Är huvudet dumt får kroppen åka till Jeju Island

Förra veckan: en eländigt förkylning som inte ville ge med sig. Början av den här veckan: förkylningen verkade gett med sig. Mitten av den här veckan: jo tjena, feber och sängliggande till idag, lördag. Dock inte tillochmed. Efter att missat att plugga språk med min otroligt söta och roliga vän Yurika, en fredagsmiddag med en okänd koreanska som pluggat i Uppsala och en utgång i Sinchon så insåg jag att, förkylning eller ej, så skulle jag inte missa lördagen också. Nån sorts jävla måtta får det vara. Breaking för Born, introdag för de nya i dansklubben och så utbytesstudenternas sportdag. Med så mycket att välja mellan fanns liksom inte "ligga kvar och snörvla i sängen" med som ett ett rimligt alternativ.

Nu när jag inte pluggar språk känner jag att det vore kul att lära känna lite fler utbytisar, så sportdagen fick det bli, följt av fest med dansfolket efteråt. Win-win, särskilt eftersom jag var för sjuk för att breakingklassen i Hongdae skulle vara ett seriöst alternativ. Sportdagen bestod av lite blandade sporter: fotboll, basket, lite traditionella koreanska lekar, dragkamp och så... koreansk traditionell brottning! Under de ganska få dagarna när jag fick för mig att min kropp inte hatade mig längre hann jag anmäla mig till brottningen och på så vis (man behövde delta i minst en sport) delta i lotteriet om biljetter till Jeju Island.

Upp och iväg! Fram tills att jag är halvvägs till bussen (dvs 200 meter ungefär) känns det som en helt ok idé. Sen börjar ögonen, bihålorna och huvudet värka. På bussen lugnar det ner sig. Jag tänker att det kanske bara var solen. Inte sett den på ett par dagar. Man kan ju bli lite överkänslig då. Det var det inte. På kvartspromenaden i uppförsbacke mot tävlingsplatsen överproducerar jag saliv och spottar två gånger i minuten, funderar på att ta en buss hem, tänker att jag inte orkar vänta på en buss, funderar på att ta en taxi hem, tror att jag kommer kollapsa snart och känner att det här var en fruktansvärt dum idé, innan jag till slut kommer fram.

Väl framme möts jag av Hye-Jeon som påpekar att jag ser ut som ett sånt där blodsugande monster hon inte kunde komma på vad de hette. Blek som en vampy, tydligen. Dock utan nån särskild övermänsklig styrka, tyvär. Nu piggnat till lite, så jag tänkte att om jag tagit mig såhär långt vore det väl larvigt att inte brottas lite också. Den där helvetesvandringen för ingenting hade inte funkat... Träffa lite vänner, heja på lite nya utbytesstudenter och sen var det dags. 5vs5, man står kvar tills man blir besegrad.

I koreansk brottning har man nån sorts festligt band lindat kring ena benet och runt midjan som man börjar matchen genom att greppa. Tydligen mest till för att ge båda en rättvis start, för sen fick man greppa hur man ville. Eller så uppfattade jag det i alla fall. Vinner gör man genom att få motståndaren att sätta valfri fotskiljd kroppsdel på marken.

Först ut var Jeremy från vårat lag mot Lak. Efter en hyggligt jämn match vinner Jeremy för att sedan förlora mot okänd korean nummer 1, min blivande motståndare. Man får tydligen inte använda huvudet i koreansk brottning, så när jag försöker positionera mitt åker jag på en varning, för att därefter på ganska mycket yta, men inte så mycket tid få ner okänd korean nummer 1 och gå vidare till min match 2. Okänd korean nummer 1 fick nåt litet blåmärke, som jag faktiskt skyller mer på hans fallteknik än nåt annat. Det tror jag inte han gjorde, men skitsamma. Har han svart bälte eller? :D

Nästa match, nu vs okänd korean nummer 2. Nummer 2 var lite muskligare och kortare än 1, som jag minns honom. En lite segare match, eller längre snarare, så hamnar även han på rygg med en Göran över sig. Just grejen att man inte vill landa med några kroppsdelar på marken blandat med människor som inte vet hur man faller blir en ganska grötig sport... En till skadad korean, men inte allvarligt han heller. När jag ska till att möta lång tysk istället tycker domarna att resten av laget ska få vara med och leka också och mellan hostattackerna klagar jag inte.

Resten av matcherna går hyggligt och vårat lag vinner. Sen när vårat lag vunnit alla grenar utom fotbollen så är det dags att lotta ut flygbiljetterna till Jeju Island. Två är öronmärkta till manlig och kvinnlig MVP (Most Valuable Player, för er som inte heller är sportnördar), och när de är utdelade är det dags för de två biljetterna öronmärkta vinnarlaget. Den första biljetten fick jag ingen särskild vibb av. De ropade upp namnet, en överlycklig tjej hoppar upp, springer fram, läser namnet, inser att det var fel uttalat, blir ledsen, går tillbaka. Rätt tjej kommer upp, får sin biljett.

Nästa biljett däremot, den kände jag redan innan faktiskt. Det låter skitlarvigt. Det är skitlarvigt, men ja, jag kände det. Det var min biljett. Lappen ur lådan, läser upp, Göran Nehlin. Ingen slump. Feberyra eller ett välförtjänt pris, biljetten var ämnad för mig. Jeju, here I come!

Efteråt, en trevlig middag med HIS följt av ut och dricka som för mig med dagens kropp är en öl, ett halvt shotglas soju och en alkoholfri drink (med jordgubbssmak!), i ovanligt trevligt sällskap. Det är mycket lättare att vara jag i HIS den här terminen. Dels för att jag känner folk, men framför på grund av nybörjarna. Koreansk hierarki kan vara ett jävla gissel, men på något sätt gör den det mindre ok för nya medlemmar att säga "don't speak english", till mig som äldre medlem, istället för att försöka. Just att få folk att våga känns ibland som en större barriär än de faktiska engelskkunskaperna.

Massa nya roliga medlemmar (som inte vågar låta bli att testa engelska :D), en hel del utbytesfolk bland de nya och så de jag redan känner såklart. Det är helt enkelt mycket lättare att vara engelsktalande Göran i HIS nuförtiden.

Insåg att jag trivs i HIS. Det var kul att brotta koreaner. Har en biljett till Jeju! Däremot har jag en nu kropp som får mig att undra om det verkligen var värt det. Men inte så länge. Klart det var!