Med livet i Korea menade jag tydligen VIP-behandling på ett sätt jag verkligen inte väntade mig.
Efter en natt i världens skönaste rum (som de ordnade och betalade åt oss) möter vi professorn vid frukostrestaurangen som planerat och där inne får vi träffa våra koreanska buddies, grad students på professorns avdelning. Vi matchas med en varsin och träffar den tredje utbytesstudenten på vårat program, Regis, från frankrike.
Menyerna kommer in och jag hamnar i ett dilemma, ta det säkra kortet, continental breakfast, eller testa koreansk. Våra buddies gjorde det enklare genom att välja continental och till slut var det bara Jari som testade den koreanska. Lite dum kände jag mig, ända tills frukosten kom in. Koreansk frukost den dagen var tydligen kryddstark fisk, ungefär det sista min jetlaggade, flygplansmatsgödda kropp behövde. Efter frukosten (som professorn betalade) lämnade han oss till våra buddies.
Våra buddies som de närmsta dagarna stod för en närmast bisarr VIP-service. Dagens uppdrag var att få tillgång till våra lägenheter och, om tiden tillät, göra våran medical exam som egentligen krävdes för att få bo där. Våra buddies var sjukt hjälpsamma och trevliga med allt från att hitta, prata med officials, läsa menyer till att hålla våra väskor, ta fram paraplyer när det började regna och låta oss skaffa mobilabonnemang i deras namn. Tror inte jag blivit så ompysslad sen jag slutade med blöjor. Med deras hjälp klarade vi av det mesta pappersarbetet, fick tillgång till vårat boende och kände oss rätt hemmastadda på två dagar. VIP, baby!
Med tanke på hur fantastiskt snälla de var mot oss känns det nästan dumt att säga så, men på sätt och vis var det en lättnad när vi till sist sa hej och fick klara oss själva en stund. Visst var det bekvämt att kunna få priser översatta hela tiden, men att faktiskt fråga själva, med gester och god vilja, fick mig att inse att språk är praktiskt, men inte livsnödvändigt.
Efter ett par dagar med buddies, ärenden och jäkt kände jag mig tämligen kulturchockad. Efter att tagit igen mig ett par timmar begav jag mig ut på en promenad, bara jag och min musik. Efter några kvarter och halvvägs in i Anathema av the Emisarry slår det mig att kulturchocken inte var så allvarlig. Överdos av socialt umgänge, jäkt och jetlag var vad som tärde. Området kändes bättre och bättre, en god natts sömn var allt jag behövde för att vara inflyttad.
God kan diskuteras men inte ens min planka till madrass och betongsugga till huvudkudde kunde hindra mig. Runt halv fem på lördageftermiddagen hade jag till slut lyckats ta mig ur sängen, pigg, utvilad, inflyttad. Nu reser jag inte längre, nu är jag i mitt nya hem.
Utsikten från mitt tak
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar