här. Så gott som alla bilar man ser är hyfsat moderna koreanska, svarta, vita eller grå. Tydligen är en röd bil i Korea lite som en tuppkam i Sverige. Det händer att folk skaffar, men inget man gör utan att man vet att man kommer få massa uppmärksamhet för det.

Tjat är bra förresten, tjata på mig så uppdaterar jag bloggen. Det blir jag och förhoppningsvis även ni glada för.

Jari, min hjälte! K-pop och ett par random reps.

Skolan slut för veckan. Med veckan menades den här gången en massa slem följt av en skoldag, men en ganska slitsam sådan som fick mig att inse att större delen av helgen handlar om att komma ikapp i koreanskan som jag missade i måndags. Hursomhelst är plugg inte vad det här inlägget kommer handla om, nej nej! Vad man gör när plugget är klart är ett mycket bättre ämne.

I mitt fall var planen att ta det lugnt, vila ut, komma iform till min plugghelg. Efter att varvat ner framför datorn så till den milda grad att jag gått från facebook och mail till DNs utrikes, till på stan och till sist ettikettspalten ringer telefonen. Jari frågar om jag vill med ut. Lite tveksamt först, men insikten om att jag faktiskt satt och läste DNs ettikettspalt fick mig att inse att svaret var "Ja!" och inget annat.

I ärlighetens namn ville jag först ut mest för att hitta världens bästa låt, låten jag hört 100 gånger men aldrig fått veta namnet på. Löjligt glad k-pop, en låt jag nästan garanterat hatat om den var svensk. Igår hade den spelats två gånger på puben vi skulle till, så jag tänkte att oddsen var bra.

Även om jag aldrig hörde låten där så var puben allt annat än en besvikelse. Sjukt trevlig atmosfär, trevlig söt tjej som blandade drinkarna, de underbara drinkarna, som kostande runt 20 spänn styck och helt ok musik, även om det var lite mindre k-pop än jag hoppats på. En riktigt trevlig kväll och en schysst avslutning på veckan. Men bättre skulle det bli!

När jag kom hem, efter att på vägen hem nämnt för Jari att jag var lite ledsen över att inte hört låten på hela kvällen gör han en bra kväll till underbar genom att med lite internetmagi hitta den! Tack Jari!

Är ni redo? Här kommer den!

Kara - Mister, glad k-pop med asskön bas när den är som bäst! Kan inte riktigt påstå att jag riktigt gillar höjningen på slutet, men annars kan det vara världens bästa låt! (I synnerhet efter en natt med två timmars sömn och drinkar för 20 spänn styck)

Nördvarning! Sluta läs, kära icknördar, inget mer för er här!

Ett par random reps, bara för att jag borde lägga upp dem nu innan de blir för gamla.

PvT vilket gäller för båda två. SPOILER, baby! Den här matchen förlorar jag. Men jag lägger upp den av det enda skälet att det är första gången någonsin jag varit över 150 APM, mitt mål för standard-APM efter Korea. Med den sortens hastighet hinner man med macro, micro men inte nödvändigtvis bra beslutsfattande, i alla fall early- till mid-game. Ack om jag bara gett upp om att snipa cc:t >_<.

PvT den här matchen spelade jag strax därefter. Kul för att jag för en gångs skull lyckades hålla hygglig macro genom hela spelet och att det var vad som tog mig genom matchen.

Hög APM är verkligen inte ett universalrecept för att bli bra på spelet, det har jag konstaterat allt för många gånger hos motståndare. Men det finns en maxgräns för hur bra man kan bli innan man behöver bli snabbare. Rätt ofta känns det som om det är min flaskhals, hastigheten och mina mechanics i allmänhet. Nu borde jag sovit för länge sedan. God natt!

Rafting, lite klubb, mycket slem.

Lördag morgon, dags för rafting! Vad som fram tills nu mest varit det eviga samtalsämnet ("Are you going to the rafting?" x 50), skulle idag bli verklighet. Efter en lång bussresa tillsammans med en väldigt trevlig koreansk tjej (som var helt chockad över att det fanns ungdomar, tjejer som killar, i Sverige som inte kände till starcraft. Korea, vilket land!) var vi till slut framme. På med utrustningen, dela in oss i lag, dags att åka!

Ån vi skulle ner för var tydligen låg, så vi blev inte så många per båt. Till en början var det stillsamt, men naturen var allt för storslagen för att det skulle bli tråkigt. Stillsamheten gav med sig och innan vi var klara hade vi upplevt fall, spöregn och hagel, hopp från klippor och nästan kört över en stackars badande korean. Lagom till att vi klev av båten byttes regnet mot solsken så vi hann bli varma och torra till hemresan. Hellyckad dag!

Såhär såg det ut där vi startade/slutade.

Ett kort jag tog från en rastplats på vägen hem.

Efter raftingen, som inklusive resan tog hela tolv (!) timmar, bestämde vi oss för att gå ut. Kvällens mål var studentkvarteren i stan, då många av de andra utbytesstudenterna redan hunnit tröttna på de riktigt häftiga klubbarna. Klubben vi gick till var helt ok, att dansa till en riktig DJ är alltid kul. Just att bytet mellan låtar är det man ser fram emot är inget man är van vid hemifrån precis. Men efter tolv timmars rafting, på för lite sömn och med soju i magen ledsnade jag ganska snabbt. Hem och sova.

Sova, för att vakna upp bakfull och lite hostig, det senare början till vad jag roat mig med fram tills nu. Min plan för söndagen var att breaka för Rivers. Vad som hände var hosta, slem, huvudvärk och trötthet.

Ungefär så har veckan varit fram tills idag, onsdag, då jag forfarande inte är frisk, men inte sjuk nog mer för att känna att jag har råd att missa mer skola. Förmodligen har halva min kroppsvikt försvunnit i form av slem, men nu börjar det ge med sig. Jag nästan hoppas att det var svininfluensan, så är man klar med den. Med mitt immunförsvar är det inte riktigt realistiskt att tro att jag slipper den helt och hållet...

Dagens bra var i alla fall att jag lyckades ta mig ut i solen. Man blir så sjukt isolerad som det är och när man inte ens orkar ta sig ut och handla blir det verkligen jobbigt. Såhär såg gatan strax hemifrån ut, solig och fin!

Befolkad gata. Människor. Ganska häftigt när man varit instängd i sitt rum i tre-fyra dagar. Man kan även skymta Jari en bit framför.

Veckans reflektioner:

1) Det ryms helt vansinnigt mycket slem i en människa.

2) Utbytesstudenter är trevliga och klubbande är kul, men det är koreaner och breaking jag är här för. Mindre fest, mera orka breaka lördagar och söndagar.

3) Iain M Banks är så otroligt bra! Skönt med något som inte sugigt senaste dagarna.

Nu är det läggdags. Med lite tur överlever jag 10:30-21:30-skoldagen imorrn. Efter det är det en lång helg då jag förhoppningsvis helt kan bli kvitt den här eländiga förkylningen så det kan vara kul att vara här igen. Slem, jag kommer inte sakna dig!

Karaoke room!

Torsdag kväll. Språkkursen, och därmed skolveckan, avklarad. Efter en schysst men kryddig middag var det dags att bege sig hem, upp på taket. Med en sojubaserad drink i handen och glatt humör begav vi oss upp på vårat tak som ikväll fått besök av en hel bunt utbytesstudenter. Efter ett par timmars förfest fick grannarna nog och vi begav oss iväg. Iväg till något man verkligen inte vill gå miste om i Korea. Karaoke room!

Rum och inte bar, det är viktigt. Enligt ryktet är det mest äldre herrar i barerna, de coola kidsen hänger i rummen. Begreppet var nytt för mig, så jag passar på att förklara det. Ett karaokerum hyr man som ett sällskap. Rummet har en soffa, ett bort, en karaoke-tv och mikrofoner. Den andra stora skillnaden, utöver att det är privat, är att det är allsång. Mindre stela stunder, mer glädje!

Insikter under kvällen: Waterfalls med TLC är en rätt skön låt. Oasis, inte så dumma de heller. Karaoke, mycket mycket roligare än jag föreställde mig!

Dagen har jag ägnat åt att sega, samt att konstatera att soju är lite för billigt för mitt huvuds bästa, men att en rejäl sovmorgon löser det mesta.

Nu ikväll (dags för nördvarning igen. Sluta läs innehållet om du skiter i starcraft!) har en ny epok i mitt starcraftspelande börjat. Efter att ha blivit inspirerad av day[9]s underbara podcasts, i synnerhet de om mechanics, har jag tänkt igenom och på allvar tagit tag i mina. Regelbunden träning för musen (som jag på day[9]s inrådan inte längre har mongohög sens på) med hjälp av mission red, inget fuskande med mina snabbknappar (probes alltid med p, aldrig med musen, goon range med s) och ett beslut att spela hyfsat mycket random för att greppa spelet bättre.

Förmodligen kommer det här innebära att mina faktiska resultat går ner närmsta veckorna, men i längden är jag övertygad om att det kommer göra mig till en bättre spelare. Dagens roliga (fortfarande på starcraftfronten) var att jag för en gångs skulle inte fick tokstryk som zerg. Sen satte jag, efter mycket nötande på missionred och lite kollande på fpvods, personligt apm-rekord. Motståndet var dock halvdant, men som skryt lägger jag nog upp matchen ändå.

ZvT Ingen alltför spektakulär match, utöver att den andra killen hade 232 APM. Egentligen ingen större bedrift, men pre-Korea hade jag förmodligen inte kunnat avsluta den som nu.

PvT APM-rekord igen! Helt och hållet mission reds förtjänst. Verkligen ett tips om man känner att musprecisionen och hastigheten är ens begränsande faktor. Matchen i övrigt innehåller lite harass och hyggliga beslut, men är ganska ohäftig i övrigt, mest för att motståndaren sög :P.

Nu, alldeles för sent: Imorgon bitti, tidigt: rafting. Fail!

Söta fröken och galna professorn. Kurserna börjar + lite campusbiler

Lite såhär känns det ibland faktiskt:

Ny vecka, nya kurser. Efter förra veckans... incident... i brist på bättre ord, med en viss professor och hans syn på kursupplägg blev det till att välja en ny kurs. Då jag 1) verkligen vill ha tid över till breakingen och 2) är lat, hittade jag den perfekta kursen. Fysik för samhällsvetare, typ.

Kursen är en väldigt grundläggande introduktion till den moderna fysiken: relativitetsteori, kvantfysik och massa annat häftigt. Vad som är utmärkande för den här kursen är dock inte innehållet utan framför allt världens flummigaste professor! Flummig hurdå? Låt mig ge några exempel.

Professorn, P, frågar: what is the largest distance you can intuitively perceive?

Klassen, K: [tyst]

P: What is intuition? Huh, who can tell me?

K: [tyst]

P: You! *pekar på tjocka killen med jackan bakochfram som sitter med sin dator* Write down chinese sign for intuition!

tjocka killen skriver ner.

P: Oooooh, so now you see?!

K: [wtf?!]

Lite senare, fortfarande om intuition (på en fysiklektion):

P: You there *pekar på en tjej*, you tell me about intuition! Women have much stronger intuition than men.

Tjejen: I don't know about that, I think men and women both have equal intuition.

P, med självklar ton: No no, women, they can sense feelings. They know what other person feels. Men, we drink.

Lite senare förklarar han hur det är jättelätt att få A i alla ämnen, hur man bara behöver svara rätt på alla frågor och att det inte handlar om att kunna något, hur folk som gör det är nördar, och hur nördar inte vet hur man pratar med tjejer.

Lite senare på frågan vad ljus är börjar några i klassen med att säga att det kommer från solen, att det gör så att man ser saker. Efter några svar svarar någon att det både är partiklar och vågrörelser. Professorn förstår inte riktigt, men efter ett svar på Koreanska funderar han en liten stund och säger till klassen "Ooooh, he is a nerd!".

Professorn standardmetodik för inlärning verkar vara: 1) ställ en fråga, gärna luddigt med begrepp som koreanerna i klassen (dvs alla utom jag och en till utbytesstudent) inte förstår. 2) definiera begreppen, gärna med hjälp av ett stort mått egna åsikter samt nästan alltid kinesiska tecken. 3) ta sig an själva frågan med hjälp av kinesiska tecken och egna åsikter.

Jag tvivlar lite på att jag kommer lära mig särskilt mycket från själva professorn, men han är obeskrivligt underhållande och en stor del av kursen är egna projekt som ska redovisas för klassen.

Så till nästa lärare, söta fröken, min fantastiska lärarinna i Koreanska. Känslan på lektionerna är lite som att vara tillbaka på lågstadiet igen, men utan att det känns dumt. Vi härmar ljud, lär oss ord och ljud från fina teckningar och blir påhejade av fröken. Hur fröken blir söta fröken handlar mest om hennes otroligt roliga små ljud hon gör hela tiden. På något sätt påminner hon om en nån liten söt animefigur, eller en dagisfröken, återigen utan att det blir larvigt.

Favoriterna var när hon, under våran gissa ordet-lek, förklarade hur vi skulle låta för att få uppmärksamheten. Inte hursomhelst, utan lite som upphetsade skolflickor i japansk anime. Helt sanslöst kul! Lektionen avslutade hon med att förklara att "If you don't do homework" *gesten för halshuggning*. Jag blev så glad!

Tog lite bilder på min håltimme. Random campusbilder mest.

Huset där jag tränar breaking.

Här har vi sportarenan brevid, i riktning mot huvudgaten till SNU.

Ett par bilder med bra ljus. Såhär ser vägen ut på väg från student center till där jag läser min språkkurs:

Världens bästa helg!

Invitational party igår. När man gick med i SNUs buddy program betalade man 30 000 won ~= 175 spänn. För de pengarna får man gå gratis på två fester och en Sports day. Så hur mycket fest får man i Korea för 60 kronor? Jättemycket! :D Klockan kvart i sex (vilket också råkade vara kvart i när festen skulle börja) slog nämnda faktum mig. Lätt panikartat ringer jag Jari som verkade ha ungefär lika bra koll som jag. Strax där efter möter jag både Regis och Albert som har precis lika lite koll. Efter lite fixande och pillande ger vi oss iväg mot några tjejer vi skulle gå med, studenter från Alberts skola hemma.

Uppenbarligen respekterar ingen att en fest kan börja klockan sex. Skönt! De två tjejerna visar sig, utöver skittrevliga, vara de första DotA-spelarna hittills i Korea. Bästa sortens nördar som brukade skolka i högstadiet för att spela Starcraft. Underbara människor!

Väl på plats matas vi med så mycket mat (eller egentligen tilltugg, förvirrande likt mat) vi kan äta, sjukt trevligt sällskap och ja... gratis öl. Hinkvis med gratis öl! En sjukt kul kväll, men runt elva när festen där var över och folk började bege sig mot klubbarna så begav jag mig hemåt. En bakfylla är inte förenligt med lördagens planer. Been there, done that.

Så lördagens planer undrar ni kanske? Breaking! Äntligen dags att göra vad jag längtat mest efter här i Korea! Under veckan var jag förbi hiphopdansklubbens lokaler och blev medlem. De var väldigt trevliga och de flesta kunde hygglig engelska. På klubben fick jag veta att både Gamblers och Rivers crew hade pass man som nybörjare kunde gå på. Gissa om jag blev glad?! Själv är jag mest ute efter grunder och då var Rivers tydligen att rekomendera. Nybörjarinstruktören? Ingen mindre än Bboy Born!

http://www.youtube.com/watch?v=GT9Zz9zSV08

Så de avancerade passen, inte för att det riktigt känns som min grej, men någon gång ska jag prova dem med. Varför då, frågar ni kanske. Den här länken tror jag kan svara på det:

http://www.youtube.com/watch?v=HQvcUHZi9iw

You guessed it! Bboy Physicx!!! Tror jag kommer trivas rätt bra här...

På passen med hiphopklubben träffade jag en asschysst snubbe som breakat i två år för Rivers. Han tyckte det var jättekul att lära ut, så närmsta tiden handlar allt om foundations för mig. Inget fancy, kanske nån windmilll ibland för att hålla formen uppe, men fokus på grunder. Efter en träning har jag redan på allvar förstått två steg som jag länge velat kunna, samt fått ordning på min felaktiga six-step, insett att jag ska byta håll på den och... haft otroligt roligt! Riktigt kul att träffa lite Koreaner som inte aktivt söker sig till utbytesstudenter.

Efter ett hårt breakingpass och en joggingtur hem väntade en kväll med våran koreanska buddy Young-Dae. Efter en fantastisk lyxmiddag (för ca 60 svenska) begav vi oss av till, ja ni kanske kan gissa det, PC Bang! (Denna gång, faktiskt inte på mitt initiativ, alls.) Ett ovanligt schysst sådant dessutom, även om det kommer dröja ett tag innan jag vågar gå tillbaka. Lyckades slänga det lilla plastkortet man har för inloggning tillsammans med mitt tomma kakpaket. Ack så klantigt!

Young-Dae var den nördigaste av våra buddies och visade det bland annat genom att totalt krossa mig i Starcraft! Python båda matcherna. Första matchen med mass-hydras, grym macro, sjuk map control och till slut Ultras. Andra matchen techade han direkt till Ultras, men vad hjälpte det. Nån gång ska jag lära mig spela mot Zerg... Efter mycket smisk fortsatte vi med lite DotA för att till slut bege oss hem och sova. En fantastisk lördag!

Söndagen bestod mest i att vi konsterade (den hårda vägen) att banker är stängda i Korea på söndagar. Med en helg som denna behövdes en vilodag. Snart är det tisdag och breaking igen!

Night out with the boys!

Fredag imorrn! Inga lektioner, en kursansökan som måste vara inne mellan 9 och 16 är det enda på schemat. (Tydligen har koreanska servrar fru och barn de måste träffa efter arbetstid, så webansökan för kurser är stängd efter vanlig arbetstid) Vad gör man av något sådant en torsdagskväll? Man festar, naturligtvis! :D

Efter en springtur upp för Hell Hill i matchande träningsbyxor, Jari med Adidasbrallor, jag med identiska sånär som på loggan till ett pris av 15000 won(knappt 90 kronor), var det dags för koreansk bar. Med ut var Albert, världens skönaste koreanska australiensare, Regis, våran datavetarpolare och Jimmy, eller möjligtvis Timmy, kanadesarkinesen vi träffade ikväll. Baren påminde till könsfördelningen lite om en gaybar, men sådana är tydligen Koreanerna. Inredningen, så långt som vi brydde oss, såg ut ungefär såhär:

Regis, Albert och Jimmy/Timmy

Så vad gör man efter en rejäl kväll på krogen? Naturligtvis, fyllestarcraft! Vi hittade ett ovanligt billigt PC bang där jag och Jari fick rejält med smörj när vi försökte oss på 2vs3 starcraft. Mouse acceleration, fylla och spelare som till 2/3 faktiskt har lite koll... Mycket stryk blev det. Lite mindre mouse acceleration och sens, wc3 och en Jari till coach. Inte ens det faktum att alla tooltips var på engelska kunde stoppa os från en payback in nästa 2vs3. Bra kväll! :D

Ett annorlunda kursupplägg + lite campusbilder.

Object-Oriented Systems.

Course summary: This course examines various techniques regarding object oriented softwares.

Objektorientering, det kan nog vara bra att lära sig ordentligt, tänkte jag när jag valde kurser. Ganska naivt, skulle det komma att visa sig. Igår hölls första föreläsningen och det gick till ungefär såhär: Jag kommer in i föreläsningsalen, sätter mig ner, föreläsaren presenterar kursen, jag tänker, "ooops, fel klassrum", föreläsaren motiverar kursinnehållet, jag blir förbannad.

Jag kanse är överkänslig, men när jag väljer att läsa en kurs som heter object oriented system så förväntar jag mig något mått av... objektorientering. Är det för mycket begärt? Tydligen enligt vissa professorer. Kursen handlade, vilket för första gången framgick när han började med kursintroduktionen, om Advanced visualisation techniques... eller något väldigt snarlikt. Det är ett ämne som, utöver att vara något annat än den utlovade objektorienteringen, inte intresserar mig alls. Kul.

Hur kunde då bli såhär undrar man? Jo! Det ska jag nu förklara. Roliga professorn, eller vad han nu var, tyckte att det vore kul att hålla en kurs om visualisering. Det tyckte inte administrationen. Vad gör då roliga professorn? Övertygar administrationen om vilken bra kurs det är? Lägger ner

idén och undervisar något annat? Nej nej, så jobbar inte han. Han tar helt enkelt sin visualiseringskurs, kallar den för objektorientering och lurar administrationen. Som av en händelse är administrationen inte de enda som blev lurade. Av mina fyra kurser så var det här en av de två mest välbesökta. Undrar hur det kommer se ut nästa föreläsning?

Det här är dock det enda som inte varit super hittils, så jag känner verkligen inte att jag ska klaga. För att lätta upp stämmningen tänkte jag lägga upp lite bilder från campus som jag tog härom dagen. Campus är verkligen otroligt vackert, något som tål att upprepas. För er som inte tror mig, se själva!

Nära student center.

College of engineering, 302. Huset där jag pluggar.

Utsikten från toaletten på femtonde våningen.

Chix plx! eller: Görans moraliska förfall.

Tänkte följa upp gårdagens kycklingbild med ett par till. Söta logotyper verkar vara the name of the game i Korea. Till de absolut roligaste hör bilderna på kycklingrestaurangerna. I Sverige känns det ibland som att köttindustrin handlar om att få folk att bortse ifrån att det faktiskt är ett djur man äter. I Korea jobbar man inte riktigt så...

Den där skylten kan man se vid vägen på väg till skolan. Vet i ärlighetens namn inte ens om det är en restaurang, men med tanke på hur skyltar ser ut i Korea är det min första gissning.

Här har vi en schysst koreansk kycklingkedja, KMC. Låter det bekant? Om du väntade dig KFC skulle du förmodligen inte bli besviken. Korean Mania Chicken lever upp till namnet genom storleken på sina portioner. Helt sanslöst mycket mat!

Den här kycklingen är Jaris favorit. Så söt! Vill man inte bara... steka den och stoppa den i munnen?

Men Göran, hur kommer det sig att du är så intresserad av kyckling, du äter väl inte kött? Svaret på den frågan är svarar också på varför det här inlägget handlar om min brustna moral. Att vara vegetarian i Korea funkar helt enkelt inte, inte på ett praktiskt plan i alla fall.

Som jag ser det handlar det om att hålla mig till min vegetariska övertygelse och 1) gå miste om så gott som all koreansk mat och förmodligen mest äta västerländskt från franchises. 2) vara den dryga jäveln som gör att det tar en halvtimme att hitta en koreansk restaurang när man går ut och äter eller gå miste om middagssällskap, eller att börja äta kyckling. Det känns lite sådär och jag försöker äta vegetariskt när jag får chansen, men valet var trots allt ganska enkelt.

Och till er som kanske trodde att chix syftade på något annat, eventuellt kopplat till mitt moraliska förfall, ack nej. Chix är (enligt vissa koreanska restauranger) engelska för kycklingbröst.